annons
annons

Nikon Df

Tillbaka till det förflutna

Nikon har hoppat på retrovågen. Bildkvaliteten håller modern standard, men det är det inte allt som gör.

Ingen kan bestrida bildkvaliteten, Nikon Df tillhör solklart de allra bästa fullformatkamerorna. Den coola retrodesignen utlöser dreggelreflexen så mycket att det känns som om man helt enkelt måste ha en Df, oavsett om man behöver den eller inte.
Användarvänligheten är ett stort frågetecken. Vad tänkte Nikon på egentligen? I ivern att bygga en retrokamera har de lyckats kasta ut barnet med badvattnet. Och så var det ju det där med priset …

Allt var bättre förr, säger somliga. Kanske är det därför som kameror med retrodesign är så lockande. Fujifilm och Leica hinner inte med att bygga tillräckligt många kameror för att täcka efterfrågan, så det råder ingen tvekan om att det finns en marknad för klassisk design.

Fujifilm var först med sin X100, en kompakt kamera i 60-talsdesign med klassisk inställningsratt. Med sin kombination av optisk genomsiktssökare och elektronisk sökare blev X100 och X100S en global succé. Olympus följde efter med sin OM-D-serie och sedan kom Sony med Alpha 7. Och Leica har alltid varit retro, till och med efter de blev digitala.

Då är det inte så konstigt att fler hakar på trenden. Om marknaden är tillräckligt stor kan man tjäna pengar på retrodesign också. Fast när den första förtjusningen har lagt sig måste kameran fungera även till vardags. Det räcker inte med ett grymt läckert retroutseende.

Bildkvaliteten måste vara oklanderlig.

Nikon Df har både och. Skamlöst har kameran snott designen från 70-talets F-modeller, hela vägen ner till prismahuset och de stora inställningsrattarna. Jag erkänner att hjärtat slog lite snabbare när jag såg pressbilderna i oktober förra året. Att kameran har samma 16-megapixlars fullformatsensor som Nikon D4 är en garanti för hög teknisk bildkvalitet.

Det finns med andra ord ingen anledning att tvivla på bildkvaliteten. Den får toppbetyg, och har bland annat en bruskontroll på hög ljuskänslighet som tillhör de bästa vi har sett.

Df går bara att köpa med en kosmetiskt modifierad version av Nikons Nikkor 50 mm/f1,8 G, men kan inte bara använda hela Nikons enorma urval av optik utan till och med äldre objektiv med F-fattning.

Det innebär att det går att använda äldre Nikkor F-objektiv som har en mekanisk förbindelse mellan bländare och kamera, genom att vinkla ut en liten pigg på kanten av bajonetten.

Df_SL_CFDC6_BROWN_A
Prydlig retrodesign med former från det förflutna och innanmäte från framtiden.

Väl beprövad teknik
Det handlar desto mer om användarvänlighet, och jag misstänker att kunderna kommer att delas upp i två läger: de som älskar och de som hatar kamerans klassiska layout. Det går förresten inte att filma med Nikon Df. Den är uteslutande en stillbildskamera, där allt ska vara tillrättalagt för fotografer som föredrar retrodesignens många rattar.

Nikon har fusionerat bildsensorn i D4 med autofokusen i D600. Df har 39 fokuspunkter, 9 av dem är mer ljuskänsliga korssensorer. Batteriet räcker till 1400 exponeringar på en laddning och det går att fyra av bildserier med 5,5 bilder i sekunden. Ljuskänsligheten är kalibrerad mellan ISO 100 och 25600, men går också att utöka till 50 och svindlande 204800! Det är ungefär som att se i mörker, vilket ger fotografen möjligheter i dåligt ljus som få andra kameror kan matcha.

Till vardags
Förväntningarna på kameran fick sig en törn redan första dagen. Besvikelsen över byggkvaliteten är det första jag minns. Stora delar av kameran är gjorda av plast, som man snarare förväntar sig av en kamera i 4 000-kronorsklassen. Df är dessutom stor, säkert i största laget för somliga, och det är konstigt att Nikon inte verkar ha försökt – eller vågat – skapa en retrokamera som ligger närmare de fysiska måtten hos Nikon FM än hos D600.

Df väger närapå ett kilo med objektiv, batteri och minneskort, och alla öppningar, reglage och rattar är tätade med gummipackningar för att hålla ute damm och smuts.

