annonse
annonse

PMC PB1i Signature

Britisk brilijans

Oj, oj, hjärnbarken knakar och öronen glöder. Maken till tungt ljud från en så smal högtalare får man leta efter!

Ljud & Bild tycker

Kristallklar transparens. Superneutralitet. Extremt dynamik.
Finns bara i ett utförande.

Man ska inte döma hunden efter håren, sägs det, och när man ser PMC:s smala golvhögtalare så är inte tungt ljud det första man tänker på. Så fel man kan ha. Jag är gammal nog för att minnas tiden när många liter var ett kvalitetstecken för högtalare, större var alltid bättre och själv valde jag JBL för trettio år sedan, delvis beroende på storleken på det vita baselementet. Men det är som bekant inte storleken som är viktigast, och även om mina JBL:er spelade fett på den tiden så saknade de egenskaper som många av dagens högtalare har gott om. Moderna JBL-högtalare också.

På den tiden fanns inte PMC. De började först 1990 med en högtalare för professionellt bruk som hette BB5-A. Den hade en inbyggd förstärkare och användes bland annat av TV-bolaget BBC som mastrings-monitor, och finns faktiskt kvar än i dag. Fast då i en förbättrad utgåva som heter BB5-XDB-A – och om antalet liter fortfarande var ett kvalitetskriterium så hade den definitivt fått höga betyg. Den är nämligen enorm, och skulle knappast accepteras av hemmets inredningsarkitekt om man skulle få för sig att köpa den civila versionen och be om tillstånd att ställa den i vardagsrummet.

Men det finns alternativ. PMC har en hel serie högtalare, från lilla dB1i till enorma BB5 XBD, som är anpassade för hemmabruk och klädda i fina kabinett med träfaner.

Några av dem har vi redan testat, till exempel den läckra Fact 8. Det är en smal, tvåvägs golvhögtalare som kan något få andra smala golvhögtalare kan: gå djupt i basen. Ordentligt djupt, så att man kan bli lätt illamående, fast på ett bra sätt. Anledningen till att högtalarna går så djupt är att de bygger på en gammal välbeprövad princip som kallas transmissionslinje. Eller ATL (Advanced Transmission Line), som PMC kallar det. ATL används även i PB1i Signature, som vi testar här, och jag måste medge att all skepsis var som bortblåst efter bara ett par sekunder, så fort jag packat upp dem och tryckt på play.

Detta är något helt annat än det jag förknippade med forna tiders transmissionslinjemodeller, till exempel TDL-högtalarna från 80-talet. Signature-versionen bygger på den vanliga PB1i men har fått förbättrade komponenter och ett optimerat delningsfilter som fintrimmats av grundaren himself, Peter Thomas. Dessutom är kabinettet klätt i rödtonad palisanderfaner. Och högtalarna levereras med hela 20 års garanti från fabrik.

Djupbas från underjorden
Även om det finns elektrostater och hornhögtalare så är den vanligaste principen basreflexkabinett. Det byggs visserligen fortfarande slutna kabinett, som inte har någon form av ventilation av ljudvågorna inuti kabinettet, men det är basreflexprincipen som dominerar. Och det är inte det minsta konstigt. När man ventilerar, som jag brukar kalla det, ett högtalarkabinett med hjälp av en basreflexport uppnår man tre saker: kompressionen som orsakas av ljudvågorna inuti kabinettet reduceras betydligt, högtalarens känslighet förbättras och sist men inte minst får basen lite bättre räckvidd ungefär där baselementets verkningsgrad sjunker som en sten.

Basporten lägger till nästan en halv oktav till basens nedre gräns. Det betyder att till och med en liten bokhyllehögtalare kan öka sin räckvidd från 60 till 45 Hz – och det är inte alls obetydligt med tanke på att många instrument, från piano till röster, behöver sina undertoner för att återge musiken med realistisk fyllighet och klangkaraktär.

För att inte tala om hur mycket trummor och framför allt kyrkorglar tjänar på att högtalaren kan återge djupa frekvenser.

Men om man kan ge en högtalare en HEL oktav i basen, från exempelvis 60 till 30 Hz eller från 50 till 25 Hz, då kan man BÅDE få en realistisk djupbas och skapa ett fundament i basen som man annars måste ty sig till en subbas för att få.

