Exakt 136 år, 1 månad och 11 dagar innan fascisten Donald J. Trump dessvärre nominerades till Republikanernas (GOP) presidentkandidat, nominerades Andrew J. Garfield (8 juni 1880) till samma ämbete av samma parti.

Samma parti, men bara till namnet.

 Historien upprepar sig

På 1880-talet hade det bara gått 15 år sedan Nordstaterna, ledda av Abraham Lincoln, avgjorde det blodiga och förödande inbördeskriget. Det var en tid då GOP stod för hövlighet, utbildning och respekt för oliktänkare, och hade stora politiska visioner och framtidsutsikter.

För 136 år sedan var det dock inte ett parti för ”veklingar”. Det pågick maktkamper, ​​intriger och smutsig kohandel om positioner och nomineringar. Dessutom var det ingen hemlighet att pengar styrde – även på den tiden. När det nationella partikonventet inleddes i Chicago i juni förväntade sig alla att nomineringen skulle stå mellan före detta presidenten Ulysses S. Grant, James G. Blaine och John Sherman.

Men efter upprepade omröstningar, där delegaterna inte kunde enas om en majoritetskandidat, steg plötsligt den inspirerande talaren Andrew J. Garfield fram ur skuggorna. Den sansade och idealistiske kongressledamoten från Ohio nominerades till partiets presidentkandidat i den 36:e (!) omgången.

Den 2 november samma år vann den relativt okände Garfield (Michael Shannon) en knapp seger över demokraten Winfield S. Hancock. Han tog plats bakom Resolute Desk den 4 mars 1881. Bara 199 dagar senare, efter att ha skjutits av Charles J. Guiteau (Matthew Macfadyen), dog USA:s 20:e president …

Gick amerikanerna då miste om en av sina potentiellt mest visionära och bästa presidenter?

 

Omgiven av fiender

Serien handlar om hans korta tid som världens mäktigaste man och hans väg till Vita huset – ständigt med den maniske beundraren Guiteau irriterande nära.

Den misslyckade dagdrömmaren och företagaren Charles Guiteau blev en besatt beundrare av Garfield och arbetade ihärdigt med att få in en fot, och en position, i maktens korridorer. Inte olikt den roll Macfadyen spelade som Tom i Succession, där han konstant ljög och smickrade för att få en bra position och sin svärfars gunst.

Guiteau fuskade sig framåt, stal från sin familj och arbetade outtröttligt för att undvika lagens långa arm. Utåt verkade han vara en trogen försvarare av ”det vanliga folket” och såg Garfield som en politisk själsfrände och USA:s ”frälsare” som lovade verklig förändring och hopp.

En glömd president

I slutet av serien ser vi Garfields gråtande fru, Crete (Betty Gilpin) som förutspår att hennes man kommer att bli en fotnot i historieböckerna. Kanske blev det så.

Seriens skapare Mike Makowsky (Beef, Bad Education) gör ett utmärkt jobb med att lyfta fram Garfield ur glömskan och ge nytt liv åt berättelsen om en ovanlig politiker som var samhällets stöttepelare, familjeman och krigshjälte – och att fläta ihop hans politiska framgångar med hans störda baneman.

Vi vet alla, redan från första scenen, hur historien kommer att sluta, men ett intrikat manus, en spännande politisk handling (som tydligt knyter an till nutiden) och ett stjärngalleri av skådespelare lyfter miniserien till något mer än ett vanligt streaming-drama.

Godis för de som är intresserade av politik

För politiskt intresserade bjuder Death by Lightning på massor av historiska fakta, politiska intriger och hänsynslös maktkamp. På samma gång lyckas den få oss att bli intresserade av den snäva kretsen av karaktärer.

Garfield är den smått reserverade bonden som trivs bäst ihop med sin familj, snickrande på ett bord eller någon annan praktisk lösning, men som plötsligt dras in i storpolitiken – på områden där han har många starka åsikter. Inte minst är han bekymrad över hur den svarta befolkningen har behandlats efter det förödande inbördeskriget och vill sätta stopp för korruptionen och en ineffektiv statsapparat som kontrolleras av ett fåtal oligarker.

Shannon är en sällsynt bra karaktärsskådespelare. Med bara sin hårda blick och resignerade ansiktsuttryck förmedlar han Garfields komplexa känslomässiga register. Kongressledamotens talarkonst är, även om den inte är lika euforiskt engagerande, på samma nivå som USA:s 44:e president.

Han är en skarp kontrast till vicepresident Chester A. Arthur. Den mångsidige Nick Offerman (The Last of Us) briljerar som den djärve bryggaren från New York som inte är rädd för att smutsa ner händerna och gärna agerar i lagens gråzoner för att få saker gjorda. Han är seriens komiska avkoppling, men också beviset på att ”vem som helst kan klättra till toppen i det förlovade landet”.

Efter år under den korrupta senatorn Roscoe Conklings (Shea Whigham) vingar har Arthur ett brett kontaktnät inom både politik och finans i det mäktiga New York.

Den tafatte mördaren

Garfields mördare är den mest komplexa och minst begripliga karaktären. Macfadyen gör ett lysande jobb med att porträttera den desperata mannen som känner sig förrådd av sin familj, sina vänner och samhället i stort. För omvärlden är han ett ständigt ”horn i sidan”, men han har en okuvlig, om än något ömklig, beslutsamhet och ett brinnande, maniskt engagemang. Fascinerande nog arbetar han med att få sin bok, ”Truth”, publicerad.

Macfadyens flackande blick, gestikulerande med armarna oförmåga att ”läsa av rummet” är exemplariska. Varje dag är ett nytt slag i ansiktet för honom! Garfield är en karaktär som är på gränsen till att lida av vanföreställningar och som man känner mer och mer medlidande för.

Intressant fun fact är att myndigheterna faktiskt dissekerade Guiteaus hjärna för att hitta spår av galenskap, men hittade inget ovanligt. 1969 dök hjärnan (konserverad i glas) upp på Army Medical Museum …

Tullar

Referenserna till dagens splittrade politiska klimat finns där definitivt, om än i något mer raffinerad och civiliserad form.

Inte minst är likheten mellan den hänsynslösa maktpolitikern Conkling och dagens korrupta regering uppenbar.

På 1880-talet kom merparten av den federala regeringens intäkter från just tullar, som togs ut i landets viktigaste hamn i New York. Det var från denna position som Conkling byggde upp sin maktbas och skaffade sig välvilliga donatorer med djupa fickor.

När den progressiva och reformvänliga Garfield försöker ta ifrån honom denna makt blir det fullt krig i kongressen – och Garfield misslyckas med att få sina män godkända som ministrar. Historien upprepar sig.

Politisk historielektion – med udd

Death by Lightning har blivit en underbar serie om politisk makt, arrogans, splittring och hur makt korrumperar – allt sett genom ögonen på en desillusionerad ynkrygg.

Serien tar tid på sig att bygga upp och etablera sitt lilla universum, men när den väl kommer igång bjuds vi på sprudlande dialog, skarp analys och ett underhållande maktspel – allt toppat med superb produktionsdesign och förträffliga skådespelare.

Se den för att minnas en begåvad och bortglömd politiker – men inte minst för att sätta händelserna i ett historiskt sammanhang. Utmärkt och upplysande underhållning. Bara att se Bradley Whitford tillbaka i Vita huset igen är värt fyra timmar framför TV:n. 5 stjärnor till en serie som verkligen engagerar.