: Sony NEX-VG20EH

Det är med viss vördnad jag packar upp den här videokameran. Det är den hittills största jag haft som är avsedd för ”vanligt folk”. Den har också ett stort objektiv, precis som seriösa spegelreflexer. 18–200 mm zoom räcker gott och väl för det mesta. Och om någon mot förmodan vill ha ännu mer så går det att byta ut objektivet mot vilken spegelreflexoptik som helst från Sony. Det är också käckt att veta att kamerahuset går att köpa löst för 16 200 kronor, då heter det NEX-VG20E, utan H på slutet. Vill du använda andra objektiv än Sonys så går det att köpa adaptrar som passar exempelvis Canon eller Nikon.

På många sätt och vis är detta en fotoapparat som byggts om till videokamera. Ergonomin är helt klart avsedd för videofilmning, du kan hålla i den förtroendeingivande mikrofonen när du filmar. Videofunktioner och -effekter finns det fler av men är också enklare att nå, med hjälp av direktknappar och mer avancerade menyer, än på en stillbildskamera. Och till skillnad från många spegelreflexer stänger inte sökaren av sig efter ett par minuters filmande (som till exempel Canon EOS 5D mk2). Zoomen är däremot helt manuell, precis som i en spegelreflex. Bildsensorn är också likadan som i bra spegelreflexer – 16,1 megapixlar i APS-C-format (23,5 x 15,6 mm) vilket är mycket större än i vanliga videokameror för konsumentmarknaden.

Användning
VG20EH kan som nämnts hållas i den väldimensionerade mikrofonen (som har fyra omnidirektionella upptagningsområden för 5.1-surroundljud). Eller så kan man hålla den som andra, mindre handhållna kameror, med höger hand i remmen. Då måste man stödja objektivet med vänster hand, för kameran är väldigt tung när man håller den så. Håller man i mikrofonen är den perfekt välbalanserad, även om man också får ett smått grodperspektiv på allt man filmar.

Inspelningen övervakas genom att man tittar på den 3 tum stora tryckkänsliga LCD-skärmen på vänster sida (som har exceptionellt hög bildkvalitet med 920 000 pixlar!) – eller, när starkt solljus gör att den blir otydlig, så kan man sätta ögat till den lilla sökaren som är väl avskärmad från omgivningen.

Det finns inget hokus-pokus med Sony-kameran. Manuell vitbalans ställs in enkelt och inspelningen startas smidigt med pekskärmen eller med knappen vid höger tumme. Menysystemet är enkelt och överskådligt och viktiga knappar är lätt tillgängliga. Till exempel när man ska välja mellan olika upplösningar. 1080p/50 (50 bildramar per sekund) rekommenderas för så jämna rörelser som möjligt, medan 1080p/25 har samma upplösning men med de vanligare 25 bildramarna per sekund. Då blir panoreringar mer hackiga, men i gengäld behövs bara hälften så mycket datorkraft när videofilmerna ska redigeras efteråt.

En knapp på sidan växlar snabbt mellan visning, filmning och stillbildsläge, och alla scener du filmat under dagen visas i en spellista som är mycket praktisk att ha när man ska titta på film – som kan göras direkt på kamerans skärm, med inbyggt dåligt ljud, eller via HDMI-kabel rätt på TV-skärmen.

Prestanda inomhus
Den uppenbara fördelen med det stora objektivet och den stora bildsensorn är bildkvaliteten i dåligt ljus. På det området krossar NEX-VG20EH de flesta andra videokameror. Till och med vår referens Panasonic HDC-TM900 får se sig besegrad med lätthet. Sony-kameran har väsentligt bättre skärpa inomhus och mindre brus. Filmar du folk på fest, till exempel, ser du konturerna i ansikten mycket tydligare med Sony-kameran. Inomhus kan bilden bli lite mörk, då kan du behöva gå upp lite i ljuskänslighet. Kameran klarar upp till ISO 3200 utan större brusproblem, det är faktiskt riktigt imponerande. Den går att köra ända upp till ISO 25600, fast då blir bilden alldeles för brusig.

Utomhus
Kameran tar fantastiska bilder utomhus också. Jag hade med mig den till fjällen i vintras och fick otrolig videokvalitet när jag filmade vinterlandskap och avlägsna berg.

