Recension: Beforeigners, säsong 2

För drygt två år sedan dök Beforeigners upp som en frisk fläkt i den nordiska seriedjungeln.

Invandringens utmaningar

De kreativa serieskaparna och manusförfattarna Anne Bjørnstad och Eilif Skodvin ligger bland annat bakom Netflix-succén Lilyhammer, där mafioson Little Steven fick leva under vittnesskydd i den exotiska norska småstaden Lillehammer.

Mellanöstern/Afrika till Europa för några år sedan. Även i Beforeigners kommer de nyanlända sjövägen, men inte i spruckna, överfulla båtar utan från ingenstans, mitt i Oslofjorden. Och alla kommer från det förflutna…

Vi fick lära känna den lätt drogberoende polisutredaren Lars Haaland (Nicolai Cleve Broch), som skilde sig från sin fru när hon träffar en charmig nyanländ.

Haaland fick en ny kollega i den isländska immigranten (från vikingatiden!) Alfhildr (eldiga Krista Kosonen). Efter att ha löst ett tragiskt traffickingfall i säsong 1 står det ojämlika paret nu inför helt andra utmaningar.

https://youtu.be/v_rCXOIAGUo

Från originell komedi till ordinär krim

Oslos första multitemporala polisteam ska nu lösa ett fall med en serie brutala och bestialiska mord på kvinnor. Först hittar de en ung kvinna dödad och skändad i en tunnelbanetunnel, sedan dyker det upp fler liknande kvinnolik. Under utredningen, och med hjälp av Londonpolisen, misstänker de förgreningar till äldre tiders dimmiga London och självaste Jack the Ripper.

Säsongens två parallellhandlingar är Lars privatliv, där han tvingas ta itu med sin dotters oväntade graviditet (med en kaxig, fornnordisk meteorolog (Herman Flesvig)), samt en påstridig och självgod Olav ”den helige” Haraldsson (Tobias Santelmann) som vill bevisa sitt blodsarv och återta sin maktposition.

I stället för att fokusera på det unika, och originella, med ett helt gäng personer från stenåldern, vikingatiden och 1800-talet som plötsligt befinner sig mitt i dagens skandinaviska välfärdsstat – med alla utmaningar, kulturkonflikter och uppenbart dråpliga situationer som det leder till – har man valt att göra en relativt standardiserad kriminalserie, där handlingen främst kretsar kring bestialiska kvinnomord. Själva tidsvandringstemat är nu bara en krydda till historien.

Man har alltså gått från en experimentell konceptkomedi till en relativt traditionell fredagsdeckare.

Vi misstänker att tanken har varit att nå en bredare, internationell publik och därför ta med en handling från England, med flera brittiska skådespelare (bland annat Paul Kaye från Game of Thrones) – utan att det förbättrar seriens kvaliteter på något sätt.

Vi tror att framgången med lokalproducerade serier är att de berättar en unik, lokal (i detta fall norsk/nordisk) historia, som människor över hela världen kan engagera sig i och relatera till. Det bästa exemplet är HBO-serien Welcome to Utmark.

Billigare?

Den andra säsongen av Beforeigners blev corona-försenad och spelades in en strikt kontroll över smittspridningen. Men det förklarar inte varför produktionen verkar så ”billig”.

Specialeffekterna är under all kritik, titta bara på det konstlade lagret som har klistrats över Oslos skyline för att få Barcode att se slitet och smutsig ut, eller när en kula, i slow motion, susar genom luften. På gränsen till amatörmässigt. Det underlättar inte heller att Olav den Heliges skägg ser ut som en piassavakvast.

Andra säsongen är också (medvetet?) mycket mindre rolig än den första, och komiken som finns kvar får oss sällan att skratta. Att nutida Olav Haraldsson slutar som en narcissistisk kokainsniffare är mer långsökt än kul.

Dialogen är ofta alltför stel och lite teatralisk – inte minst när vi får höra interna samtal mellan poliser. Här har man fallit för klyschan med hopplösa chefer som, naturligtvis, inte fattar någonting så att våra hjältar få ta saken i egna händer. Man har till och med skrivit in polispsykologen från själva Dödligt vapen-serien och gett henne i uppdrag att följa upp sömngångaren Alfhildr.

Som om inte Dödligt vapen-referensen vore nog har man på grund av idétorka bestämt sig att det nog är en bra idé att låna dyka-undan-kulan-stuntet som fulländats i Matrix-filmerna. Tro oss, det var ingen bra idé!

 

När man sedan, mot slutet, försöker återskapa Munchs Skriket-motiv blir det både väl konstlat och lite töntigt. Tyvärr symptomatiskt för den här säsongen.

Första säsongen gav vi en mycket stark trea i betyg, när vi sett färdigt säsongen skulle vi antagligen ha sträckt oss till en fyra. Andra säsongen får, efter viss tvekan, också tre stjärnor – men vi är tyvärr väldigt nära en tvåa.

Seriens styrka är fortfarande de två huvudkaraktärerna, och samspelet mellan Broch och Kosonen, utöver det tillför den här omgången inte mycket nytt.

Recensionen är baserad på de första fem (av sex) avsnitten. Beforeigners, säsong 2 har premiär på HBO Max 5 december.