Test av Nikon D4

Fulländat proffs

Det är inte så lätt att hitta något fel på Nikons flaggskepp, men jag ska göra så gott jag kan.

Plus

Hög upplösning.
Mycket bra bilddynamik.
Hög HD-videokvalitet.

Minus

Hög vikt.
Skärmen är inte vridbar.
Sämre batterikapacitet än D3s.

Nya D4 är skräddarsydd för fotografer som behöver en snabb och pålitlig kamera som har extrema egenskaper och klassledande bildkvalitet. Åtminstone om man ska tro Nikons marknadsföring. Det här är kameran som ska ta över efter D3s, en av de bästa – om inte den absolut bästa – professionella spegelreflexerna vi har testat.

Sådana här kameror är gjorda för att leva upp till krävande fotografers hårda krav på ett redskap som inte darrar vid åsynen av köld och snö, smuts och fukt, och som behärskar alla ljusförhållanden lika bra. Dessutom måste de vara tillräckligt snabba för att hänga med en kungsörn på jakt, en hockeyspelares snabba dragningar och en Formel 1-bil som kommer dundrande mot kameralinsen.

Med andra ord inget man väljer en nybörjarkamera till, även om vissa av dem kanske skulle kunna fånga en kungsörn. Fast knappast överleva några tuffare klimat. Nikon D4 ska tåla en del stryk och överleva en 90-minuters fotbollsmatch utan att den ger upp och förstör dagen för sportfotografen.

Snabbare än sin egen skugga
Solitt byggd är den. Rejäla förseglingar runt knappar och rattar ska se till att hålla smuts och vatten ute. Tjockt, greppvänligt gummi täcker stora delar av kamerahuset som är gjort av en lättmetallegering.

Snabb är den också. Blixtsnabb. I våra tester knäpper D4 ungefär 10 bilder i sekunden så länge utlösarknappen är intryckt. Med autofokus. Nästan samtliga av alla hundratals exponeringar hade skarpt fokus. Nikon säger att D4 hinner med 11 bilder i sekunden om autofokus och exponering låses efter första bilden – och om man skulle behöva mer så går det att fyra av hela 24 bilder i sekunden, fast då sänks upplösningen från 16,2 till 2,5 megapixlar.

Tillräckligt med megapixlar
Imponerande siffror. Kan hända att någon tycker att 16,2 Mp är snålt tilltaget nu när Nikon själva har klämt in 36 Mp i D800 (och D800E), också där på en bildsensor i 24 x 36 mm fullformat. Fast de flesta i D4:s målgrupp – eller de som köper Canons rivaliserande EOS 1DX som har 18 Mp – har inget större behov av absolut max antal megapixlar.

Målgruppen är nog mer intresserad av bildhastighet och fokusspårning. För med 16,2 Mp på en bildsensor av fullformat är man nästan garanterad ytterst lite brus, vilken ISO-känslighet man än plåtar med. Fotografen kan ta bilder inomhus och välja upp till ISO 201 800. Ypperligt för alla situationer man inte vill eller kan använda blixt. Och perfekt med exempelvis handhållen fotografering med teleobjektiv när man behöver korta slutartider. Inomhus också.

Autofokusen är också förbättrad i D4 och sägs vara mer känslig i dålig belysning, även med objektiv som har måttlig ljusstyrka, till exempel f5,6. Kameran har äntligen fått full HD-videofilmning med 1080/24-upplösning, till skillnad från 3Ds som bara filmade i 720p, och streamar okomprimerad video till minneskorten. D4 är för övrigt den första kameran som stöder den nya minneskortstandarden XQD. Vårt testexemplar hade ett Sony XQD-kort med skrivhastigheter uppemot 128 MB/s.

Nikon D4 har massor av andra och mindre uppgraderingar också, både rent tekniska och funktionsmässiga, men på grund av platsbrist ska vi bara titta närmare på de allra viktigaste.

Användning
Jämfört med fantastiska Nikon D3s har själva kamerahuset också fått flera förbättringar. Eftersom ljuskänsligheten är rekordhög har kameran belysta knappar under och till vänster om skärmen – som har växt en smula till 3,2 tum – och även funktionsratten på toppen lyser när man knäpper på strömbrytaren till höger för att tända skärmen.

Föredömlig ergonomi, här finns knappt något att klaga på alls.

