Recension: Crooked House

Av omslaget att döma skulle man kunna tro att vi borde förbereda oss för en skräckfilm om ett hemsökt slott. Men det är minsann inte vad Crooked House är. I stället får vi se en synnerligen klassisk Agatha Christie-historia, på gott och (mest) ont.

Vi befinner oss på den avlidne mångmiljonären Leonides slott. Hans barnbarn Sophia (Stefanie Martini) är övertygad om att någon i familjen har tagit livet av farfar och anlitar privatdetektiven Charles (Max Irons) för att lösa fallet. Tydligen har alla familjemedlemmar både motiv och möjlighet att ligga bakom dådet. Tyvärr känns hela handlingen som en två timmar lång anakronism och vi väntar bara på att få reda på om det var butlern som gjorde det.

Berättelsen är författad och utspelas på 1950-talet, och därför har regissören och manusförfattaren bestämde sig för att göra filmen som om den också var gjord på 1950-talet! Ett föråldrat formspråk som påminner om en teaterföreställning, eller ofrivilligt komisk TV-teater, där uppenbarligen flera av skådespelarna tror att de befinner sig på West End: de är stela, teatraliska och övertydliga.

Ovanpå alltihop finns en påstådd kärlekshistoria mellan Sophia och Charles som helt saknar gnista och känslor – den känns bara tillgjord. Inte ens ett stjärngalleri av skådespelare kan rädda den här filmen från att vara mindre spännande än att titta på när målarfärg torkar. 2 stjärnor.

Okej bild och ett snyggt ljudspår (DTS 5.1). Bara tre superkorta minidokumentärer som bonusmaterial.