Den mexikanska mästarregissören Guillermo del Toro har sin alldeles säregna, bländande fulsnygga, visuella stil. En stil han har använt i många filmer för att nå perfektionsnivån han framvisar i ljuvliga, gripande Nightmare Alley. Vi kan väl inte komma på en mer perfekt miljö för del Toros visuella stil än just de försoffade, smutsiga, kringresande cirkussällskap som reste runt från småstad till småstad i USA på 1930- och 40-talet. Det varma ljuset, den krypande, genomgående noir-stilen, blicken för alla de läckra detaljerna och Dan Laustsens superba, intima foto gör Nightmare Alley till en utsökt filmupplevelse. Från det smutsiga tivolits mörka vrår, till sammet, guld och djuprött läppstift i metropolen, till förfrusna, snötäckta trädgårdar i rika familjers herrskapshus, skapar del Toro en otroligt fin, autentisk upplevelse. Du dras obönhörligen in i det fascinerande sago-/mardrömsuniversumet, som avtäcker lager för lager av människors dårskap, fåfänga, girighet och inneboende ondska. Visuellt är Nightmare Alley antagligen Guillermo del Toros mest fulvackra film. En ovanligt hypnotiserande filmupplevelse för både ögon, öron och sinne. Du kommer garanterat att ryckas med av denna berg-och-dalbaneåktur.

Producent Brad Pitt och regissör Andrew Dominik ger oss den osmyckade historien om glamourmodellen och filmstjärnan Marilyn Monroe. Även om Marylin Monroe (Ana de Armas) inte var den första superberömda pinup-modellen, så tronar blondinen definitivt som den största av dem alla. Eldiga Ana de Armas (No Time to Die, Knives Out) är ett fynd i rollen som den osäkra, naiva och smått koketta Monroe. Hon kastas ut i en berg-och-dalbana utan motstycke, där hon ”äts upp” av sina chefer, producenter, ”vänner”, media och fans. Alla vill ha en bit av den förföriska blondinen och sola sig i hennes glans, utan hänsyn till henne välmående. de Armas får fram karaktärens komplexitet, återskapar legendens gester och mimik och blottar hennes sårbarhet och oförställda skam på ett föredömligt och trovärdigt sätt. Ofta svårt och ibland smärtsamt att se, men verkligen förföriskt. I en serie drömlika sekvenser tas vi med in i de mörkaste hörnen av Monroes vardagliga mardrömmar. Hon lever ett närmast schizofrent liv där hon desperat försöker skilja på privatpersonen Norma Jeane och karaktären Marilyn Monroe. En djupt tragisk, och samtidigt förtjusande fascinerande, scen visar den brutalt deprimerade Norma Jeane, som efter lite smink och upp-piffning plötsligt dyker upp som Marilyn – och det tillgjorda kändisleendet uppenbarar sig.

House of the Dragon kan inte undvika att bli jämförd med sin mer berömda ”storebror”, för i praktiken får vi här ursprungsberättelsen om Game of Thrones, som utspelas i samma miljö och med samma platser och familjeklaner. Tidsmässigt befinner vi oss ungefär 200 år före händelserna i Game of Thrones, men miljön, handlingen och intrigerna är desamma. Medan Game of Thrones handlade om den otroliga resan till makten för Daenerys Targaryen får vi här bevittna kulmen på hennes förfäders makt och den brutala början på slutet för Targaryen-familjens hegemoni. Så länge kungen saknar en manlig arvtagare tas det för givet att det är hans bror, den maktsugna och cyniske Daemon (Matt Smith), som ska ärva tronen. Men kung Viserys har en dotter … Som vanligt tilldelas de mest juicy rollerna de ondaste och mest illistiga karaktärerna. En lätt oigenkännlig Rhys Ifan är avskyvärt bra som kungens mest betrodda. Guldrollen har dock Matt Smith (The Crown) fått. Smith är djävulskt bra som familjens svarta får och har också repliker som klär hans psykopatiska/narcissistiska drag. Sättet han elegant manipulerar sin familj, vänner och fiender på är ett nöje att beskåda, och med små gester och ansiktsuttryck anar vi Daemons egentliga agenda.

