annons
annons

Yamaha CD-S3000 och A-S3000

Evigt förälskad

Byggda som två stridsvagnar från 70-talet tränger Yamahas CD-spelare och förstärkare ända in i musikens själ och målar upp den på en stor ljudbild – och gör att du aldrig vill lämna soffan igen.

Dynamik Upplösning Extremt bra SACD-ljud Digitalingångar
Aningen tunn bas från CD

Ända sedan jag fick närvara vid lanseringen av Yamahas highend-spelare och -förstärkare i Hamburg i våras har jag längtat efter att slå klorna i dem. Den härliga retrolooken påminner om Yamaha anno 1973, med bland annat förstärkaren CA-1000. Rattarna och spakarna på fronten är faktiskt tämligen identiska med de som satt på Yamahas komponenter på den tiden. Insidan är däremot allt annat än gammaldags.

SACD-spelaren: CD-S3000
Yamahas dyraste CD-spelare klarar även SACD-skivor. Digitalomvandlaren är av typen SABRE ESS ES9018, en hybrid-DAC som både konverterar vanlig PCM och DSD-signaler direkt. Både CD- och SACD-skivor avkodas alltså av samma chip. För att utnyttja detta tillfullo är spelaren utrustad med koaxial och optisk digitalingång, plus en USB-port som stöder signaler upp till

24 bit/192 kHz samt DSD-filer direkt. Tufft!

Spelaren är maffigt byggd och väger rejäla 19,2 kilo. Hela konstruktionen är byggd för att minimera mekaniska vibrationer, inklusive det massiva drivverket av massiv aluminium, så att alla data hämtas mer korrekt från den snurrande skivan. Och det känns härligt stabilt när man öppnar och stänger skivluckan. Inget glapp här inte! Hela kabinettet är tungt och stabilt och de massiva fötterna klarar till och med spikes för den som vill gå hela vägen.

Yamaha_CD-S3000_sølv

Digitala och analoga kretsar är helt avgränsade från varandra och har var sin strömförsörjning. Allt för att förhindra att ljudet försämras av att de två kretsarna påverkar varandra. Och till skillnad från i många andra CD-spelare görs omformingen av ström till spänning i en enda operation i stället för i många led. Målet är att signalen ska bli ännu renare. Det finns dessutom en Pure Direct-funktion som stänger av alla digitala kretsar och bara överför ljudet genom de analoga utgångarna, för en ännu renare ljudsignal.

Yamaha_CD-S3000_bak

DAC-chippet heter som sagt ES9018 och kommer från ESS Technology. Det är en 32-bitars omvandlare med konvertering av hela åtta kanaler. Eftersom CD-S3000 är en tvåkanals- produkt har Yamaha använt sig av 4-kanalig omvandling till både vänster och höger kanal för att få ett exceptionellt signal-/brusförhållande – och dessutom med helbalanserade kretsar för den analoga signalen.

Förstärkaren: A-S3000
Förstärkaren är inte mindre häftig än CD-spelaren, snarare tvärtom. Med sin vikt på nästan 25 kilo är den en riktig best. 70-talsutseende i retrostil och stora VU-mätare som viftar i takt med musiken gör den till ett beundransvärt skådespel.

A-S3000 är en helbalanserad förstärkare med två balanserade stereoingångar. Dessutom har den skivspelaringång för både MM- och MC-pickuper samt en särskild förstegsingång om du till exempel vill köpa två förstärkare och koppla dem till var sin högtalare. Slutstegsingång finns också, som går att använda till samma ändamål, eller som ett rent slutsteg till frontkanalerna i en hemmabio.

Konstruktionen bygger på dubbla chassin, där det understa förhindrar vibrationer utifrån och ger varje krets en flytande struktur, med stöd av en oberoende inre ram som släcker ut ännu fler vibrationer. Strömförsörjningen, som består av en kraftig transformator och stora kondensatorer, är en högst betydande källa till vibrationer. Därför är den inkapslad i en tredimensionell inre ram, som återigen är fäst mot både främre och bakre panelen. Effektförstärkarkretsarna och stora kylflänsar är monterade på vänster och höger sida av den inre ramen. Kretsarna och nätdelen är isolerade från varandra i ett kabinett som är noggrant konstruerat för att förhindra vibrationer.