Transmissionslinje
När man skapar en transmissionslinje leds basen från baselementets kammare runt längs en lång kanal i kabinettet tills den slutligen mynnar ut i en port. Ungefär som en basreflexport. Men medan basreflexprincipen lägger till en halv oktav i basen så ger transmissionslinjen en hel oktav. Nackdelen med principen är att transmissionslinjens effekt varierar efter hur högt man spelar. Plus att kabinettvolymen måste ökas för att det ska ge någon effekt.

Så här ser det ut inuti en transmissionslinjehögtalare. Pilen visar hur basen leds genom kanalen och mynnar ut längst ned på fronten.

Tyska T+A har löst problemet genom att ha bättre dämpning i kabinettet, och PMC har gjort detsamma. Helt enkelt för att högtalaren ska vara linjär i basregistret, hur högt eller lågt man än spelar.

På insidan är kabinettet dämpat med ett material som absorberar alla frekvenser utom de djupaste. Det betyder att bara djupbasen leds genomkanalen och att man får en bättre räckvidd, mindre förvrängning vid låga frekvenser – och inte minst en hörbar bas även när man spelar lågt.

Två 6,5-tums baselement är monterade så att basen leds ut genom en 3,5 meter lång kanal. Tillsammans med en 3-tums mellanregisterdome (!) och en SEAS-byggd, 27 mm stor diskantdome sträcker sig PB1i Signature från 24 Hz i basen upp till 25 000 Hz i diskanten. Vilket måste sägas vara ganska så extremt för en så pass smal högtalare. Eftersom den har en relativt lång transmissionslinje är dock djupet hela 40 cm.

Kontrollerad kontrast
Med ett seriöst basfundament får man en bonus som faktiskt gör resten av högtalaren ännu bättre. Instrument som främst ligger i mellanregistret återges ofta mer verklighetstroget. Detta gäller särskilt röster, där klangen låter som om den kommer från hela kroppen, inte bara från munnen. Och så får man med de djupaste tonerna från cellor, flyglar, stora trummor, pukor och stora piporglar.

Hur djupt går då PMC-högtalarna egentligen? PMC själva säger 24 Hz, men det är sällan djupbasen sträcker sig så djupt, så jag kollade. Hemma hos mig nådde de 31,5 Hz utan problem, och rullade av snyggt ner mot 25 Hz! Det har aldrig hänt förut att en högtalare har lämnat en så effektiv bas vid så låga frekvenser i mitt lyssningsrum.

PMC hävdar att PB1i Signature är lättdrivna, jag skulle nog vilja hävda att en kvalitetsförstärkare ändå är ett måste. Under testet provade jag med allt från Musical Fidelitys 500 watt kraftfulla M6 500i till den enastående D-Premier från Devialet, samt McIntoshs 600-watts monoförstärkare MC601. Vilken jag än spelade med lät PMC:erna organiskt och mäktigt, med en sällan skådad dynamisk kontrast. Klangbalansen uppfattades som snörrät och neutral, och ljudbilden var bergfast hur högt jag än spelade.

Basen och trumsolot på ”Ain’t Misbehavin’” från Keith Jarretts Live At Montreux 2001 kan vara en utmaning för små baselement, men inte här. Små dynamiska kontraster – och stora kontraster också – satt som armering i betong. Det första som slog mig var att högtalarna har en av de lägsta förvrängningsnivåerna jag någonsin har hört. Inte ens med fullt gaspådrag lyckades jag få dem att tappa kontroll i basen.

Keith Jarretts pianospel och klangen från instrumentet återgavs kristallklart ända ned till den lägsta tonen. Inte någonstans i mellanregistret lät det färgat eller betonat, vilket bör betyda att mellanregisterelementet är tämligen linjärt.

Ljudet av kantslagen på Jack DeJohnettes virveltrumma lät som pistolskott, bland annat i första låten ”Four”. På samma gång som högtalarna lät oansträngt och hade en gnistrande dynamik med ett ljudtryck på runt 100 dB.

Röster lät praktfullt. Det finns ett djup i ljudbilden som förstärker realismen betydligt, men bland annat Josefine Cronholms röst – till exempel i ”In Your Wild Garden” – kändes silkeslen och skrämmande nära. Utan någon hörbar kornighet, förvrängning eller skymt av vassa s-ljud. Sara K:s hesare och mörkare röst har jag bara hört mer naturlig genom Quad ESL-2905, och då bara hårfint bättre. Stora ensembler och symfonier svävar viktlöst och mäktigt ur högtalarna, alltid med samma totala kontroll och en strålande klar dynamik.