Även om storleken borde innebära plats för ett rejält grepp så har Df fått ett litet plastgrepp som blir halt när man hållit i det ett tag. Fördelen med storleken är att de många knapparna och rattarna också är stora, och lättlästa. En snabb blick, så har man full kontroll över en lång rad vitala inställningar.

Det finns bara en hake. Nikon har låst alla rattar med en knapp som måste tryckas in för att ändra inställningar. Ska du byta slutartid måste du först trycka in knappen för att kunna vrida på hjulet. Samma sak med ISO-värde och exponeringskompensation. Programhjulet måste lyftas (!) innan det kan vridas, och den enda ratten som inte har ett lås är det på toppen som har hand om seriefoto, självutlösare och spegellås.

Att många av knapparna är programmerbara, så att man själv bestämmer vilken funktion som ska aktiveras, skulle bara fattas, men jag kan inte helt bli kvitt känslan av en haltande design, som åtminstone för mig förstör användarupplevelsen.

En förmildrande omständighet är att Nikon har gjort plats för en stor och ljus optisk sökare. En av de bästa vi har sett. Men det är en nackdel att skärmen bakom inte slocknar när man lyfter kameran till ögat. Man måste trycka ner utlösaren för att släcka skärmbelysningen. Den 8 cm stora skärmen ger full översikt över inställningar och du kan snabbt ändra inställningar genom att trycka på I-knappen på baksidan och sedan bläddra till parametern du vill ändra.

Df_SL_back
Den svarta version av Df är kanske den läckraste, med klassisk skötsel precis så som många fotografer vill ha det.

Bildkvalitet
Med tanke på att Df är en teknisk hybrid av Nikon D4 och D600, där den förstnämnda står för bildkvaliteten, finns det inte mycket att säga om prestanda. Även om det snart är två år sedan vi testade D4 har det inte kommit många kameror som kan matcha dess bildkvalitet. Potentiella köpare av Df kan vara säkra att de får en bildkvalitet som ligger i det allra högsta skiktet för fullformatspegelreflexer.

Jämfört med testbilderna från Nikon D4 är upplösningen och detaljskärpan lika enastående, ända upp till ISO 12800. Det är inte möjligt att se någon skillnad i bildkvalitet, även om Df tycks ha ett litet försprång i detaljupplösning vid hög ISO. Men inte mycket. Kamerorna följer varandra som skuggor hela vägen och det syns ingen skillnad på det finkorniga bruset vid exempelvis ISO 6400.

Bilddynamiken tillhör toppklassen och ger fotografen mycket att gå på under efterbehandlingen av bildfilerna. Och färgåtergivningen av de alltid så kritiska hudtonerna är makalös. Även där kan man se att dynamikomfånget och kontrastgraderingarna i TIFF- och råfiler tål mycket i efterbehandlingen innan det vita i ögonen eller skenet från lampor i hår eller skuggor i huden bränner ut.

Df_ambience_6

För särskilt intresserade
Nikon Df är mindre och lättare än – och kostar hälften så mycket som – D4. Ända har den samma felfria bildkvalitet. Frågan är bara om det räcker. Df kostar mer än D800, mycket mer än D600/D610 och är i mitt tycke långtifrån lika användarvänlig. Tanken med en digital Nikon F3/FM är god, faktiskt mycket god, men i det här fallet måste jag erkänna att Nikon har missat målet. Trots en tilldragande design tycker jag att den fungerar dåligt när man får kameran i handen och ska jobba med den. Kompromisserna är för många, låsen på rattarna också, och storleken och vikten gör att kameran känns som om den kommit ut på marknaden två år för sent.

Då hjälper det inte så mycket att bildkvaliteten är oklanderlig.