Yamaha_A-S3000_sølv

Konstruktionen är dessutom sådan att internt kablage genomgående löper kortast möjliga väg. I både CD-spelaren och förstärkaren har Yamaha eliminerat allt lödtenn och i stället skruvat fast kontaktpunkter och högtalarterminaler, för att förhindra att impedansen ökar i kontaktytorna. Allt handlar om att få en så ren signalväg som möjligt.

Yamaha_A-S3000_bak

Första intrycket
Från första stund när apparaterna packats upp och ställts på hifi-bänken är det uppenbart att det handlar om något speciellt. Varenda fog och detalj är helt perfekt på de två tunga konstruktionerna. Det finns inget glapp i knappar och reglage. Omkopplarna ger en trivsam känsla av retro, jag gillar särskilt mute-funktionen. När Audio Mute-spaken trycks ned vrids volymratten elegant åt vänster. Inte så mycket att ljudet försvinner helt, men tillräckligt för att man ska kunna svara i telefon med musiken på lugn nivå i bakgrunden.

De stora VU-mätarna, som är hifi-anläggningens svar på vindrutetorkare, är också en fröjd för ögat. Jag skulle bara vilja att det gick att stänga av ljuset i dem, så att man kunde dämpa belysningen i rummet utan att mätarna blir för påträngande.

Jag gillar också att Yamahas CD-spelare har ”crossfade” när man hoppar från en låt till en annan, så att ljudet inte slutar så abrupt.

Inkopplad utrustning
CD-spelaren och förstärkaren kopplas till mina egna Gallo Reference 3.5, ett par eminenta golvhögtalare med många av elektrostathögtalarnas fördelar, i form av upplösning och transparens, i kombination med slagkraftigheten från dynamiska element.

CD-S3000 är inkopplad till förstärkaren med balanserade XLR-kablar. I den andra XLR-ingången sitter min egen modifierade Hegel-spelare CDP4 mk2. Till testet har jag bränt två identiska CD-skivor från en av mina vanliga spellistor, för att kunna växla fram och tillbaka mellan spelarna och jämföra direkt. Jo, jag vet att det inte är så man ska lyssna på musik, men det är praktiskt att kunna göra direkta A-B-jämförelser till en början och sedan gå mer musikaliskt tillväga.

A capella
Vill du ha en bra a capella-låt som verkligen får fram detaljer är det få inspelningar som slår ”Oak and the Ash” med tyska King’s Singers. Den har basar, barytoner, tenorer och sopraner som tillsammans fyller en stor och luftig ljudbild som samsas med en vacker klang från kyrkoakustiken.

Ingen tvekan om att Yamaha får fram storleken på kören. Framför allt mellanregistret är oerhört dynamiskt och upplöst, med knivskarpt fokus från barytoner och tenorer. Ljudbildens luftighet framträder fint och klangen från salen breder ut sig stort. Med min egen CD-spelare finns det ännu lite mer fyllighet längst ned i djupbasregistret, men det är något med Yamaha-spelaren som verkligen får fram tonstrukturen från mellanregistret och uppåt.

Kvinnoröster
Ane Bruns cover på Beyoncés ”Halo”, från albumet Rarities, är en låt jag aldrig tröttnar på. Den är totalt avklädd, med Anes nakna röst i mitten och ljudet från vad man skulle kunna tro är en gitarr men som i själva verket är en cello som spelas pizzicato, plus en stor rumsklang. Yamaha-kombinationen får fram Ane Bruns sköra vibrato på ett förträffligt sätt och cellon blommar ut med en enastående dynamik och tonstruktur.

Jämfört med Hegel-spelaren – som jag måste påpeka är modifierad och låter bättre än originalversionen – saknar jag även i den här musiken en smula tyngd allra längst ned i basregistret, som står i ännu större kontrast till övertonerna. Men det råder ingen som helst tvekan om att Yamaha ligger i det riktigt seriösa segmentet med sin CD-A3000.

