I år har det gått 33 år sedan en av reaktorerna i Tjernobyl-kärnkraftverket i Sovjetunionen (dagens Ukraina) bokstavligt talat sprängdes i luften. Tidernas värsta kärnkraftsolycka var ett faktum – och sovjetryssarna gjorde allt de kunde för att mörka katastrofen/skandalen.
Det är ett dystert scenario och scenografi vi presenteras för. Den lilla staden alldeles intill det stora kärnkraftverket är så arketypisk rysk som den kan bli, med gigantiska betongklossar till lägenhetskvarter, så grått, enformigt och dystert som bara en totalitär kommunistisk stat kan åstadkomma. Smutsbruna, mörkgröna och bruna färger dominerar.
Anläggningens ledning försöker i det längsta mörklägga katastrofen, med lögner, bluffar och hårdnackad förnekelse rapporterar de till Moskva att allting är under kontroll och att strålningen är försumbart farlig. Varken enskilda personer, eller staten, får tappa ansiktet.
Ordförande Gorbatjov beordrar Boris Shcherbina (Stellan Skarsgård) att resa till ground zero och rapportera tillbaka till Kreml. Med sig får han landets främsta kärnfysiker, Valery Legasov (Jared Harris). Katastrofens omfattning uppdagas lager för lager i all sin fasa, och Shcherbina och Legasov får ansvaret att städa upp helvetet.
Den kommunistiska partieliten, med god hjälp av ett effektivt KGB, gjorde sitt yttersta för att tysta ner katastrofen. Regimen skulle, till varje pris, undvika att skadas – så mycket för glasnost …
Flera sekvenser domineras av tungt, teknisk facksnack men allt förklaras så att lekmän kan förstå, vilket gör Chernobyl både underhållande och lärorik.
Alla har i dag hört talas om olyckan och känner till det radioaktiva nedfallet som spred sig även till våra gränser. Desto mindre känt är att olyckan höll på att utvecklas till en fullständigt förödande katastrof som skulle ha gjort en halv världsdel obeboelig i århundraden.
”Fördelen” med en totalitär regim är att det inte ställs några frågor och att liv kan offras utan att folket gör uppror. Något som faktiskt hjälpte till att begränsa katastrofens omfattning. Seriens starkaste scen är när ”frivilliga” soldater kommenderas ut på reaktortaket för att knuffa ner extremt radioaktiv grafit i kratern. Stannar man längre än 2–3 minuter på taket dör man av strålningen.
Skarsgård är riktigt tung i serien och passar perfekt i rollen som partipampen som så småningom får en mer nyanserad syn på saken, katastrofen, regimen och mörkläggningen. Han har definitivt seriens mest fascinerande karaktärsutveckling. Harris är också helt perfekt castad som den lite torra kärnfysikern, med stor känsla för rättvisa och moral men också förmågan att offra ett par liv om ändamålet helgar medlen.
Trots några mindre svagheter är Chernobyl definitivt en av årets bästa serier. Ett skrämmande, verklighetstroget drama ackompanjerat av utmärkta skådespelare och en dramaturgi som hämtad direkt från helvetet gör detta till en omedelbar klassiker.