Mina tankar vandrade mot större högtalare från Audiovector, Dynaudio och Piega, men få av dem har samma kompletterande färdigheter som PB1i Signature. Och ingen av dem sträcker sig lika långt ned i basen.

Jazzbasisten Esperanza Spaldings ”Ponta De Areia” innehåller en nästan överväldigande bas, och föga oväntat gör PMC-högtalarna ett oklanderligt jobb med att återskapa det stora instrumentets skala och djupa klangkaraktär. Kanske har jag aldrig hört just det här låta bättre, särskilt inte med McIntoshs monoförstärkare som motor.

Minst lika chockerande är Bachs ”Toccata & Fuge”, där kyrkorgelns djupa bas hotar med att driva upp träden ute i trädgården med rötterna. Det dundrar och brakar, men PB1i Signature har ständigt en kontroll över djupbasregistret som jag inte kan erinra mig att jag har hört med någon annan högtalare.

Magisk musikförmedlare
Det är inte bara den fantastiska djupbasen som de här fantastiska högtalarna kan återge på ett enastående sätt. PB1i Signature låter kristallklart i hela frekvensregistret, från bas till diskant. Vad man än lyssnar på har de en fullständig kontroll och spelar högre än de flesta nog känner sig bekväma med – utan minsta antydan till nämnvärd förvrängning. Här finns en grad av upplösning, dynamisk kontrast och transparens, plus en djup bas som man måste betala en hel del för – och ha plats för – om man ska överträffa de samlade kvaliteterna i PMC PB1i Signature.

