Recension: Death Wish

Under hans svåra tid gick det ett elakt rykte om att kvaliteten på Bruce Willis filmer hängde ihop med hans tillbakakrypande hårfäste. Om det stämmer vet vi inte, men det råder ganska så stor enighet om att det har varit långt mellan guldkornen från Willis det senaste årtiondet. I nyinspelningen av Death Wish är han tillbaka där han började, som en vanlig kille som tvingas bete sig ovanligt för att skydda sin familj.

I Chicagos bästa stadsdel bor den lilla kärnfamiljen Kersey. Pappa Paul (Willis) är framgångsrik kirurg, mamman (Elisabeth Shue) doktorerar och den söta dottern Jordan (Camila Morrone) har just kommit in på ett elituniversitet i New York. Runt omkring dem rasar gängkrig och anarki, med en av de högsta dödssiffrorna i USA – och det är en kriminalitet som inte familjen Kersey blir förskonande från.

Under ett rån mördas mamma och dottern hamnar i koma. När polisen inte tycks komma någonstans och saknar ledtrådar bestämmer sig den handlingskraftige läkaren för att ta lagen i egna händer …

Filmen bygger på Charles Bronson-trilogin från 1974–85 (den gången var hämnaren arkitekt) och vi får följa Kersey när han förvandlas från normal med­borgare, utan kunskap om vapen, till en blodtörstig och hänsynslös vilde som skjuter först och frågar sedan. Handlingen är högst osannolik och onödigt grafiskt våldsam, ändå kan vi inte riktigt bli kvitt känslan av den barnsliga glädjen få återse Willis när han mejar ner bad guys på det ena smarta/bestialiska sättet efter det andra.

Hur den åldrade läkaren hanterar Chicagos brutala undervärld är dock väääääldigt överdrivet, och bifigurerna är endimensionella stereotyper. När Willis får sin skoningslösa hämnd skjuter och torterar han massor av hispanics och afroamerikaner, utan att filmen reflekterar närmare över saken. Den moraliska aspekten av att ta lagen i egna händer löses enkelt genom att ha inslag från radio-talkshows. Det finns dock lite samhällskritik genom att filmen visar hur lätt det är att få tag i vapen i dagens USA.

Sammantaget är detta en medioker film, med ett tunt manus utan moralisk kompass. Willis börjar också se lite för sliten (och oinspirerad) ut för att hantera en sådan fysisk roll. 3 svaga stjärnor till denna onödiga remake.

Det häftiga ljudspåret (DTS 5.1) levererar verkligen varorna, men bildkvaliteten är för dåligt detaljerad och gror igen i de mörkaste scenerna. Bonusmaterialet innehåller ett par utelämnade och förlängda scener, kommentarspår och en mer än duglig bakomfilm.