77-årige Martin Scorseses vackra maffiaepos kretsar kring det tämligen tvivelaktiga förhållandet mellan fackföreningar, politiker och maffia på USA:s östkust under 60- och 70-talet. I ett samhälle som befinner sig i brytningstid uppstår ett hårresande samröre som kulminerar i ett av USA:s mest omtalade och olösta mordfall: avrättningen av den mytomspunne fackföreningspampen Jimmy Hoffa (Al Pacino).
Frank ”The Irishman” Sheeran (Robert De Niro i sin 9:e Scorsese-film!) återvänder medtagen från blodbadet i Europa efter andra världskriget. Han är desillusionerad och mentalt tilltygad efter oändligt, meningslöst dödande och får jobb som lastbilschaufför i Philly, där han snabbt börjar utöka sina inkomster genom att sälja delar av lasten. Det ena leder till det andra och Sheeran presenteras för maffiabossen Russell Bufalino (Joe Pesci) – sedan går det snabbt utför med moraliskt fördärv à la Dantes Inferno.
På många sätt kan The Irishman betraktas som en uppföljare till Scorseses klassiker Maffiabröder (1990) och Casino (1995), båda dessa bygger på verkliga berättelser om maffians skoningslösa kamp om makt, inflytande och oändligt begär efter pengar. Här återförenas nästan hela det gamla gänget.
I The Irishman är inte Sheeran ute efter våld, ett glamoröst gangsterliv eller action, han är helt enkelt en väldigt pragmatisk man som försöker hitta ett sätt att försörja sin växande familj, men på samma gång är han så känslomässigt avtrubbad att våldet inte påverkar honom nämnvärt.
Medan andra filmer har enskilda scener med föryngrade skådespelare så får vi här se mer än två timmar med De Niro och kompani i 40–50 år yngre versioner av sig själva – och det fungerar väl.
Pesci överraskar med en härligt subtil tolkning av en av de mest hänsynslösa brottslingarna i amerikansk historia. Mild och rund i framtoningen, men samtidigt, med minsta mimik, hjärtskärande brutal och hänsynslös – utan att smutsa ner sina egna händer. En man utan minsta spår av empati.
Tre och en halv timme håller hela härligheten på, och det känns inte som en minut för länge. Scorsese tar god tid på sig att bygga upp de komplexa karaktärerna och deras förflutna, familjeliv, cynism, hederskodex och samhällssyn.
Vi kan inte tänka oss många andra regissörer som skulle ha bemästrat det här materialet på ett lika tillfredsställande sätt. Scorsese är en klassisk filmregissör i ordets rätta bemärkelse, som lyckas bäst när han berättar stora, episka berättelser om människor som lever i gränslandet – allra helst utsträckt över en längre tid. I typisk stil levererar han ett tillbakadraget foto, utan yviga gester eller rörelser, vi blir nästan som en fluga på väggen. Allt ackompanjeras av en förträfflig klippning och en dramaturgi som får timmarna att flyga.
Vi kommer förmodligen, tyvärr, aldrig att få uppleva samma stjärngalleri samlat i en enda film igen. 6 stjärnor.