Det mesta kameran får till uppgift att föreviga tas om hand med riktig proffskvalitet, bilden är knivskarp och rymmer massor av detaljer. Att en enda bildsensor (CMOS) fångar upp alla färger i stället för att ha en sensor för varje färg verkar inte innebära något problem. Jag upplever åtminstone inte att vare sig färgbalans eller färgdjup ligger efter Panasonic HDC-TM900 som har en sensor för varje färg (3MOS).

Ljudkvalitet
När vi pratar om video kan vi inte låta bli att nämna ljudet från den fastmonterade mikrofonen. Det är mycket bättre än i någon annan videokamera jag har testat. Även om det inte är så våldsamt spännande i surround (vill du ha riktigt surroundljud bör du spela in det med flera olika mikrofoner och mixa det ordentligt efteråt) så har det oerhört god kvalitet i stereo. Mikrofonen fångar däremot upp ljud från objektivet när man zoomar, så det får man leva med. Eller koppla in en extern mikrofon till mikrofoningången. Ljudet kan övervakas med hörlurar via hörlursuttaget.

Stillbilder
Och så var det det där med fotokvaliteten! Oavsett om man knäpper bilder i video (tar stillbilder samtidigt som man filmar) eller använder kameran som en stillbildskamera så blir bilderna exemplariska. Med kameran på stativ tar den mycket skarpare bilder än ovan nämnda Panasonic-kamera, och är fullt i klass med spegelreflexer för amatörer.

Svagheter
Dessvärre är inte VG20EH helt befriad från brister. Eftersom den är byggd runt en systemkamera är autofokusen och vitbalansen föga överraskande betydligt långsammare än i många andra videokameror. Jämfört med exempelvis Panasonics billigare HDC-TM900 ligger Sony-kameran en bra bit efter. Det kan också verka som en nackdel att använda en 16,1-megapixlars bildsensor för att fånga upp 2 megapixlars HD-video (1920 x 1080) i och med att nedskalningen orsakar en moaréeffekt i bildens finare detaljer. Ett finmaskigt rutmönster blir till exempel förvrängt eftersom pixlarna inte matchar varandra. Jag lägger också märke till att våt asfalt får ”dansande prickar” om kameran inte hålls helt stilla, alltså står på stativ. Om det regnar syns dessa orenheter hela tiden, även på stativ. Vi lägger märke till samma sak när vi filmar persienner med handhållen kamera, och en bil som kör förbi har konturer med sågtandsmönster.

Detta innebär att kameran inte är ett självskrivet alternativ för fotografer som filmar mycket action med rörliga motiv. Då är Panasonic HDC-TM900 för halva priset betydligt bättre, även om den rent allmänt har en något mildare bild med färre detaljer. Och eftersom Panasonic-kameran dessutom är mycket mindre kanske den passar bättre än Sonys NEX-kamera. Fast den som vill ha en seriös videokamera som också tar fantastiska stillbilder bör välja VG20EH.

På sådant är HDC-TM900 chanslös.

Slutsats
Sony NEX-VG20EH är en seriös videokamera för semiprofessionellt bruk. Den är stor och tung men vikten är perfekt balanserad om man håller i mikrofonen (som är lysande).

Videokvaliteten är i stort sett överväldigande bra. Inomhus är bilden strålande skarp och brusfri. Utomhus är den ännu bättre. Landskap ser fantastiska ut, skarpa och detaljerade. Och med 50 bildramar i sekunden är panoreringar jämna och fina. Lägg därtill att kameran tar fantastiska stillbilder så kan det verka som om detta är rena drömkameran.

Dessvärre finns det en del svagheter. Autofokus och automatisk vitbalans är långsammare än i många videokameror. Fina mönster ser inte våldsamt bra ut heller, eftersom det uppstår förvrängningar i bilden. Glittrande ytor får ”dansande prickar” och bilar som kör förbi kan ibland få lite hackiga konturer. Det finns alltså en del brister, kanske beror de på att den stora bildsensorn med 16 megapixlar måste skala ned bilden till 2 megapixlars upplösning. Det innebär hur som helst att VG20EH passar mindre bra till actionscener.

Sammantaget är detta en fin kamera som gör väldigt mycket väldigt bra, men inte allt.