Foto & Video Hi-fi Hemmabio Högtalare Hörlurar TV

Recension: 22 July

Politisk terroruppgörelse

Paul Greengrass ger ondskan ett ansikte och berättar den viktiga historien om extremhögerns tillväxt.

Publicerad 2018-10-10 - 16:40
22 July
Tor Aavatsmark

Med nio timmars jetlag i bagaget tryckte vi ner två burkar Red Bull innan pressvisningen av 22 July – men skräcken för att somna var helt obefogad: Greengrass osminkade version av terrordådet på Utøya och regeringskvarteren i Oslo 22 juli 2011 träffar som en känslomässig knytnäve rakt i magen!

Varnar för extremhögern

Brittiske Paul Greengrass är nog mest känd som regissören bakom de actionpackade Bourne-filmerna, men han har också visat ett starkt socialt och politiskt engagemang med filmer som United 93 och Captain Phillips. United 93 var en nästan dokumentarisk och starkt realistisk framställning av vanliga flygpassagerares kamp för att överleva meningslös terrorism under 9/11.

Det är en oerhört engagerad regissör vi träffar efter visningen av 22 July, han brinner för att berätta terroristhistorien och om den extrema högerns tillväxt i västvärlden under de senaste decennierna, och han vill att hamra in vikten av politiskt engagemang i unga människors sinnen. Att väcka de ungas engagemang är en av de främsta anledningarna till att han den här gången har valt att samarbeta med Netflix.

Greengrass drar paralleller till mellankrigstiden och dagens extrema högerpartier i länder som Nederländerna, Ungern, Österrike och Sverige, och varnar för att mer och mer av deras föreställningar, som för 10 år sedan betraktades som extrema, nu delas av den breda massan. Detta har stort fokus i 22 July, varför gjorde ”monstret” Anders Behring Breivik, som ju var en av oss vanliga människor, som han gjorde?

Hela historien

Att jämföra 22 July med en annan film om terrordådet, Erik Poppes Utøya, ligger nära till hands, men vore inte riktigt rättvist. De två filmskaparna har valt att angripa terrorattackerna på helt olika sätt.

Poppes Utøya skrapar bara på ytan av de fruktansvärda händelserna och ger publiken platta karaktärer och fragment av hela bilden, men i 22 July får vi huvudroller av kött och blod, med bakgrundshistoria, familj, vänner och ett levande liv. Och inte minst en insikt i förövarens förvrängda sinne – och hur Norge som samhälle reagerat efteråt. Ur den synvinkeln hade förmodligen Utøya fungerat bättre som en del av 22 July.

Greengrass säger själv att det är omöjligt att berätta hela historien, men hans film gör ett allvarligt försök att få fram helheten, och att belysa bakgrunden till att terrorattackerna kunde ske över huvud taget. Vi får följa den riktiga personen Viljar (Jonas S. Gravlie), en av deltagarna i det politiska AUF-lägret på Utøya i 2011. Han är där med sin lillebror och ett gäng kompisar från Svalbard. Parallellt får vi se terroristen Breivik (Anders Danielsen Lie) göra sina noggranna förberedelser, cyniskt och kallt beräknande, för attackerna som kommer att döda 77 och skada fler än 200 personer. En thriller-start som snabbt eskalerar till ett rent helvete på jorden!

Brutalt realistisk

Vi får se regeringskvarteret sprängas i bitar och hur Breivik utnyttjar situationen för att – skrämmande enkelt – komma ut till Utøya. Där går massmördaren metodiskt tillväga och visar sin psykopatiska brist på empati och medkänsla. Han säger själv: ”Vi är i krig och ungdomen var legitima offer, barn av eliten och morgondagens ledare.”

Attacken är utdragen, hård och brutal, men uppfattas aldrig som spekulativ. Greengrass (som även har skrivit manus, baserat på boken En av oss: En berättelse om Norge av Åsne Seierstad) visar skräcken, desperationen, ångesten och kaoset som rådde denna mörka sommardag i Europas historia. Kallt, omänskligt och brutalt – men äkta.

Greengrass gillar handhållen kamera och snabba klipp, ett effektivt sätt att förstärka kaos, panik och skräck – hela tiden med verkliga människoöden i fokus. Vi formligen sugs in i den obehagliga handlingen och äcklas av vad vi bevittnar.