Allt var bättre förr, säger somliga. Kanske är det därför som kameror med retrodesign är så lockande. Fujifilm och Leica hinner inte med att bygga tillräckligt många kameror för att täcka efterfrågan, så det råder ingen tvekan om att det finns en marknad för klassisk design. Fujifilm var först med sin X100, en kompakt kamera i 60-talsdesign med klassisk inställningsratt. Med sin kombination av optisk genomsiktssökare och elektronisk sökare blev X100 och X100S en global succé. Olympus följde efter med sin OM-D-serie och sedan kom Sony med Alpha 7. Och Leica har alltid varit retro, till och med efter de blev digitala. Då är det inte så konstigt att fler hakar på trenden. Om marknaden är tillräckligt stor kan man tjäna pengar på retrodesign också. Fast när den första förtjusningen har lagt sig måste kameran fungera även till vardags. Det räcker inte med ett grymt läckert retroutseende. Bildkvaliteten måste vara oklanderlig. Nikon Df har både och. Skamlöst har kameran snott designen från 70-talets F-modeller, hela vägen ner till prismahuset och de stora inställningsrattarna. Jag erkänner att hjärtat slog lite snabbare när jag såg pressbilderna i oktober förra året. Att kameran har samma 16-megapixlars fullformatsensor som Nikon D4 är en garanti för hög teknisk bildkvalitet. Det finns med andra ord ingen anledning att tvivla på bildkvaliteten. Den får toppbetyg, och har bland annat en bruskontroll på hög ljuskänslighet som tillhör de bästa vi har sett. Df går bara att köpa med en kosmetiskt modifierad version av Nikons Nikkor 50 mm/f1,8 G, men kan inte bara använda hela Nikons enorma urval av optik utan till och med äldre objektiv med F-fattning. Det innebär att det går att använda äldre Nikkor F-objektiv som har en mekanisk förbindelse mellan bländare och kamera, genom att vinkla ut en liten pigg på kanten av bajonetten. Df_SL_CFDC6_BROWN_A Prydlig retrodesign med former från det förflutna och innanmäte från framtiden. Väl beprövad teknik Det handlar desto mer om användarvänlighet, och jag misstänker att kunderna kommer att delas upp i två läger: de som älskar och de som hatar kamerans klassiska layout. Det går förresten inte att filma med Nikon Df. Den är uteslutande en stillbildskamera, där allt ska vara tillrättalagt för fotografer som föredrar retrodesignens många rattar. Nikon har fusionerat bildsensorn i D4 med autofokusen i D600. Df har 39 fokuspunkter, 9 av dem är mer ljuskänsliga korssensorer. Batteriet räcker till 1400 exponeringar på en laddning och det går att fyra av bildserier med 5,5 bilder i sekunden. Ljuskänsligheten är kalibrerad mellan ISO 100 och 25600, men går också att utöka till 50 och svindlande 204800! Det är ungefär som att se i mörker, vilket ger fotografen möjligheter i dåligt ljus som få andra kameror kan matcha. Till vardags Förväntningarna på kameran fick sig en törn redan första dagen. Besvikelsen över byggkvaliteten är det första jag minns. Stora delar av kameran är gjorda av plast, som man snarare förväntar sig av en kamera i 4 000-kronorsklassen. Df är dessutom stor, säkert i största laget för somliga, och det är konstigt att Nikon inte verkar ha försökt – eller vågat – skapa en retrokamera som ligger närmare de fysiska måtten hos Nikon FM än hos D600. Df väger närapå ett kilo med objektiv, batteri och minneskort, och alla öppningar, reglage och rattar är tätade med gummipackningar för att hålla ute damm och smuts. Även om storleken borde innebära plats för ett rejält grepp så har Df fått ett litet plastgrepp som blir halt när man hållit i det ett tag. Fördelen med storleken är att de många knapparna och rattarna också är stora, och lättlästa. En snabb blick, så har man full kontroll över en lång rad vitala inställningar. Det finns bara en hake. Nikon har låst alla rattar med en knapp som måste tryckas in för att ändra inställningar. Ska du byta slutartid måste du först trycka in knappen för att kunna vrida på hjulet. Samma sak med ISO-värde och exponeringskompensation. Programhjulet måste lyftas (!) innan det kan vridas, och den enda ratten som inte har ett lås är det på toppen som har hand om seriefoto, självutlösare och spegellås. Att många av knapparna är programmerbara, så att man själv bestämmer vilken funktion som ska