NAD_C390DD-oppslag

Test av NAD C390DD

Framtidens förstärkare

C390DD är en hypermodern digital förstärkare, fullproppad med möjligheter och funktioner. Den låter toppen och kostar inte en miljon. Välkommen till framtiden!

Plus

Dynamiken!
Ljudet.
Anslutningarna.

Minus

Svårläst teckenfönster.

Digital förstärkning är varken en särskilt ny tanke eller en ny teknik. Principen går ut på att signalen från ljudkällan kopplas till förstärkaren digitalt. Signalen överförs med hjälp av elektriska pulser (av eller på, 0 eller 1) och dessa pulser förstärks sedan till högre spänning av förstärkarens transistorer. I själva verket arbetar transistorerna med ännu högre frekvens än musiksignalen, så att eventuella störningar förflyttas högre upp i frekvensregistret än ljudvågorna som ska återges. Vid de allra högsta frekvenserna som ska skickas vidare till högtalarna sitter ett passivt högpassfilter som filtrerar bort allting som inte ska vara med, så att ljudet blir så rent som möjligt.

Denna princip är otroligt effektiv, en digital förstärkare omsätter nästan all energi till ljud (ofta över 90 procent). Den drar därför mindre ström än en traditionell klass A/B-förstärkare och brukar väga mycket mindre. Den höga effektiviteten innebär också att förstärkaren inte blir varm, vilket i sin tur förlänger livslängden på komponenterna. Genialt.

Nackdelen med tekniken är att det är komplicerat att bygga en digital förstärkare som låter riktigt bra. Tekniken kan låta lite grovt, särskilt om det uppstår tidsfel i signalen (jitter) eller om harmonisk förvrängning smiter förbi högpassfiltret och beblandar sig med det hörbara registret. Men vi har hört briljanta digitalförstärkare, bland annat från just NAD i form av deras M2-modell.

M2 kostar visserligen 48 000 kronor, men öser på med 2 x 300 ostoppbara watt. Nya C390DD kostar bara en tredjedel och har hälften så hög effekt. Men den har också ett par bonusar. Utöver de sedvanliga optiska och koaxiala digitalingångarna har den till skillnad från sin större kusin en asynkron USB-port som tar över som ljudkort från PC eller Mac och som dessutom inte påverkas av datorns klocka. Det finns även en annan USB-ingång där du kan stoppa i ett minneskort eller en hårddisk med musikfiler som avkodas direkt av förstärkaren.

Den nya förstärkaren har en skivspelaringång också, samt förförstärkarutgångar och till och med in- och utgångar för HDMI! M2 har ingenting sådant. Skälet till att C390DD har HDMI är att NAD vill att de inbyggda, högupplösta D/A-omvandlarna ska kunna utnyttjas maximalt, till exempel med att avkoda högupplöst ljud från en Blu-ray-spelare. Ur den synvinkeln skulle man kunna säga att C390DD är en fullfjädrad, 2-kanalig hemmabioförstärkare.

Förstärkaren har inbyggd EQ, där du kan välja ut en viss frekvens som ska höjas eller sänkas. I de flesta fall är det bäst att ta reda på vilket frekvensområde som förstärks mest av rummet och sedan sänka det med ett par decibel. Eftersom inställningen görs för hand behöver man en test-CD och en mätmikrofon, som kan vara ett viktigt redskap för att få ännu bättre ljud.

Användning
Det är väldigt lite hokus-pokus med NAD-förstärkaren. Koppla in den, gå in i menysystemet och tala om vilken impedans högtalarna har – och sätt sedan på musiken. Ett stort minus är dock att teckenfönstret är pyttelitet, så du måste sitta alldeles intill förstärkaren för att se de små tecknen och veta vad du gör. Visst är det positivt att digitalsignalens upplysning visas på displayen, men allt är som sagt svårt att se på håll.

Ljudkvalitet
Första intrycket, med Dynaudios påkostade stativhögtalare Focus 160 (20 000 kronor) och Blu-ray-spelaren Denon DBP-2012UD inkopplad till en av koaxialingångarna, är att förstärkaren återger musiken oansträngt och neutralt, med god upplösning. C390DD har en fyllig och bestämd bas som återger basgitarren på singer/songwriter Maria Solheims”Blue Painting” på ett både förförande och bestämt sätt. Och när Marias röst kommer in så har den upplösning och närvaro, och är omgiven av luft och rymd.

Albumet ”Rambokniv” med mitt eget metallband Staal är mixat med gott om dynamik och djupbas. Förstärkaren håller dynamiken i ett säkert grepp i låten ”11 dagar” och de distade gitarrerna låter hårt och välkontrollerat. Bastrumman slår hårt och bestämt och basgitarren ruvar stabilt i bakgrunden, samtidigt som undertecknades stora och töntiga röst är precis så svulstig som den ska. Jag har själv varit med om att mixa ljudet på skivan så jag vet att NAD-förstärkaren kommer mycket nära så som det var tänkt att skivan skulle låta.

Allt låter så bra att jag måste jämföra med vår referensförstärkare Hegel H200, som för ändamålet kopplas till samma Blu-ray-spelare, fast signalen leds genom digitalomvandlaren Hegel HD11 (se test i detta nummer) och sedan vidare till H200 med balanserade XLR-signalkablar från KimberKable.

