Recension: Bruce Springsteen: Letter to You

Lite mer än ett år efter hans förra album, där lysande smoooth Kalifornien-pop mötte country i Western Stars, släpper den 71-åriga rockaren från New Jersey ytterligare ett album.

 

Skrivkramp

Det finns en lite speciell ”födelseshistoria” bakom Letter to You. Under en av Bruce Springsteens 236 (!) Broadway-shower (2017–2018) gav ett fan honom en akustisk gitarr. Inspirationen flödade och på just den gitarren skrev och komponerade han nästan hela albumet på knappt tio dagar.

I en intervju med den legendariska regissören Martin Scorsese i maj förra året meddelade Springsteen att han ”plötsligt” hade skrivit ett helt album:

It’s like I’ve spent about seven years without writing anything for the band. I couldn’t write anything for the band. And I said, ‘Well, of course … you’ll never be able to do that again!’ It has to come to you in inspiration. And then about a month or so ago, I wrote almost an album’s worth of material for the band. And (…) it just came out of almost nowhere. And it was good, you know. It makes you so happy. You go, ‘Fuck, I’m not fucked, all right? There’ll be another tour!

Albumet fick rocklegendaren rätt om, men att se Springsteen live, på en fullsatt stadion med 40 000–60 000 skrikande fans blir det (tack vare myrkott-ätande kineser) garanterat inte någonting av den närmaste tiden. Vi får satsa på 2022 …

Down memory lane

Letter to You är The Boss 20:e studioalbum sedan debuten Greetings From Asbury Park, N.J. 1973 – det är ett album som tar honom tillbaka till det klassiska E Street-soundet och längs gengrodda stigar, kryddat med nostalgiska gamla minnen.

Albumet framstår som en som en organisk förlängning av Springsteens självbiografi-trilogi (boken Born to Run, Springsteen on Broadway-föreställningarna och filmen/albumet Western Stars). Ännu en gång blickar han tillbaka på sitt liv. Han har till och med tagit med tre låtar från perioden innan han fick skivkontrakt, om än inspelade på nytt i samband med Letter to You.

Här finns inte mycket kvar av Springsteens återkommande teman om bilar, drömmar om kvinnor, flykt och vanliga arbetare som kämpar med livet och kärleken. Vid 71 års ålder är han förbi det stadiet.

Nu är temat gamla, och döda, vänner, ålderdom, saknad, sentimentalitet, dödlighet och spöken. Med detta sagt är albumet inte en enda lång bedrövelse, Chefen har fått gott om plats för livsglädje bland sina spöken och andar.

Fram ur glömskan

Det är förvånansvärt hur väl det äldre materialet passar ihop med det nyskrivna. Springsteen skrev tre av låtarna innan han hade släppt ett enda album, i början av 1970-talet. Bland annat den textmässigt särskilt komplexa If I Was The Priest:

And Jesus is standing in the doorway
In a buckskin jacket, boots and spurs so fine
He says, ”We need you, son, tonight up in Dodge City
’Cause there’s just too many outlaws
Tryin’ to work the same line”

Det här är från perioden när Springsteen (enligt de höga herrarna på Columbia Records) skulle marknadsföras som ”Den nya Dylan”. Enda ”problemet” var att världen inte behövde någon ny Dylan, ”den gamla” var i allra högsta grad levande och viril, plus att ”den nya” ännu inte hade fulländat sin spelstil.

Sakralt

Det börjar helt nedtonat, ömt och närmast sakralt, som en lugn visa runt lägerelden, när Springsteen nynnar om tåget som kommer och sedan plötsligt försvinner – precis som sin älskade. Förhållandena är lika flyktiga som tåget som kommer, bara för att i nästa minut blekna bort i evigheten.

Med tydliga toner från country- och bluesmusik kunde One Minute You’re Here nästan ha varit överbliven från Western Stars, eller en korsning mellan stilen i The Ghost of Tom Joad och Western Stars. En låt hämtad från countrylegenden Merle Haggards brokiga katalog.

