Test av Wilson Audio Sasha

Wilson Audio Sasha

Plus

Extrem dynamik.
Massiv djupbas.
Hög upplösning.
Oerhört musikalisk.

Minus

Väl energisk i toppen, måste matchas noga.

Dave Wilson är ett namn att lägga på minnet. Han tillhör nämligen världseliten bland högtalarkonstruktörer. Högtalare som bär hans namn är stora, tunga och kompromisslösa. Och dyra. Wilson Audios billigaste modell är stativhögtalaren Duette som kostar 159 000 kronor. Därifrån går det bara uppåt, ända till toppmodellen Alexandria 2, en majestätisk historia som sträcker sig 185 cm i strumplästen, väger 274 kilo och kostar 1 800 000 kronor – ja, du läste rätt: en miljon åttahundratusen kronor per par.
Då ligger nya Sasha W/P närmare instegsmodellen rent prismässigt, eftersom den kostar 319 000 kronor. Den nya familjemedlemmen tar över efter den välrenommerade Watt/Puppy 8, men är inte en fintrimmad version av föregångaren utan en helt ny konstruktion som bygger på Wilsons erfarenheter från den betydligt större och mer kostsamma MAXX 3.
 
Nödvändig monitorhögtalare
Stativhögtalaren Watt utvecklades för att den behövdes i början av 80-talet. Dave Wilson höll på med att fintrimma ljudet på en serie audiofil-inspelningar och behövde en monitor för att kunna göra sitt jobb. Historien gör gällande att det inte fanns någonting på den tiden som levde upp till Wilsons kvalitetskrav, så han skapade sin egen: Watt. Efterfrågan blev omedelbart stor på denna i studiokretsar och när den så småningom parades ihop med den större bashögtalaren Puppy så blev kombinationen en av hifi-branschens största bästsäljare i prisklassen över 100 000 kronor.
Kombinationen Watt/Puppy genomgick samanlagt sju omarbetningar från det att den introducerades 1986 till den sista (nummer 8) lanserades 2009.
 
Ingen 9:a
När nu efterföljaren lanseras så är det inte i form av en Watt/Puppy 9. Och det trots att Sasha har ett liknande utseende och en snarlik design. Det finns det en anledning till.
Under hela sin utveckling var Watt en självförsörjande tvåvägshögtalare. Den hade sitt eget delningsfilter och kunde därför alltid lämna baskabinettet Puppy och spela på egen hand. De nyare och större syskonen MAXX och Alexandria var däremot flerkabinettsmodeller som hade elementen kopplade till delningsfiltret som var monterat i baskabinettet. Det är ett designkoncept som enligt Wilson Audio har flera fördelar. Watt/Puppy-plattformen kunde inte tillfullo utnyttja de senaste nymodigheterna inom kabinettmaterial, delningsfilterdesign och elementkonstruktion. I Sasha har Wilson tagit fördelarna från de större MAXX och Alexandria och placerat dem i en konstruktion som utseendemässigt liknar Watt/Puppy men som har ett bättre ljud – och kostar mindre. Även om 319 000 kronor ju fortfarande är långtifrån gratis.
 
Konstruktion
Både toppkabinettet och baskabinettet har större volym än i föregångaren. Vikten på hela 90 kilo per högtalare vittnar om en mycket gedigen konstruktion och om man knackar med knogarna på sidan så är det som att knacka på sten. Det gör ont, och det hörs knappt något ljud alls.
Sashas större baskabinett sträcker sig 2 Hz lägre i basregistret, och sägs låta mindre ansträngt i den övre basen. Toppkabinettets större yttermått tillåter dessutom en bättre avstagning av sidoväggarna, vilket orsakar mindre egenresonanser. Wilsons eget nyutvecklade kabinettmaterial i fronten ska ge lägre störningar och ge det känsliga mellanregistret mer transparens. Det är viktigt för att instrument och sångröster ska framträda omaskerade i rummet. Genom att ta bort delningsfiltret från toppkabinettet reflekteras mindre mellanregisterenergi genom elementet, vilket ytterligare sägs förbättra renheten.
Sasha är bestyckad med både samma 7-tums mellanregisterelement och diskant som MAXX 3. De två baselementen har en ny konstruktion som ger mer magnetkraft till samma membranmassa, vilket förbättrar basregistrets dynamik och acceleration. Delningsfiltret sitter i basmodulen, och ger tillgång till motstånden i bakpanelen. Kablarna som kopplar ihop alla högtalarelementen med delningsfiltret är handgjorda och specialanpassade av Wilson.
 
Testutrustning
Som signalkälla har vi spelat med CD-transport och D/A-omvandlare PerfectWave från PS Audio. Drivkraften kommer från Hegels integrerade H200, effektförstärkaren Plinius SA-103, den äldre effektförstärkaren Chapter Two+ (volymen styrs direkt från D/A-omvandlaren) samt förstärkarkombinationen 710 och 720 från Soulution som kostar närmare halvmiljonen. Kablarna kommer från Burmester.
 