På toppen, bredvid utlösaren, och där den hör hemma enligt min uppfattning, sitter en särskild knapp som startar och stoppar videofilmningen. På kamerans baksida har Nikon satt två joysticks, en för vertikalt och en för horisontellt grepp, som underlättar att navigera bland inställningarna. Effektivt, men inte lika effektivt som Canons hjul eller Olympus OM-D E-M5:s dubbla rattar på ovansidan. Knapparna längst fram runt objektivet tillhör dem som kan programmeras för att aktivera en valfri funktion, så att fotografen själv kan avgöra vilka funktioner som är viktigast att kunna nå direkt.

D3s-ägare kanske behöver viss tillvänjning till den nya knapplaceringen, men de träffar i stora drag på samma välgjorda ergonomi vilket gör D4 lätthanterlig och överskådlig. Vikten har ökat med ungefär 100 gram, men viktfördelningen – även med AF-Nikkor 70–200 mm f2,8G ED VR II monterad – gör kameran till en barnlek att arbeta med. Man känner alltid att kameran samarbetar, med snabb respons, stor och ljus sökarbild med 100 % täckning samt en bildkvalitet som man får syna länge i sömmarna med lupp för att hitta något att klaga på.

Bildkvalitet
Man kan naturligtvis befara enorma mängder brus på de högsta ISO-talen. Det behöver man inte göra. När vi tittar på testfilerna som togs med bland annat AF-S Nikkor 50 mm f1,4G och AF-S Nikkor 85 mm f1,8G, är upplösningen och detaljskärpan enastående från ISO 100 till 12 800. Det är inte lätt att se vad man skulle behöva 10 megapixlar extra till när D4 levererar varorna så till den milda grad med sina 16,2 Mp.

Man kan skönja finkornigt brus redan vid ISO 6400 om man är allergiskt mot sådant. Men det är försumbart, särskilt i utskrifter upp till åtminstone A2+ utan beskärning. Egentligen måste man passera ISO 25600 för att bildstörningarna ska tillta så mycket att man kan börja se dem i verkligheten, inte bara på en kalibrerad 2,5K-skärm.

Det fanns mycket att gå på när jag efterbehandlade filerna från Nikon D4. På hög ISO också. Allting över ISO 52 100 introducerar så mycket färgbrus att det är ett hårt jobb att dämpa det i efterhand. Så länge man inte tar svartvita bilder, då är det lätta att förlåta. De två högsta ISO-värdena är däremot bara av akademiskt intresse. Visst kan de användas om det behövs, men ISO 204 800 kan knappast betraktas som särskilt användbart.

JPEG-färgåtergivningen i bland annat hudtoner är helt enkelt strålande. Pyttesmå avvikelser finns nog, men de är mer mätbara än synliga. Dynamikomfånget och kontrastgraderingarna i råfiler och TIFF-filer gav mig mycket att arbeta med i efterbehandlingen och tillät stora utslag innan en ljus himmel brände ut på skärmen eller detaljer grodde igen i mörka områden.

Videokvaliteten går det inte heller att klaga på. Kamerans fokusspårning hänger enkelt med rörliga motiv och flexibiliteten som manuell exponeringskontroll ger innebär att fotografen får full kontroll på bildkvaliteten. Även ljudet – i stereo – kan regleras i menysystemet.

Det går att filma HD-video i 20-minuterssekvenser och sedan överföra dem okomprimerade ur kamerans HDMI-utgång. Det går också att beskära utsnittet 2,7 gånger och få en teleeffekt med motsvarande brännvidd utan att sänka upplösningen från 1080p.

Slutsats
Vi hade kunnat berätta mycket mer om Nikon D4, här har vi bara tittat närmare på de viktigaste egenskaperna. Nämligen hastighet och användarvänlighet. Och som alltid bildkvaliteten. Som inte på något sätt ligger efter någon annan kamera vi har testat. Tvärtom. Upplösningsfantaster kan få sina drömmar uppfyllda med Sony SLT Alpha 77 eller Nikon D800. Yrkesfotografer som behöver en solid, blixtsnabb och framför allt pålitlig kamera som levererar hög bildkvalitet i varje exponering får allt med Nikon D4. Som till skillnad från föregångaren D3s även är en seriös video-kamera. Ska man klaga på något blir det mest hårklyverier. Trots det höga priset på drygt 50 000 kronor är Nikon D4 en otroligt lyckad kamera som knappt har några brister alls.


Kommentarer