Man ska inte döma hunden efter håren, sägs det, och när man ser PMC:s smala golvhögtalare så är inte tungt ljud det första man tänker på. Så fel man kan ha. Jag är gammal nog för att minnas tiden när många liter var ett kvalitetstecken för högtalare, större var alltid bättre och själv valde jag JBL för trettio år sedan, delvis beroende på storleken på det vita baselementet. Men det är som bekant inte storleken som är viktigast, och även om mina JBL:er spelade fett på den tiden så saknade de egenskaper som många av dagens högtalare har gott om. Moderna JBL-högtalare också. På den tiden fanns inte PMC. De började först 1990 med en högtalare för professionellt bruk som hette BB5-A. Den hade en inbyggd förstärkare och användes bland annat av TV-bolaget BBC som mastrings-monitor, och finns faktiskt kvar än i dag. Fast då i en förbättrad utgåva som heter BB5-XDB-A – och om antalet liter fortfarande var ett kvalitetskriterium så hade den definitivt fått höga betyg. Den är nämligen enorm, och skulle knappast accepteras av hemmets inredningsarkitekt om man skulle få för sig att köpa den civila versionen och be om tillstånd att ställa den i vardagsrummet. Men det finns alternativ. PMC har en hel serie högtalare, från lilla dB1i till enorma BB5 XBD, som är anpassade för hemmabruk och klädda i fina kabinett med träfaner. Några av dem har vi redan testat, till exempel den läckra Fact 8. Det är en smal, tvåvägs golvhögtalare som kan något få andra smala golvhögtalare kan: gå djupt i basen. Ordentligt djupt, så att man kan bli lätt illamående, fast på ett bra sätt. Anledningen till att högtalarna går så djupt är att de bygger på en gammal välbeprövad princip som kallas transmissionslinje. Eller ATL (Advanced Transmission Line), som PMC kallar det. ATL används även i PB1i Signature, som vi testar här, och jag måste medge att all skepsis var som bortblåst efter bara ett par sekunder, så fort jag packat upp dem och tryckt på play. Detta är något helt annat än det jag förknippade med forna tiders transmissionslinjemodeller, till exempel TDL-högtalarna från 80-talet. Signature-versionen bygger på den vanliga PB1i men har fått förbättrade komponenter och ett optimerat delningsfilter som fintrimmats av grundaren himself, Peter Thomas. Dessutom är kabinettet klätt i rödtonad palisanderfaner. Och högtalarna levereras med hela 20 års garanti från fabrik. Djupbas från underjorden Även om det finns elektrostater och hornhögtalare så är den vanligaste principen basreflexkabinett. Det byggs visserligen fortfarande slutna kabinett, som inte har någon form av ventilation av ljudvågorna inuti kabinettet, men det är basreflexprincipen som dominerar. Och det är inte det minsta konstigt. När man ventilerar, som jag brukar kalla det, ett högtalarkabinett med hjälp av en basreflexport uppnår man tre saker: kompressionen som orsakas av ljudvågorna inuti kabinettet reduceras betydligt, högtalarens känslighet förbättras och sist men inte minst får basen lite bättre räckvidd ungefär där baselementets verkningsgrad sjunker som en sten. Basporten lägger till nästan en halv oktav till basens nedre gräns. Det betyder att till och med en liten bokhyllehögtalare kan öka sin räckvidd från 60 till 45 Hz – och det är inte alls obetydligt med tanke på att många instrument, från piano till röster, behöver sina undertoner för att återge musiken med realistisk fyllighet och klangkaraktär. För att inte tala om hur mycket trummor och framför allt kyrkorglar tjänar på att högtalaren kan återge djupa frekvenser. Men om man kan ge en högtalare en HEL oktav i basen, från exempelvis 60 till 30 Hz eller från 50 till 25 Hz, då kan man BÅDE få en realistisk djupbas och skapa ett fundament i basen som man annars måste ty sig till en subbas för att få. Transmissionslinje När man skapar en transmissionslinje leds basen från baselementets kammare runt längs en lång kanal i kabinettet tills den slutligen mynnar ut i en port. Ungefär som en basreflexport. Men medan basreflexprincipen lägger till en halv oktav i basen så ger transmissionslinjen en hel oktav. Nackdelen med principen är att transmissionslinjens effekt varierar efter hur högt man spelar. Plus att kabinettvolymen måste ökas för att det ska ge någon effekt. [caption id="attachment_23146" align="alignnone" width="139" caption="Så här ser det ut inuti en transmissionslinjehögtalare. Pilen visar hur basen leds genom kanalen och mynnar ut längst ned på fronten."][/caption] Tyska T+A har löst problemet genom att ha bättre dämpning i kabinettet, och PMC har gjort detsamma. Helt enkelt för att högtalaren ska vara linjär i basregistret, hur högt eller lågt man än spelar. På insidan är kabinettet dämpat med ett material som absorberar alla frekvenser utom de djupaste. Det betyder att bara djupbasen leds genomkanalen och att man får en bättre räckvidd, mindre förvrängning vid låga frekvenser – och inte minst en hörbar bas även när man spelar lågt. Två 6,5-tums baselement är monterade så att basen leds ut genom en 3,5 meter lång kanal. Tillsammans med en 3-tums mellanregisterdome (!) och en SEAS-byggd, 27 mm stor diskantdome sträcker sig PB1i Signature från 24 Hz i basen upp till 25 000 Hz i diskanten. Vilket måste sägas vara ganska så extremt för en så