Ljudkvalitet
Även om det är uppenbart att högtalare på den här nivån blommar ut först när de spelar med elektronik i den verkliga High End-klassen, är Sasha förförande enkla att driva. Trots att de dundrar på med bastoner ända ned i området kring 20 Hz innan de rullar av snyggt har de en känslighet på imponerande 91 dB. Det betyder att du kan få mycket Wilson-tryck ur en relativt strömsvag förstärkare. Förstärkarkraft var till exempel aldrig något vi saknade när vi drev dem med den förhållandevis billiga, integrerade Hegel H200 (25 000 kr).
Med Plinius SA-103 som motor är ljudbilden väsentligt mer detaljerad och öppen, och basregistret andas bättre. Basinstrument är luftiga och återges majestätiskt och precist. Längre upp är tonernas upplösning så bra att vi andlöst sitter och lyssnar på skiva efter skiva.
Chapter Two+ är en förstärkare av äldre generation, och det var länge sedan jag lyssnade på den. Det var mest som ett experiment vi kopplade in den. Vad som hände var att basrytmer slog snabbare, fler detaljer framträdde och det lät som om alla instrument fick en snabbare respons. Nackdelen jämfört med Plinius var att basåtergivningen uppfattades som tunnare. Tonernas fundament var inte lika tydligt.
In på scenen rullar förstärkarkombinationen från Soulution. Bara effektförstärkaren 710 väger 75 kilo, vilket gör att den specificerade effekten på 120 watt per kanal i 8 ohm verkar märkligt låg. Toppeffekten anges däremot till 3 000 watt, vilket den klarar i mycket korta intervall (i transienterna), och med 60 amperes strömkraft är den allt annat än mesig.
 
Övertygande
Och den driver Sasha med stor övertygelse. Lyssna bara på D’Sounds nyinspelning av ”Pray to Fall Asleep”. Även om bandet brukar ha ett ganska så sterilt disco-sound så är den här inspelningen mycket mer organisk. Här finns det rejäl känsla och ”groove”, med en fast basgitarr och en häftig bastrumma, i kombination med en krispig smäll i de syntetiska kantslagen som markerar takten. Aldrig – och då menar jag aldrig – förut har jag hört den här låten så groovy och suggestiv, samtidigt som den har en enorm upplösning och transparens! Wilson-högtalarna sparkar ifrån sig vilt och ljudbilden är enormt stor. Simone Larsens röst är vacker och har ett skimmer i toppen som bara kan karaktäriseras som hänförande.
Vidare till Elvis Presleys ”Fever” från 1960. Det är helt otroligt att en så gammal inspelning kan låta så ofattbart bra. Kontrabasen låter som om basisten står mitt i rummet och Elvis röst är så närvarande att det inte är mycket som tyder på att han dog 1977. Fingerknäppningarna och trummorna har en dynamik och snärtighet som få kan matcha.
 
Svagheter?
Har högtalarna inga brister? Nja, det finns åtminstone vissa musikstilar som vi trivs bättre med än andra. För det första avslöjar Sasha livlösa och platta produktioner skoningslöst. Man skulle kanske inte kunna tro att Bjørn Eidsvågs ”Bare Ein Mann” har bättre tryck än Rammsteins ”Benzin”, men det har den. Med råge! Anledningen är dynamik och djupbas, vilket lyser med sin frånvaro i många av Rammsteins inspelningar. Detta faktum innebär också att Wilson Sasha låter mycket bättre med akustisk musik, helst inspelad innan ljudnivåkriget rasat alltför länge. De flesta inspelningar nu för tiden är hårt komprimerade för att den allmänna ljudnivån ska bli så hög som möjlig. Resultatet är att musiken låter platt och livlös, vilket understryks kolossalt av hifi-utrustning som är kapabel att återge en enorm dynamik. Sådana anläggningar skapar stora förväntningar och när man då stoppar i en CD som låter platt och hårt så kommer besvikelsen som ett brev på posten.
Det slutar med att jag helt enkelt sitter och avskyr stora delar av min skivsamling. Skivor jag en gång var förälskad i, sitter jag nu och retar mig på. Detta är naturligtvis inte högtalarnas fel, utan skivproducenternas. Men det finns High End-högtalare som inte är lika skoningslösa mot mediokra inspelningar, till exempel låter JBL K2 S9900 för 370 000 kronor fett nästan vad de än får i uppdrag att spela. De har en tyngre basåtergivning och ett lite mer tillbakadraget övre mellanregister, vilket innebär att de sminkar ljudet så att det är lättare att gilla.
När vår chefredaktör gjorde entré med väl valda delar av sin countrysamling stod det också klart att även om Sasha fick det mesta att låta superbt så hände det – och då i synnerhet med kraftiga kvinnoröster – att högtalarna hade lite överbetonade övertoner. Diskanten känns i friskaste laget emellanåt, så vi blev lyssningströtta på countrykvinnorna och deras sånger om förlorad kärlek.
Om detta beror på högtalarna är fullständigt ärliga, eller om de faktiskt har något överenergiska övertoner, är svårt att säga. Men det bör påpekas att TAD Reference One för 780 000 kronor hade en gnutta luftigare övertoner och lät ännu mer oansträngda i mellanregistret. Ändå måste vi erkänna att Wilson Audio Sasha är rena rama maktdemonstrationen som har få jämlikar i sin prisklass. I synnerhet i djupbasen, som bildar ett fundament till de mest krävande basinstrumenten.
 
Grundtoner
För att verkligen understryka vad riktig djupbas handlar om tar vi fram organist Jean Guillous inspelning ”The Great Organ of Saint Eustache, Paris” utgiven på Dorian 1989. Detta är strax efter den enorma orgelns – och dess åttatusen pipors – restaurering samma år. Första spåret, Bachs ”Toccata and Fugue in D Minor” är ett av de mest välkända orgelverken. Orgeln går verkligen avgrundsdjupt och högtalarna sätts på prov. Och de klarar uppgiften med glans. Sasha går djupare än TAD-högtalarna och det går inte att klaga på dynamiken. Detta är extremt! Och eftersom rumsklangen är så stor är inspelningens övertoner en aning dämpade. Vilket resulterar i att det låter sagolikt på alla sätt och vis. Den lilla tendensen till överbetoning finns inte kvar, vilket gör att volymen åker upp så högt att chefen kommer inspringande och undrar vad det är för domedagsmusik jag spelar …


Kommentarer