Saknaden, och ensamheten (två av Chefens favoritteman), är i allra högsta grad närvarande på albumets bästa låt:

Baby baby baby
I’m so alone
Baby baby baby
I’m coming home

I thought I knew just who I was
And what I’d do but I was wrong
One minute you’re here
Next minute you’re gone

Därifrån och framåt är det rockaren, live-känslan, extasen och en vägg av ljud à la Phil Spector med Springsteens gamla blodsbröder från E Street Band, som står i fokus. Det är ”otaliga” gitarrer, saxofon, klockspel, allsång och la, la, la, la, la.

Själva titelspåret är bra, men inte mer än så. Fin text, men låten är lite tam och generisk, den tar aldrig helt fart och blir nästan för snäll. Letter to You kan potentiellt betraktas som en uppföljare till förra årets vackraste låt, Hello Sunshine – nu har karaktären äntligen satt ord på sina känslor, skrivit ner dem och gått vidare.

 

Tågresan fortsätter i den tredje låten, Burnin’ Train, en optimistisk låt utspädd med country-element. En lite väl påflugen låt.

Sedan blir vi presenterade för den första låten från det rikliga arkivet, Janey Needs a Shooter. En härlig, tuff rocklåt som påminner om ordflödesstilen i klassiker som Spirit in the Night och It’s Hard to Be a Saint in the City. Den mest virila låten från gamla dagar. Vi kan mycket väl förstå jämförelsen med Dylan.

Last Man Standing är en ren minneslåt om hans allra första band, The Castiles – sångaren George Theiss dog sex månader före Springsteen skrev låten. En fängslande låt med drivande god rytm och elegant saxofon.

Power of Prayer är en annan hymn om bandlivets och livemusikens glädjen, men tyvärr helt lättglömd.

House of a Thousand Guitars är en av de svagaste på albumet och ger associationer till den förfärliga Queen of the Supermarket från Working on a Dream-albumet. En småfängslande melodi, och Springsteens röst glänser, men med en irriterande, upprepande refräng som nästan etsar sig fast i hjärnan.

Politisk

Trots att vi befinner oss i ett valår – och Springsteen inte har tvekat att säga vad han tycker om en av kandidaterna – och albumet släpps två veckor före nästa amerikanska president ska väljas, finns det inte mycket direkt politisk polemik i texterna.

Undantaget är albumets hårdaste rocklåt, Rainmaker:

Rainmaker, a little faith for hire
Rainmaker, the house is on fire
Rainmaker, take everything you have
Sometimes folks need to believe in something so bad, so bad, so bad
They’ll hire a rainmaker

Tolkningen överlåter vi åt var och en, men Rainmaker är definitivt en av albumets starkaste låtar.

Stökigt och lekfullt, men ojämnt

Letter to You växer efter flera genomlyssningar. Det är inte lika direkt fängslande och överväldigande som förra årets Western Stars, som blåste oss av banan efter första lyssningen. Och det är inte heller lika kärnfullt som det mer välpolerade Wrecking Ball (2012).

Albumet för tankarna till Springsteens ymnighetshorn, The River (1980). Med en lite oklar/ofokuserad genremix av låtar, lekfullhet och den härligt liveaktiga spelstilen. Nästan lite tilltufsad i kanterna, och vi gillar det!

Men så spelades in albumet in på bara 4-5 (!) dagar i november förra året också, i Springsteens egen hemmastudio i Colts Neck, New Jersey – med minimal overdubbing.

Själva inspelningsarbetet dokumenterades för övrigt av regissör Thom Zimny ​​i dokumentären ”Letter to You”, som du kan strömma på Apple TV+ den 23 oktober.

Vägg av ljud

Trots en vägg av ljud och massor av fokus på gitarrer så finns det gott om plats för Roy Bittans måttfulla pianoklinkande som ger ett välbehövligt andrum åt flera av låtarna.