SACD
Ändå är det först när den matas med SACD som spelaren verkligen kommer till sin rätt. Utgåvan Mozart/Grieg av Dena Piano Duo från 2007 är en CD/SACD-hybrid som är inspelad med två flyglar och som innehåller några av Mozarts pianosonater som Edvard Grieg arrangerat om för dubbla pianon. Inspelningen är fenomenal. Och det är tydligt att fler klanglager kommer fram i SACD-versionen än i CD-versionen (man växlar för övrigt mellan de två inspelningarna genom att byta skikt på skivan med hjälp av en knapp på fronten av spelaren). Skillnaderna kan verka små och triviala, men de räcker för att ljudbilden ska dras ut mot sidorna och sprida sig inåt mot horisonten. Ljudbilden är så stor att det känns som om man kan gå in i den, och sluter man ögonen kan man se framför sig hur alla klangstrukturer svävar på varandra i olika lager.

När man hör en spelare som CD-S3000 kan man inte göra annat än beklaga att urvalet av SACD-skivor inte är större.

Digitalingångarna klarar däremot signaler med högre upplösning än CD och urvalet av högupplösta filer växer stadigt. Så köper du Yamaha CD-S3000 har du antagligen en CD-spelare för livet.

Förstärkaren
Mycket av allt guld i ljudbilden är det dock förstärkaren som står för. Det är helt enkelt fantastiskt hur musiken flödar ur högtalarna, både när man spelar lågt och när man rattar upp till tämligen hög volym. Att förstärkaren specas till återhållsamma 100 watt per kanal är för mig en gåta, fast å andra sidan blev jag lika glatt överraskad av Marantz PM-11S3 som ligger i samma prisklass och som också sägs lämna 100 watt. Och du får inte tro att effekten här är specificerad med samma uppblåsta siffror som billiga förstärkare eller – ve och fasa – hemmabioreceivrar.

Yamaha-förstärkaren har en ännu mer självsäker och rytmisk återgivning av mellanbas-registret än Marantz-rivalen. Och den upplevs måhända inte lika blixtsnabb som Bladelius Thor III, men har en mer charmerande värme i klangen som förmodligen bättre klär högtalare som kan verka väl analytiska. Men Yamaha-förstärkaren är inte trög alls. Inte på något sätt. Och man får spela högt om man ska få den att tappa andan, trots att Bladelius på papperet lämnar 75 watt mer per kanal.

Gör vi sedan en direkt jämförelse med Hegel H300, som förfogar över hela 250 watt per kanal, är det uppenbart att Hegel-förstärkaren kan pressas ännu hårdare innan den ger sig.

För att testa detta lite närmare provade vi Hegel H300 och Yamaha A-S3000 med de enorma Klipsch RF-7 II (test är på gång). Det är högtalare med en extrem känslighet och som spelar 101 decibel med en enda watt, så de inbjuder verkligen till att spela högt. Väldigt högt. Sätt på lite tuff musik som Filters stenhårda ”Hey Man, Nice Shot” så kan Yamaha-förstärkaren riva ner putsen från väggarna. Men inte lika bra som Hegel, som drämmer till ännu hårdare i rytmerna. Fast så är ju inte Yamaha-förstärkaren avsedd att stå i ett diskotek heller. Jag tycker bara att det är kul att pressa förstärkare till bristningspunkten.

Vad jag däremot lägger märke till är hur tyst A-S3000 är när den inte spelar musik. De känsliga Klipsch-högtalarna susar en hel del när de är inkopplade till förstärkare med högt bakgrundsbrus, och Yamahas förstärkare är faktiskt tystare än Hegels. Man måste sätta örat alldeles intill för att höra något alls.

Vi lägger också märke till att A-S3000 inte är sämre än Hegel H300 när det handlar om liv och gnista. Hegel har mer tryck, även i mellanregistret, och skiljer bättre på kontraster rent dynamiskt – när man spelar högt. Men den har inte Yamahas charmerande värme så när man spelar lågt tycker jag faktiskt att Yamaha låter mer inbjudande.

Slutsats
Med CD-S3000 och A-S3000 har Yamaha en CD-spelare och en förstärkare som osar av byggkvalitet och som för tankarna tillbaka till 1970-talet. Det är nästan omöjligt att inte bli förälskad! I synnerhet när de stora VU-mätarna sveper fram och tillbaka som vindrutetorkare i takt med musiken.