Viljar (Jonas S. Gravli) stirrar ondskan i vitögat. (Foto: Netflix, Erik Aavatsmark)

Efterspelet

För en utomstående som inte känner till vad som hänt är Poppes Utøya nästan meningslös, men 22 July tar oss med på hela resan. Efter en dryg halvtimme är attacken över, resten av filmen handlar om hur samhället hanterar vad som hänt, och överlevarnas kamp för att gå vidare.

Breiviks handplockade advokat, Lippestad (sansat spelad av Jon Øigarden), framstår som en rättvis försvarare av rättsstatens principer, samtidigt som han personligen visar avsky för personen Breivik och hans obegripliga gärningar. Vi får en inblick i den utdragna rättegången, med krav på psykiatrisk utvärdering, nazihälsningar och en iskall Breivik som inte visar en antydan till ånger eller empati.

Vi får reda på att Norge sätter rättsstatens principer före den mycket enklare utvägen: att behandla terroristen som en andraklassens medborgare utan rättigheter. Det är en fascinerande inblick, vilket också registrerades ute i världen, även om allt framställs en aning ensidigt. Dessutom sviktar dramaturgin en smula när filmen kommer in på ”tråkiga” rapporter och säkerhetsrutiner som havererat.

Det mest givande är Viljars väg tillbaka till livet. Efter flera månader på sjukhus kommer han, svårt sargad, tillbaka till det karga landskapet på Svalbard. Omgiven av snö och öde bergstoppar kämpar han för att hitta livsgnistan. Det är en stark roll som Gravli lyckas väl med, när Viljar återvänder från den djupaste förtvivlan och med hjälp av kampvilja och envishet återfår kontrollen över sitt liv.

Den svåraste rollen har Anders D. Lie fått: den ”omöjliga” uppgiften att ge massmördaren ett mänskligt ansikte, en uppgift som Lie bemästrar till fullo. Mimiken, det självbelåtna och arroganta leendet, kroppsrörelserna, allt sitter som gjutet. Han gör den narcissistiska, självupptagne psykopaten på pricken, men på samma gång som han framstår som helt hjärntvättad så skymtar vi tecken på ”normal” mänsklighet bakom masken.

picture2
<
>
Teamet vid världspremiären på Filmfestivalen i Venedig. (Foto: Netflix)

Engelska på norska?

Många spaltmeter har ägnats åt Netflix beslut att göra filmen med norska skådespelare som pratar engelska. Innan vi satte oss tillrätta i biosalongen var vi allra högsta grad skeptiska, men redan efter fem minuter försvann all skepsis som dagg i solsken. Det fungerar överraskande bra och är bara en liten mental barriär som man ska komma över. Ingen icke norsktalande tänker ens på problemställningen och diktionen sitter även om accenten är nedtonad.

Greengrass har kommit som en utomstående och betraktat en av världens mest allvarliga terroristattacker (den största terroristattacken genom tiderna som genomförts av en ensam person) med objektiva ögon. Han har en klar politisk ståndpunkt, med en tydlig agenda mot högerextremismens framgång, men det gör absolut inte 22 July mindre sevärd eller viktig.

Brutalt stark, äkta och upprörande, men samtidigt med en glimt av hopp. Och alltihop ackompanjerat av bra skådespelare, foto och klippning. Ibland dras historien ut lite för mycket, och rättegångsscenerna hade med fördel kunnat vara mer komprimerade och mer rakt på sak. Statsminister Stoltenberg framställs också lite väl endimensionell, och en del av scenerna känns en smula ofärdiga och ”förenklade”. 5 svaga stjärnor till Greengrass viktiga film.

(Foto: Tillverkare)

Karakter
22 July

Fakta:

  • Netflix
  • Release: 10/10/18
  • Regi: Paul Greengrass
  • Med: Jonas S. Gravli, Anders Danielsen Lie, Jon Øigarden, Thorbjørn Harr, Maria Bock, Ole G. Furuseth, Seda Witt
  • Genre: Drama
  • Land: USA
  • År: 2018
  • Längd: 2:13

Skriv en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Ljud & Bild
Rulla till toppen