aktiveras, skulle bara fattas, men jag kan inte helt bli kvitt känslan av en haltande design, som åtminstone för mig förstör användarupplevelsen. En förmildrande omständighet är att Nikon har gjort plats för en stor och ljus optisk sökare. En av de bästa vi har sett. Men det är en nackdel att skärmen bakom inte slocknar när man lyfter kameran till ögat. Man måste trycka ner utlösaren för att släcka skärmbelysningen. Den 8 cm stora skärmen ger full översikt över inställningar och du kan snabbt ändra inställningar genom att trycka på I-knappen på baksidan och sedan bläddra till parametern du vill ändra. Df_SL_back Den svarta version av Df är kanske den läckraste, med klassisk skötsel precis så som många fotografer vill ha det. Bildkvalitet Med tanke på att Df är en teknisk hybrid av Nikon D4 och D600, där den förstnämnda står för bildkvaliteten, finns det inte mycket att säga om prestanda. Även om det snart är två år sedan vi testade D4 har det inte kommit många kameror som kan matcha dess bildkvalitet. Potentiella köpare av Df kan vara säkra att de får en bildkvalitet som ligger i det allra högsta skiktet för fullformatspegelreflexer. Jämfört med testbilderna från Nikon D4 är upplösningen och detaljskärpan lika enastående, ända upp till ISO 12800. Det är inte möjligt att se någon skillnad i bildkvalitet, även om Df tycks ha ett litet försprång i detaljupplösning vid hög ISO. Men inte mycket. Kamerorna följer varandra som skuggor hela vägen och det syns ingen skillnad på det finkorniga bruset vid exempelvis ISO 6400. Bilddynamiken tillhör toppklassen och ger fotografen mycket att gå på under efterbehandlingen av bildfilerna. Och färgåtergivningen av de alltid så kritiska hudtonerna är makalös. Även där kan man se att dynamikomfånget och kontrastgraderingarna i TIFF- och råfiler tål mycket i efterbehandlingen innan det vita i ögonen eller skenet från lampor i hår eller skuggor i huden bränner ut. Df_ambience_6 För särskilt intresserade Nikon Df är mindre och lättare än – och kostar hälften så mycket som – D4. Ända har den samma felfria bildkvalitet. Frågan är bara om det räcker. Df kostar mer än D800, mycket mer än D600/D610 och är i mitt tycke långtifrån lika användarvänlig. Tanken med en digital Nikon F3/FM är god, faktiskt mycket god, men i det här fallet måste jag erkänna att Nikon har missat målet. Trots en tilldragande design tycker jag att den fungerar dåligt när man får kameran i handen och ska jobba med den. Kompromisserna är för många, låsen på rattarna också, och storleken och vikten gör att kameran känns som om den kommit ut på marknaden två år för sent. Då hjälper det inte så mycket att bildkvaliteten är oklanderlig.
Läs hela artikeln och över 450 nya tester i året med prenumeration på Ljud & Bild.
är du redan prenumerant? Logga inn.
Provaprenumeration
0:-
Fri tillgång till ljudochbild.se
Bronsprenumeration
349:-/halvår
1/2 år (6 nr) Digitalutgåva varje månad Fri tillgång till ljudochbild.se
Silverprenumeration
580:-/år
1 år (11 nr) Välkomstgåva Fri tillgång till ljudochbild.se Digitalutgåva varje månad
Guldprenumeration
999:-/år
1 år (11 nr) Ny digital film varje månad Välkomstgåva Fri tillgång till ljudochbild.se Digitalutgåva varje månad
Prenumerationen kommer automatiskt att förnyas till vanligt pris: Månad 49:-

Med prenumeration på Ljud och Bild får du:

Fri tillgång till ljudochbild.se Digitalutgåva (iPad/Android) varje månad Rejäl rabattt Välj själv hur länge du vill prenumerera - och med eller utan film Fin välkomstpremie
Bästa pris på Nikon Df
Pricerunner.se är en kommersiell partner till ljudochbild.se. De levererar uppdaterade priser, prisjämförelser och produktinformation.
  • Typ: Spegelreflex med 16 Mp-sensor i fullformat
  • Optik: AF-S Nikkor 50 mm/f1,8 G
  • Skärm: 8 cm LCD, 921 000 bildpunkter
  • Höjdpunkter: Mekanisk kontroll, ISO 204 800, Nikon F-fattning
  • Pris: 28 000 kr
  • nikon.se
Pris: 28000:-


Har du något att lägga till??

Värlkommen till Ljud & Bilds diskussionsforum. Vi vill gärna veta vad du tycker. Håll dig till ärmnet och var saklig så slipper vi ta bort eller moderera inlärgg. övriga frågor och synpunkter härnvisas till redaktion@ljudochbild.se.

Alltid uppdaterad!

Fri tillgång till Ljud & Bild i en månad

0:-