Den massiva CD-spelaren får skivsamlingen att visa sig från en extremt god sida, men allra bäst låter den med SACD. Ytterst positivt är också att den har digitalingångar som gör att den digitala musiksamlingen på datorn får samma fina ljudkvalitet som CD-skivorna. Det gäller för övrigt DSD-filer också, som via USB-ingången låter som SACD. Även PCM-filer med högre upplösning uppemot 192 kHz stöds.

Men hur bra CD-spelaren än är så är det förstärkaren som är kronan på verket. Den är oerhört tyst när den ska, samtidigt som den klarar de tuffaste basrytmerna med största självklarhet. En a capella-kör återges med luftighet och fysik på samma gång, och oavsett om du är ute efter akustisk musik eller tuffare rytmer så kommer A-S3000 aldrig att göra dig besviken. Den har en stor strömbank och en förmåga att leverera energin snabbt, och är inte kräsen när det gäller högtalare. Specifikationens 100 watt verkar kanske inte så mycket, men hade det stått 200 watt hade vi trott på det direkt.

Ända sedan jag fick närvara vid lanseringen av Yamahas highend-spelare och -förstärkare i Hamburg i våras har jag längtat efter att slå klorna i dem. Den härliga retrolooken påminner om Yamaha anno 1973, med bland annat förstärkaren CA-1000. Rattarna och spakarna på fronten är faktiskt tämligen identiska med de som satt på Yamahas komponenter på den tiden. Insidan är däremot allt annat än gammaldags. SACD-spelaren: CD-S3000 Yamahas dyraste CD-spelare klarar även SACD-skivor. Digitalomvandlaren är av typen SABRE ESS ES9018, en hybrid-DAC som både konverterar vanlig PCM och DSD-signaler direkt. Både CD- och SACD-skivor avkodas alltså av samma chip. För att utnyttja detta tillfullo är spelaren utrustad med koaxial och optisk digitalingång, plus en USB-port som stöder signaler upp till 24 bit/192 kHz samt DSD-filer direkt. Tufft! Spelaren är maffigt byggd och väger rejäla 19,2 kilo. Hela konstruktionen är byggd för att minimera mekaniska vibrationer, inklusive det massiva drivverket av massiv aluminium, så att alla data hämtas mer korrekt från den snurrande skivan. Och det känns härligt stabilt när man öppnar och stänger skivluckan. Inget glapp här inte! Hela kabinettet är tungt och stabilt och de massiva fötterna klarar till och med spikes för den som vill gå hela vägen. Yamaha_CD-S3000_sølv Digitala och analoga kretsar är helt avgränsade från varandra och har var sin strömförsörjning. Allt för att förhindra att ljudet försämras av att de två kretsarna påverkar varandra. Och till skillnad från i många andra CD-spelare görs omformingen av ström till spänning i en enda operation i stället för i många led. Målet är att signalen ska bli ännu renare. Det finns dessutom en Pure Direct-funktion som stänger av alla digitala kretsar och bara överför ljudet genom de analoga utgångarna, för en ännu renare ljudsignal. Yamaha_CD-S3000_bak DAC-chippet heter som sagt ES9018 och kommer från ESS Technology. Det är en 32-bitars omvandlare med konvertering av hela åtta kanaler. Eftersom CD-S3000 är en tvåkanals- produkt har Yamaha använt sig av 4-kanalig omvandling till både vänster och höger kanal för att få ett exceptionellt signal-/brusförhållande – och dessutom med helbalanserade kretsar för den analoga signalen. Förstärkaren: A-S3000 Förstärkaren är inte mindre häftig än CD-spelaren, snarare tvärtom. Med sin vikt på nästan 25 kilo är den en riktig best. 70-talsutseende i retrostil och stora VU-mätare som viftar i takt med musiken gör den till ett beundransvärt skådespel. A-S3000 är en helbalanserad förstärkare med två balanserade stereoingångar. Dessutom har den skivspelaringång för både MM- och MC-pickuper samt en särskild förstegsingång om du till exempel vill köpa två förstärkare och koppla dem till var sin högtalare. Slutstegsingång finns också, som går att använda till samma ändamål, eller som ett rent slutsteg till frontkanalerna i en hemmabio. Konstruktionen bygger på dubbla chassin, där det understa förhindrar vibrationer utifrån och ger varje krets en flytande struktur, med stöd av en oberoende inre ram som släcker ut ännu fler vibrationer. Strömförsörjningen, som består av en kraftig transformator och stora kondensatorer, är en högst betydande källa till vibrationer. Därför är den inkapslad i en tredimensionell inre ram, som återigen är fäst mot både främre och bakre panelen. Effektförstärkarkretsarna och stora kylflänsar är monterade på vänster och höger sida av den inre ramen. Kretsarna och nätdelen är isolerade från varandra i ett kabinett som är noggrant konstruerat för att förhindra vibrationer. Yamaha_A-S3000_sølv