Det är uppenbart att bandmedlemmarna och Chefen har stortrivts under inspelningen, låtarna är tighta, intensiva och ibland överbelastade – producerade av Ron Aniello, Som Springsteen har jobbat nära ihop med upprepade gånger sedan 2012.

På rockoperan Ghosts, spikar The Boss det fullständigt! Det är som att få en adrenalinspruta injicerad direkt i vänstra hjärtkammaren – och en låt som längtar efter att få komma ut på vägarna och bli sjungen framför 120 000 skrikande fans på en gigantisk arena.

För visst betraktar Springsteen sig själv i backspegeln, på ett högst personligt album, och hyllar sina bandmedlemmar och avlidna själsfränder, men Letter to You är också en hyllning till fansen. När han sjunger ”I need, need you by my side, your love and I’m alive” så är det hans kärleksförklaring till bandmedlemmar, familj och fans. Där, mot slutet av låten, Jake Clemons får briljera med ett härligt saxofonsolo som hans farbror (den avliden Clarence ”Big Man” Clemons) skulle nickat uppskattande till.

It’s just your ghost moving through the night
Your spirit filled with light
I need, need you by my side
Your love and I’m alive

 

Song for Orphans hade vi gärna velat höra i en helt avskalad, akustisk version. I albumversionen är den överproducerad och den fascinerande texten drunknar nästan. Orphans är som gjord för munspel och en akustisk gitarr, sjungen sittande på en knarrande pall à la Nebraska-albumet.

Letter to You-albumet tonar ut snyggt med den tematiska passande I’ll See You in My Dreams. Så talar en trubadur och poet på 70+ som sakta men säkert börjar acceptera sin egen dödlighet:

The road is long and seeming without end
The days go on, I remember you my friend
And though you’re gone and my heart’s been empty it seems
I’ll see you in my dreams

Men även den här låten kunde med fördel ha framförts i en mer avskalad version.

Helt egen standard

Andra rockare och popartister från 1980- och 90-talet ger sig ibland ut på best of-turnéer, men The Boss har knappast varit mer produktiv än under perioden efter fyllt 60. Vi kan inte komma på någon musiker i Springsteens ålder som fortfarande är lika viril och, framför allt, gör så relevant musik – trots 70 år fyllda.

Dessutom släpper han fortfarande enhetliga album med en tydlig röd tråd och ett tema. De är gjorda för att höras från A till Ö, som en enda organism berättar de en unik historia.

Hans maratonkonserter är fortfarande en salig blandning av klassiker från hans allsidiga katalog och nytt material. En artist som fortarande sätter spår och kräver att vara relevant för sin samtida, sina fans och musikvärlden.

Det går en röd tråd genom Springsteens mångsidiga karriär, en karriär som alltid har återspeglat var han själv befunnit sig i livet. Den här gången ser han tillbaka och konfronterar sitt eget förflutna och sin ålder, visdom, karriär och vänskap.

Letter to You är ett gediget och högst personligt album som garanterat kommer att tillfredsställa hardcore-fansen, men som antagligen inte kommer att vinna över särskilt många nya anhängare. Albumet har (med undantag för Ghosts och Rainmaker) få direkta singel-hits, men det är inte heller poängen – det måste upplevas och höras som en helhetsberättelse.

Definitivt ett starkt rockalbum, men Springsteen själv (med odödliga klassiker som Darkness on the Edge of Town, Nebraska (än i dag hans bästa album), Tunnel of Love och Western Stars) har lagt ribban så högt att rocklegenden – om sanningen ska fram – har satt sin egen standard.

Vi delar ut 4 starka stjärnor till ”Amerikas själ” och ser fram emot att se honom (post corona) ”Further on Up the Road!”!

Letter to You släpps den 23 oktober.

Spor:
1. One Minute You’re Here
2. Letter to You
3. Burnin’ Train
4. Janey Needs a Shooter
5. Last Man Standing
6. The Power of Prayer
7. House of a Thousand Guitars
8. Rainmaker
9. If I Was The Priest
10. Ghosts
11. Song For Orphans
12. I’ll See You In My Dreams