: Olympus Stylus SP-100EE

Stabilitet är en utmaning när man ska ta bilder med så mycket som 1200 mm zoom. I likhet med Sony HX400V har Olympus-kameran inbyggd bildstabilisator som hjälper en del, men om du inte lyckas hålla motivet i sökaren så får du ändå problem. Framför allt om du ska fotografera något som flyttar på sig, till exempel en fotbollsspelare, en fågel eller en bil.

Olympus har hittat en lösning på det här problemet som fungerar riktigt bra. De har stoppat i ett optiskt sikte som hoppar upp när du fäller upp blixten. I mitten av siktet lyser en lysdiod som ett hårkors, så det är enklare att sikta på föremålet som befinner sig långt borta. Precis som i ett kikarsikte på ett gevär.

Det går till och med att kalibrera hårkorset med en ratt bredvid sökaren, så att det kan placeras precis i mitten av sökarbilden.

Enklast är bäst
Stylus SP-100EE – där EE står för Eagle Eye – är tämligen lik Sony HX400V på de flesta områden, men saknar wifi (den klarar dock FlashAir-minneskort med inbyggt wifi), blixtsko och GPS. Vridbar skärm har den inte heller, och den elektroniska sökaren är inte bättre än i HX400V och saknar sensor som sätter på den när du lyfter kameran till ögat.

Olympus kamera har lika stor sökare som Sonys, men bara 16 megapixlar mot Sonys 20 och hastigheten är 7 bilder i sekunden i stället för 10.

Annars är det mesta likadant. En 50x zoom från 24 till 1200 mm brännvidd med bländare 2,9–6,5 ger en enorm räckvidd, vilket innebär att sådana här ultrazoomar är lockande för alla som vill ha en kamera som kan användas till allt.

SP-100EE har sju av Olympus mycket fina filter, som kanske är fotoindustrins bästa. Till skillnad från filtereffekterna som många andra kameror har kan dessa faktiskt användas till något, utan att bilderna ser för j-vliga ut efteråt.

Somliga tycker säkert att möjligheten att filma video med 120 bildrutor i sekunden är guld värd. Då kan man spela upp videosekvenser i slowmotion och göra roliga actioneffekter. Eller bara studera golfsvingen.

Den kantiga kameran ligger bekvämt i handen och är lika enkel att använda som Sonys ultrazoomrival, men du kan inte zooma eller fokusera med den gummerade ringen runt kameran. I stället kan du välja mellan en zoombrytare på sidan och en tvåstegs zoombrytare runt utlösarknappen.

Med en omkopplare på sidan går det att begränsa fokusområdet, antingen för motiv långt borta eller nära. Så att man undviker att autofokusen famlar när man till exempel panorerar.

Bildkvalitet
Optiska prestanda är höga för att komma från ett så komplext zoomobjektiv. Dessvärre går det inte att välja fler än två eller tre bländaröppningar själv, vilket ger fotografen vissa begränsningar. Skärpan är överlag bra på vidvinkel upp till cirka 100 mm, men sjunker kraftigt när du zoomar in. Vid 1200 mm syns en markant förlust av skärpa, även för att bildstabilisatorn inte lyckas kompensera tillräckligt bra. Använd stativ om du kan.

Färgåtergivningen är precis som i de flesta Olympus-kameror oerhört fin, men den störs av ett tydligt brus och överprocessade bilder vid hög ljuskänslighet, där detaljer drunknar i grynigheter. Man kan se det redan från låga ISO-värden, men det blir gradvis värre över ISO 800 och från och med ISO 1600 duger bilderna bara till webb eller vykortsstorlekar.

Sammanfattning
Om man letar efter en kamera med mycket zoom är Olympus SP-100EE ett bra alternativ som har en användbar bildkvalitet. Detta är inte en kamera man köper enbart för bildkvalitetens skull – då väljer man hellre Olympus Stylus 1 med 10x zoom – utan för att man verkligen vill ha 50x zoom. Vilket är helt OK, så länge man känner till att SP-100EE har sina begränsningar.