Konstruktionen är dessutom sådan att internt kablage genomgående löper kortast möjliga väg. I både CD-spelaren och förstärkaren har Yamaha eliminerat allt lödtenn och i stället skruvat fast kontaktpunkter och högtalarterminaler, för att förhindra att impedansen ökar i kontaktytorna. Allt handlar om att få en så ren signalväg som möjligt. Yamaha_A-S3000_bak Första intrycket Från första stund när apparaterna packats upp och ställts på hifi-bänken är det uppenbart att det handlar om något speciellt. Varenda fog och detalj är helt perfekt på de två tunga konstruktionerna. Det finns inget glapp i knappar och reglage. Omkopplarna ger en trivsam känsla av retro, jag gillar särskilt mute-funktionen. När Audio Mute-spaken trycks ned vrids volymratten elegant åt vänster. Inte så mycket att ljudet försvinner helt, men tillräckligt för att man ska kunna svara i telefon med musiken på lugn nivå i bakgrunden. De stora VU-mätarna, som är hifi-anläggningens svar på vindrutetorkare, är också en fröjd för ögat. Jag skulle bara vilja att det gick att stänga av ljuset i dem, så att man kunde dämpa belysningen i rummet utan att mätarna blir för påträngande. Jag gillar också att Yamahas CD-spelare har ”crossfade” när man hoppar från en låt till en annan, så att ljudet inte slutar så abrupt. Inkopplad utrustning CD-spelaren och förstärkaren kopplas till mina egna Gallo Reference 3.5, ett par eminenta golvhögtalare med många av elektrostathögtalarnas fördelar, i form av upplösning och transparens, i kombination med slagkraftigheten från dynamiska element. CD-S3000 är inkopplad till förstärkaren med balanserade XLR-kablar. I den andra XLR-ingången sitter min egen modifierade Hegel-spelare CDP4 mk2. Till testet har jag bränt två identiska CD-skivor från en av mina vanliga spellistor, för att kunna växla fram och tillbaka mellan spelarna och jämföra direkt. Jo, jag vet att det inte är så man ska lyssna på musik, men det är praktiskt att kunna göra direkta A-B-jämförelser till en början och sedan gå mer musikaliskt tillväga. A capella Vill du ha en bra a capella-låt som verkligen får fram detaljer är det få inspelningar som slår ”Oak and the Ash” med tyska King’s Singers. Den har basar, barytoner, tenorer och sopraner som tillsammans fyller en stor och luftig ljudbild som samsas med en vacker klang från kyrkoakustiken. Ingen tvekan om att Yamaha får fram storleken på kören. Framför allt mellanregistret är oerhört dynamiskt och upplöst, med knivskarpt fokus från barytoner och tenorer. Ljudbildens luftighet framträder fint och klangen från salen breder ut sig stort. Med min egen CD-spelare finns det ännu lite mer fyllighet längst ned i djupbasregistret, men det är något med Yamaha-spelaren som verkligen får fram tonstrukturen från mellanregistret och uppåt. Kvinnoröster Ane Bruns cover på Beyoncés ”Halo”, från albumet Rarities, är en låt jag aldrig tröttnar på. Den är totalt avklädd, med Anes nakna röst i mitten och ljudet från vad man skulle kunna tro är en gitarr men som i själva verket är en cello som spelas pizzicato, plus en stor rumsklang. Yamaha-kombinationen får fram Ane Bruns sköra vibrato på ett förträffligt sätt och cellon blommar ut med en enastående dynamik och tonstruktur. Jämfört med Hegel-spelaren – som jag måste påpeka är modifierad och låter bättre än originalversionen – saknar jag även i den här musiken en smula tyngd allra längst ned i basregistret, som står i ännu större kontrast till övertonerna. Men det råder ingen som helst tvekan om att Yamaha ligger i det riktigt seriösa segmentet med sin CD-A3000. SACD Ändå är det först när den matas med SACD som spelaren verkligen kommer till sin rätt. Utgåvan Mozart/Grieg av Dena Piano Duo från 2007 är en CD/SACD-hybrid som är inspelad med två flyglar och som innehåller några av Mozarts pianosonater som Edvard Grieg arrangerat om för dubbla pianon. Inspelningen är fenomenal. Och det är tydligt att fler klanglager kommer fram i SACD-versionen än i CD-versionen (man växlar för övrigt mellan de två inspelningarna genom att byta skikt på skivan med hjälp av en knapp på fronten av spelaren). Skillnaderna kan verka små och triviala, men de räcker för att ljudbilden ska dras ut mot sidorna och sprida sig inåt mot horisonten. Ljudbilden är så stor att det känns som om man kan gå in i den, och sluter man ögonen kan man se framför sig hur alla klangstrukturer svävar på varandra i olika lager. När man hör en spelare som CD-S3000 kan man inte göra annat än beklaga att urvalet av SACD-skivor inte är större. Digitalingångarna klarar däremot