Mike White står för både manus till och regi av denna fascinerande serie om Hawaii-semesterfirande för ”avancerade”. Gemensamt för dem alla är superförmögenheter – och ett allmänt missnöje med livet, familjen och sig själva. Hela gänget har, i högre eller lägre grad, och mer eller mindre medvetet, tankegången att de står i centrum av universum och att alla andra finns för att betjäna dem. Ingen önskan är för liten eller för stor, och absolut ALLT kan (och bör) klagas på! White har gjort ett suveränt jobb med att skapa ett fascinerande persongalleri, som både kompletterar och utmanar varandra. Ibland blir det skämskudde-TV, sedan växlar det blixtsnabbt till komiska gapskratt eller övergår i djupt mellanmänskligt drama. Skådespelarna gör topproller, med Murray Bartlett, Steve Zahn (komisk talang och timing så det räcker och bli över!) och Sydney Sweeney i spetsen. Manuset är kvickt, intelligent, aktuellt och härligt befriande för eftertanke (är det en skymt av oss själva vi ser där i spegeln?). The White Lotus har blivit en superstark serie, som på utsidan ser ut som ett drömparadis men som på insidan skalar av lager efter lager av mänsklig osäkerhet, mörker och total brist på självinsikt. En nästan perfekt blandning av drama och bitter satir.

Enligt ryktena var han arg redan när han föddes, bäste Clark Oderth Olofsson, och det blev inte bättre när han vågade stå för sina åsikter och fick större självbild och självförtroende än vad Trump har brist på självinsikt! Mannen blev ”världsberömd” på 1960-talet, som ökänd bankrånare, knarkhandlare, småsvindlare och bedragare – alltid med en charmig kommentar och ett leende på läpparna. Skarsgård gestaltar Olofsson med all den pondus och bravur som legenden, och myten om honom, bygger upp. Han är som skapt för rollen som en lite simpel men livsbejakande Medelsvensson som bara vill bli älskad av alla. Seriens utmärkta ”kryddor” består av ett gäng biroller som är helt obetalbara. Allt från hippien Kurre Räven och Kaj-Robert till ytliga rikemansmamman (och -dottern) som båda ”dras” över, den enfaldige polisutredaren Tommy Pony och den galna Hönstjuven, samt alla Clarks kvinnor. Dessutom har Åkerlund & Co stålkontroll över tidskoloriten. Åkerlund och Skarsgård har gjort en fantastiskt underhållande serie, om en väldigt speciell man som ständigt levde sitt liv som om det inte fanns någon morgondag. 5 stabila stjärnor till serien som är rena LSD-pillret!

Få filmer har satt större fotavtryck på filmhistoriens glittrande CV än Mario Puzos och Francis Ford Coppolas episka maffiatrilogi om den sicilianska Corleone-familjen. Gudfadern satte en standard för samtliga påföljande maffia- och kriminalfilmer, samt tonen för porträttering av familjedynastier i serier och på film. När det nu är 50-årsjubileum släpps filmerna i 4K-kvalitet, med nyrestaurerat ljudspår, sagolik bildkvalitet, samt en rad små och större förbättringar i både klipp och dramaturgi. Vi följer Gudfadern, Don Corleone (ikoniske Marlon Brando), hans tre söner och deras maffiaregim i New York precis efter andra världskriget. Den yngste sonen Michael (Al Pacino) kommer hem som krigshjälte, helt övertygad om att han inte på något sätt vill vara involverad i sin fars verksamhet – eller liv. Men ödet vill något annat… Det har gått 10 år sedan Paramount gav ut Blu-ray-boxen med The Godfather – The Coppola Restoration, och med 50-års-utgåvan som nu finns på marknaden tar de filmerna till en ny nivå! Först och främst, och det viktigaste, är den otroligt omfattande restaureringen av bild- och ljudkvaliteten. Coppola har själv varit involverad i restaureringen, och kommer också med ett kort intro till var och en av filmerna. Vi har aldrig sett filmer från 1970-talet som ser så bra ut!