På normal lyssningsvolym och lite högre än så finns det fler likheter än olikheter mellan NAD och Hegel. Båda har både upplösning och baskontroll, plus en neutral klangkaraktär. NAD-förstärkaren är ett litet snäpp fylligare i basen och mellanregistret, men inte mer än att det fortfarande finns en otroligt bra dynamisk kontrast. Hegel är ännu stramare i basregistret och har faktiskt en smula mer upplösning. Tonerna återges ännu lite mer naturligt och det finns mer kraft som kan spela högre. I sammanhanget bör det påpekas att Hegel-förstärkaren och omvandlaren tillsammans kostar 32 000 kronor, alltså nästan dubbelt så mycket som C390DD. Och NAD-förstärkaren har tillräckligt med muskler för de allra flesta.

Eftersom C390DD har flera funktioner som brukar finnas i hemmabioförstärkare är det naturligt att jämföra den med en sådan. Om en hemmabioförstärkare för samma pengar låter ungefär lika bra och dessutom ger flera kanaler på köpet så verkar ju inte NAD-alternativet lika lockande längre. Jag har tillgång till en Denon AVR-4311 som jag redan vet inte har lika mycket kraft, men som låter fint och musikaliskt i stereo. Och den kostar exakt lika mycket som C390DD, 17 000 kronor.

Tillbaka till Maria Solheim och låten ”Blue Painting” från debutplattan Barefoot. Man behöver inte lyssna länge förrän man kan konstatera att NAD-förstärkaren befinner sig i en helt annan liga. För det första är den som sagt kraftigare. Och även om Denon-receivern låter fint och behagligt så har den inte alls samma upplösning i Marias röst. Rösten är mer beslöjad med Denon, det finns inte samma rymd runt henne och anslagen på basgitarr och bastrumma är mer livlösa.

NAD C390DD kommer alltså mycket närmare den betydligt dyrare Hegel-förstärkaren, samtidigt som man får extrafunktioner på köpet. Och du kan bara glömma den här ljudkvaliteten från någon hemmabioförstärkare för 15 000 eller ens 30 000 kronor. Skillnaden var nämligen inte så stor mellan Denon-receivern och den 12 000 kronor dyrare Onkyo TX-NR5009 när vi testade dem i februarinumret.

Dyrare golvhögtalare
För att verkligen ta reda på vad C390DD är god för kopplade vi in den till mina egna Gallo Reference 3.5, ett par sagolika golvhögtalare för     63 000 kronor. I vanliga fall drivs de av en i mina öron exceptionellt bra Chapter Précis-förstärkare som heter 250S och kostar 79 000 kronor. Vad som händer när NADen kopplas in är att ljudbilden krymper i storlek, den har inte heller samma kontroll i djupbasregistret och den kan inte spela fullt lika högt innan den går i kompression. Och när den väl gör det så låter det inte lika snyggt, så om du tänker spela väldigt högt så kan det löna sig att aktivera ”soft clipping”-funktionen. Men ljudet är kolossalt högt när det händer och med tanke på att högtalarna har en känslighet på under 90 dB så är detta riktigt bra.

Vad som återstår av ljudbilden är fortfarande otroligt inbjudande. Förstärkaren gör inte skam på de fantastiska banddiskanterna, och Trondheimssolisterna återges med bra attack på skivan ”Divertimenti”. Upplösningen är bättre än det mest jag har hört i C390DD:s prisklass.

Jag vill dock påpeka att NADs förstärkare naturligtvis kommer till korta mot Chapters, både när det gäller upplösning, luft och baskontroll. Ändå bevarar den essensen i ljudbilden, och gör inte bort sig alls med de dyra Gallo-högtalarna. Och när vi tar med i beräkningen hur mycket funktioner du får på köpet – digitalingångar, skivspelaringång och USB-port – är den inget annat än rena rama fyndet.

Slutsats
Den integrerade förstärkaren NAD C390DD återger musiken med ett oerhört bra grepp om den dynamiska kontrasten. Den är verkligen snabb, transienter smäller till som bara den. Den har också en otrolig upplösning för att kosta under     20 000 kronor, och den driver högtalarna med stor övertygelse. Du får ha riktigt tungdrivna högtalare om du inte ska få tillräckligt med tryck med den här förstärkaren.

C390DD har inte riktigt samma upplösning som exempelvis Hegel H200 för 25 000 kronor, men den ligger inte långt efter. Oavsett om det är rock, klassiskt eller singer/songwriter du spelar mest så klarar förstärkaren skivan. Fast om du är ute efter den varma klangen från rörförstärkare så är det inte den här du ska köpa.

När vi vet att C390DD låter sagolikt bra för pengarna kan anslutningarna betraktas som bonus. Här finns massor av digitalingångar, inklusive USB och HDMI, plus att C390DD kan fungera som effektförstärkare i hemmabion. Den har till och med förförstärkarutgång så att man kan koppla in extra effektförstärkare och driva högtalarna med bi-amping. Eller så kan man koppla in en eller två subbasar.

Detta är den mest flexibla förstärkaren vi känner till för de här pengarna, och när den dessutom låter så bra som den gör så är det inte svårt att rekommendera den!


Kommentarer (1)
  1. Andreas Gustavsson 26. juni 201214:59

    Men den kostar i ovan nämda utrustningsnivå 23000 ! Alltså 17000 för stärkaren samt 2 * 3000 spänn för optionerna.

    Annars bra skivet.