signaler med högre upplösning än CD och urvalet av högupplösta filer växer stadigt. Så köper du Yamaha CD-S3000 har du antagligen en CD-spelare för livet. Förstärkaren Mycket av allt guld i ljudbilden är det dock förstärkaren som står för. Det är helt enkelt fantastiskt hur musiken flödar ur högtalarna, både när man spelar lågt och när man rattar upp till tämligen hög volym. Att förstärkaren specas till återhållsamma 100 watt per kanal är för mig en gåta, fast å andra sidan blev jag lika glatt överraskad av Marantz PM-11S3 som ligger i samma prisklass och som också sägs lämna 100 watt. Och du får inte tro att effekten här är specificerad med samma uppblåsta siffror som billiga förstärkare eller – ve och fasa – hemmabioreceivrar. Yamaha-förstärkaren har en ännu mer självsäker och rytmisk återgivning av mellanbas-registret än Marantz-rivalen. Och den upplevs måhända inte lika blixtsnabb som Bladelius Thor III, men har en mer charmerande värme i klangen som förmodligen bättre klär högtalare som kan verka väl analytiska. Men Yamaha-förstärkaren är inte trög alls. Inte på något sätt. Och man får spela högt om man ska få den att tappa andan, trots att Bladelius på papperet lämnar 75 watt mer per kanal. Gör vi sedan en direkt jämförelse med Hegel H300, som förfogar över hela 250 watt per kanal, är det uppenbart att Hegel-förstärkaren kan pressas ännu hårdare innan den ger sig. För att testa detta lite närmare provade vi Hegel H300 och Yamaha A-S3000 med de enorma Klipsch RF-7 II (test är på gång). Det är högtalare med en extrem känslighet och som spelar 101 decibel med en enda watt, så de inbjuder verkligen till att spela högt. Väldigt högt. Sätt på lite tuff musik som Filters stenhårda ”Hey Man, Nice Shot” så kan Yamaha-förstärkaren riva ner putsen från väggarna. Men inte lika bra som Hegel, som drämmer till ännu hårdare i rytmerna. Fast så är ju inte Yamaha-förstärkaren avsedd att stå i ett diskotek heller. Jag tycker bara att det är kul att pressa förstärkare till bristningspunkten. Vad jag däremot lägger märke till är hur tyst A-S3000 är när den inte spelar musik. De känsliga Klipsch-högtalarna susar en hel del när de är inkopplade till förstärkare med högt bakgrundsbrus, och Yamahas förstärkare är faktiskt tystare än Hegels. Man måste sätta örat alldeles intill för att höra något alls. Vi lägger också märke till att A-S3000 inte är sämre än Hegel H300 när det handlar om liv och gnista. Hegel har mer tryck, även i mellanregistret, och skiljer bättre på kontraster rent dynamiskt – när man spelar högt. Men den har inte Yamahas charmerande värme så när man spelar lågt tycker jag faktiskt att Yamaha låter mer inbjudande. Slutsats Med CD-S3000 och A-S3000 har Yamaha en CD-spelare och en förstärkare som osar av byggkvalitet och som för tankarna tillbaka till 1970-talet. Det är nästan omöjligt att inte bli förälskad! I synnerhet när de stora VU-mätarna sveper fram och tillbaka som vindrutetorkare i takt med musiken. Den massiva CD-spelaren får skivsamlingen att visa sig från en extremt god sida, men allra bäst låter den med SACD. Ytterst positivt är också att den har digitalingångar som gör att den digitala musiksamlingen på datorn får samma fina ljudkvalitet som CD-skivorna. Det gäller för övrigt DSD-filer också, som via USB-ingången låter som SACD. Även PCM-filer med högre upplösning uppemot 192 kHz stöds. Men hur bra CD-spelaren än är så är det förstärkaren som är kronan på verket. Den är oerhört tyst när den ska, samtidigt som den klarar de tuffaste basrytmerna med största självklarhet. En a capella-kör återges med luftighet och fysik på samma gång, och oavsett om du är ute efter akustisk musik eller tuffare rytmer så kommer A-S3000 aldrig att göra dig besviken. Den har en stor strömbank och en förmåga att leverera energin snabbt, och är inte kräsen när det gäller högtalare. Specifikationens 100 watt verkar kanske inte så mycket, men hade det stått 200 watt hade vi trott på det direkt.
Läs hela artikeln och över 450 nya tester i året med prenumeration på Ljud & Bild.
är du redan prenumerant? Logga inn.
Provaprenumeration
0:-
Fri tillgång till ljudochbild.se
Bronsprenumeration
349:-/halvår
1/2 år (6 nr) Digitalutgåva varje månad Fri tillgång till ljudochbild.se
Silverprenumeration
580:-/år
1 år (11 nr) Välkomstgåva Fri tillgång till ljudochbild.se Digitalutgåva varje månad
Guldprenumeration
999:-/år
1 år (11 nr) Ny digital film varje månad Välkomstgåva Fri tillgång till ljudochbild.se Digitalutgåva varje månad
Prenumerationen kommer automatiskt att förnyas till vanligt pris: Månad 49:-

