Recension: Close

Att Noomi Rapace verkligen kan spela actionhjälte visade hon Prometheus. Den här gången regisseras hon av Vicky Jewson och spelar en råbarkad legosoldat som jobbar i en av världens farligaste krigszoner – synd bara att manus är helt osannolikt och saknar trovärdighet, och att hela produktionen känns som ett hastverk.

Den överdrivet karikerade rikemansdottern Zoe (Sophie Nélisse) råkar ut för ett kidnappningsförsök på familjens fortliknande hus ute på landsbygden i Marocko. Efter hennes fars död är den effektiva legosoldaten Sam (Rapace) anställd av hennes styvmor (Indira Varma) för att skydda hennes säkerhet. Zoe och Sam kommer undan, men får ingen hjälp från hennes (elaka?) styvmor, och eftersom polisen är helt korrumperad kan de inte lita på någon när de flyr längs Casablancas bakgator.

Handlingen är visserligen intressant, och aktuell, men jösses vad Close förstörs av brister på alla områden. Handlingen är nästan infantilt konstruerad och saknar all trovärdighet. Vi ska, helt medvetet, bli lurade, men allt blir så uppenbart och osannolikt att vi inte köper premissen. Karaktärernas, inklusive Rapaces, beteende är, för att uttrycka det milt, ofta förbryllande tveksamt och stridsscenerna känns som om de koreograferats till en B-film.

Close verkar mest som ett oavslutat, work-in-progress, hastverk där Rapace är den enda ljusglimten – men hon förtjänar ett mycket bättre material att arbeta med. 2 stjärnor.

Bildkvaliteten är bra, med klara färger och fin svärta. Ljudspåret saknar däremot en del punch och faller igenom i häftiga och krävande scener.