Recension: Demolition

Davis Mitchell (Jake Gyllenhal) lever ett lyckligt liv. Han har stor framgång i sitt arbete som finansman, har en fru som han älskar och en framtid som ser ljus ut – tills hans fru dör i en bilolycka.
Efter det tragiska dödsfallet reagerar Davis med apati och bli helt likgiltig. Han går till jobbet som han brukar men stänger ute alla känslor och hänger upp sig på obetydliga detaljer. En av dessa detaljer är en trasig snacksmaskin som står i väntrummet på sjukhuset. När han väntar på att få besked om hans fru ska överleva blir han irriterad över att han inte får ut chokladen som han betalat för. Han sätter sig ner och skriver ett långt och personligt klagomål. På kundtjänsten är det Karen (Naomi Watts) som hanterar hans anmälan, och så småningom blir de vänner.

Davis är trött på allting och försöker hitta en ny mening med sitt liv (förutom att skriva långa klagobrev) när han upptäcker att han får mycket glädje av att förstöra saker och ting – han får sedan ett jobb på ett rivningsföretag.
Demolition är en liten anmärkningsvärd film som med värme och förundran belyser ett viktigt tema: hur man hanterar sorg. Den har däremot väldiga svårigheter med att hitta en balansgång mellan svart komedi och melodrama. Både Gyllenhal och Watts gör stabila roller i en film som saknar riktning. Den känns nästan lite rastlöst osäker på utvecklingen som karaktären Davis har. Tre stjärnor.
Imponerande bildkvalitet men ett ljudspår som saknar lite fyllighet och tryck. Bara ett par stillbilder som extramaterial.