Med prenumeration på Ljud och Bild får du:

Fri tillgång till ljudochbild.se Digitalutgåva (iPad/Android) varje månad Rejäl rabattt Välj själv hur länge du vill prenumerera - och med eller utan film Fin välkomstpremie
Bästa pris på Yamaha CD-S3000 och A-S3000
Pricerunner.se är en kommersiell partner till ljudochbild.se. De levererar uppdaterade priser, prisjämförelser och produktinformation.

Yamaha CD-S3000

  • CD och SACD
  • ESS ES9018 32-bitars digitalomvandlare
  • Digital ut: optisk och koaxial
  • Digital in: optisk, koaxial och asynkron USB
  • Analog ut: RCA och balanserad XLR
  • Färg: Svart eller metall
  • Vikt: 19,2 kg
  • Pris: 43 000 kr

Yamaha A-S3000

  • 2 x 100 W, 8 ohm
  • 2 x 150 W, 4 ohm
  • Ingångar: 4 x RCA, 2 x XLR + phono MM/MC och slutsteg
  • Utgångar: Inspelning, försteg
  • Färg: Svart eller metall
  • Vikt: 24,6 kg
  • Pris: 45 000 kr
Pris: 43000:-


Har du något att lägga till??

Värlkommen till Ljud & Bilds diskussionsforum. Vi vill gärna veta vad du tycker. Håll dig till ärmnet och var saklig så slipper vi ta bort eller moderera inlärgg. övriga frågor och synpunkter härnvisas till redaktion@ljudochbild.se.

Alltid uppdaterad!

Fri tillgång till Ljud & Bild i en månad

0:-