pass smal högtalare. Eftersom den har en relativt lång transmissionslinje är dock djupet hela 40 cm. Kontrollerad kontrast Med ett seriöst basfundament får man en bonus som faktiskt gör resten av högtalaren ännu bättre. Instrument som främst ligger i mellanregistret återges ofta mer verklighetstroget. Detta gäller särskilt röster, där klangen låter som om den kommer från hela kroppen, inte bara från munnen. Och så får man med de djupaste tonerna från cellor, flyglar, stora trummor, pukor och stora piporglar. Hur djupt går då PMC-högtalarna egentligen? PMC själva säger 24 Hz, men det är sällan djupbasen sträcker sig så djupt, så jag kollade. Hemma hos mig nådde de 31,5 Hz utan problem, och rullade av snyggt ner mot 25 Hz! Det har aldrig hänt förut att en högtalare har lämnat en så effektiv bas vid så låga frekvenser i mitt lyssningsrum. PMC hävdar att PB1i Signature är lättdrivna, jag skulle nog vilja hävda att en kvalitetsförstärkare ändå är ett måste. Under testet provade jag med allt från Musical Fidelitys 500 watt kraftfulla M6 500i till den enastående D-Premier från Devialet, samt McIntoshs 600-watts monoförstärkare MC601. Vilken jag än spelade med lät PMC:erna organiskt och mäktigt, med en sällan skådad dynamisk kontrast. Klangbalansen uppfattades som snörrät och neutral, och ljudbilden var bergfast hur högt jag än spelade. Basen och trumsolot på ”Ain’t Misbehavin’” från Keith Jarretts Live At Montreux 2001 kan vara en utmaning för små baselement, men inte här. Små dynamiska kontraster – och stora kontraster också – satt som armering i betong. Det första som slog mig var att högtalarna har en av de lägsta förvrängningsnivåerna jag någonsin har hört. Inte ens med fullt gaspådrag lyckades jag få dem att tappa kontroll i basen. Keith Jarretts pianospel och klangen från instrumentet återgavs kristallklart ända ned till den lägsta tonen. Inte någonstans i mellanregistret lät det färgat eller betonat, vilket bör betyda att mellanregisterelementet är tämligen linjärt. Ljudet av kantslagen på Jack DeJohnettes virveltrumma lät som pistolskott, bland annat i första låten ”Four”. På samma gång som högtalarna lät oansträngt och hade en gnistrande dynamik med ett ljudtryck på runt 100 dB. Röster lät praktfullt. Det finns ett djup i ljudbilden som förstärker realismen betydligt, men bland annat Josefine Cronholms röst – till exempel i ”In Your Wild Garden” – kändes silkeslen och skrämmande nära. Utan någon hörbar kornighet, förvrängning eller skymt av vassa s-ljud. Sara K:s hesare och mörkare röst har jag bara hört mer naturlig genom Quad ESL-2905, och då bara hårfint bättre. Stora ensembler och symfonier svävar viktlöst och mäktigt ur högtalarna, alltid med samma totala kontroll och en strålande klar dynamik. Mina tankar vandrade mot större högtalare från Audiovector, Dynaudio och Piega, men få av dem har samma kompletterande färdigheter som PB1i Signature. Och ingen av dem sträcker sig lika långt ned i basen. Jazzbasisten Esperanza Spaldings ”Ponta De Areia” innehåller en nästan överväldigande bas, och föga oväntat gör PMC-högtalarna ett oklanderligt jobb med att återskapa det stora instrumentets skala och djupa klangkaraktär. Kanske har jag aldrig hört just det här låta bättre, särskilt inte med McIntoshs monoförstärkare som motor. Minst lika chockerande är Bachs ”Toccata & Fuge”, där kyrkorgelns djupa bas hotar med att driva upp träden ute i trädgården med rötterna. Det dundrar och brakar, men PB1i Signature har ständigt en kontroll över djupbasregistret som jag inte kan erinra mig att jag har hört med någon annan högtalare. Magisk musikförmedlare Det är inte bara den fantastiska djupbasen som de här fantastiska högtalarna kan återge på ett enastående sätt. PB1i Signature låter kristallklart i hela frekvensregistret, från bas till diskant. Vad man än lyssnar på har de en fullständig kontroll och spelar högre än de flesta nog känner sig bekväma med – utan minsta antydan till nämnvärd förvrängning. Här finns en grad av upplösning, dynamisk kontrast och transparens, plus en djup bas som man måste betala en hel del för – och ha plats för – om man ska överträffa de samlade kvaliteterna i PMC PB1i Signature.
Läs hela artikeln och över 450 nya tester i året med prenumeration på Ljud & Bild.
är du redan prenumerant? Logga inn.
Provaprenumeration
0:-
Fri tillgång till ljudochbild.se
Bronsprenumeration
349:-/halvår
1/2 år (6 nr) Digitalutgåva varje månad Fri tillgång till ljudochbild.se
Silverprenumeration
580:-/år
1 år (11 nr) Välkomstgåva Fri tillgång till ljudochbild.se Digitalutgåva varje månad
Guldprenumeration
999:-/år
1 år (11 nr) Ny digital film varje månad Välkomstgåva Fri tillgång till ljudochbild.se Digitalutgåva varje månad
Prenumerationen kommer automatiskt att förnyas till vanligt pris: Månad 39:-

Med prenumeration på Ljud och Bild får du:

Fri tillgång till ljudochbild.se Digitalutgåva (iPad/Android) varje månad Rejäl rabattt Välj själv hur länge du vill prenumerera - och med eller utan film Fin välkomstpremie
  • 27-mm diskant
  • 3-tums mellanregister
  • 2 x 6,5-tums baselement
  • Omfång: 24–25 000 Hz,
  • Känslighet: 87 dB
  • Mått: 108 x 20 x 40 cm
Pris: 80000,-

Alltid uppdaterad!

Fri tillgång till Ljud & Bild i en månad

0:-