annons
annons

McIntosh XR100

En enda lång fest

Älskar du att spela högt men hatar när ljudet bryter upp? Då är McIntoshs golvare ett sällsynt bra val.

Fängslande musikförmedlare Stor ljudbild Potent dynamisk kontrast Bas som känns i magen
Inte en av de allra mest raffinerade

Få högtalare har berett mig lika mycket glädje, även om vägen dit har varit lång. För min del var det värt all väntan, och för din del är kanske detta precis vad du har väntat på.

Historien kunde ha börjat och slutat 1952. Då hade inte den här artikeln skrivits. Amerikanska McIntosh, vida kända för sina highend-förstärkare, skulle nämligen inte syssla med högtalare egentligen. De började som elektronikföretag och drevs av en mycket musikalisk ingenjör som spelade cello och älskade musik.

Men redan 1952 kom den första högtalaren från McIntosh. F100. Den sålde i starkt begränsat antal och kunde lätt ha blivit den enda högtalaren från östkustmärket, som lade ner produktionen efter en kort period och återgick till ritbordet för att fortsätta med vad företaget kunde bäst: förstärkare.

Ingen visste det då, men det massiva golvstående kabinettet med hela fyra (!) diskanter, fyra 8-tums basar och ett 8-tums mellanregister var många sätt och vis en mall för hur McIntosh skulle konstruera högtalare längre fram i tiden.

Fram till 1970 etablerade sig andra märken som kompetenta högtalarkonstruktörer. Namn som JBL, Klipsch, Avery Fisher, Acoustic research och Altec Lansing var några av de som gjorde sig ett namn på 60-talet.

Mot slutet av 60-talet bestämde sig McIntosh för att det var dags att försöka igen. Inte i någon större skala, de skulle bara göra ett par bra högtalare som kunde säljas tillsammans med deras receivrar. Frank McIntosh anställde en ung ingenjör som hette Roger Russel och gav honom ansvaret att bygga den första McIntosh-högtalaren sedan F100. Resultatet hette ML-1C och såg dagens ljus 18 år efter F100. Så småningom kom det fler modeller under Roger Russells ledning, under 70-talet släpptes en rad modeller i olika storlekar.

McIntosh investerade tungt i testutrustning och byggde faktiskt även en del själva. Det lilla högtalarsortimentet växte, detsamma gjorde produktionsapparaten och längre fram på 70-talet kom XR-serien, som vårt testexemplar härstammar ifrån. Då höll McIntosh redan på att bli stora även inom högtalare och mycket av produktionen förlades till egna lokaler. Inklusive utveckling och tillverkning av högtalarelement.

Genetiskt besläktad
Ett av XR-seriens kännetecken var många diskantelement, både för att höja effektiviteten och för att kontrollera spridningen av ljudvågorna vid höga frekvenser. Som regel var högtalarna bestyckade med flera baselement också, precis som F100 från 1952, och ljudkaraktärens attribut var massivt ljudtryck och ytterst låg förvrängning. Det gäller fortfarande.

Den 130 cm höga XR100 är McIntoshs MINSTA golvhögtalare. Den saknar dock inte rivaler och måste slåss om kunderna med väletablerade favoriter som B&W 803, DALI Epicon 6, Klipsch P-83, KEF Reference, Burmesters B-serie och Dynaudios Contour-serie.

XR100 Walnut Angle

Med så stenhård konkurrens lönar det sig att ha något extra att erbjuda och det har XR100.

De flesta högtalare har sina element placerade på en lodrät linje på baffeln, McIntosh har däremot placerat mellanregister- och diskant- elementen i ett mönster ovanför fyra 8-tums baselement. De fyra basarna arbetar från 30 upp till 300 Hz och täcker nästan alla grundtonerna i de flesta element i mellanregistret. De sitter i ett basreflexkabinett för att höja effektiviteten en smula och porten mynnar ut på baksidan.

Och som sagt, här slutar likheterna med andra högtalare.

10 element av titan
Den X-formade frontplattan av aluminium täcks av små element. Åtta av dem är konkava mellanregister som sträcker sig upp till 2 000 Hz, alltså i princip hela mellanregistret, medan två likadana element alldeles ovanför och under diskanten tar hand om registret upp till 8 000 Hz.

De sammanlagt tio elementen är alla utrustade med ett lätt och styvt membran och utgör tillsammans en stor och effektiv membranyta. I mitten av detta arrangemang sitter diskanten med ett 19-millimeters titanmembran, som täcker alla frekvenser ända upp till 45 kHz. Alltså långt över det hörbara området. Men helt i linje med vad som är etablerad standard i highend-sammanhang, där förväntningarna på ett utsträckt frekvensregister är av stor betydelse för många. Oavsett om de hör särskilt mycket vid höga frekvenser eller inte.

XR100 är mycket solitt byggd. Den finns i rosenträ, men till oss har en högglansigt svart modell anlänt, med solida utriggare som man skruvar fast dämpfötter i.

Som kuriosa kan nämnas att McIntosh har försett högtalaren med Power Control-kontakter som gör att en lampa tänds bakom logotypen längst ned på fronten när man slår på strömmen på en McIntosh-förstärkare. Allt som behövs är en tunn kabel med minijack-kontakter i bägge ändar som kopplar ihop förstärkare och högtalare.

Det ingår också en heltäckande front med tunt tyg som fästs med osynliga magneter infällda i baffeln.

Stabil ljudbild
Jag blev lite paff över mitt första ordentliga möte med en McIntosh-högtalare. Före det var mina erfarenheter begränsade till korta seanser på mässor. De kan inte ha varit särskilt minnesvärda, för bortsett från en speciell demonstration minns jag ingenting särskilt. Nyfikenheten vaknade däremot när jag fick höra den enorma toppmodellen XRT2K som tål 2 000 watt och kostar dryga miljonen kronor.

Maken till ljud är det inte ofta jag hör. Kolossen spelade så högt att blodet stelnade, men lät ändå helt fulländat välbalanserat och kristallklart. Jag är säker på att alla i intilliggande byggnader omedelbart flydde till närmaste skyddsrum.

Med andra ord: det var hög tid för ett test. Men ett par XRT2K skulle snarare ha blivit ett projekt än ett test, så jag siktade lite lägre i både storlek och prislapp. Valet föll alltså på XR100. En mindre version av XR200 (som kostar 225 000 kr) och med samma konstruktionsprincip som de dyrare modellerna.

Balanskonst
De första dagarna med XR100 gjorde ett smått obalanserat intryck. Visst kunde de spela högt. Mycket högre än jag hade trott, och jovisst, de spelade samtidigt klockrent utan förvrängning, men basen var för våldsam och nästan odistinkt. Så jag flyttade runt dem för att hitta placeringar som fungerade bättre i förhållande till väggarna. Utan resultat. Det visade sig att de bara behövde spelas in. I några veckor.

Men sedan hände det något.

Vilken förstärkare jag än använde – Hegel H80 för 12 000 kronor, Ayre AX-5 för 100 000, eller McIntosh egen 75-watts rörförstärkare MC275 – var svaret från högtalarna alltid detsamma: stenhård dynamik, elastisk kontrast och en gedigen ljudbild som bara växte när jag drog på volymen.

Till en början tyckte jag att det var så kul att jag inte lyssnade särskilt kritiskt, jag bara njöt.

Men det fanns lyckligtvis gott om tid att spela en lång rad album, i första vändan på CD med en McIntosh MCD500-highend-spelare, men senare även på LP med skivspelare från Rega, McIntosh och Thorens.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA
10 element med titanmembran och en superdiskant ger en stor och vidöppen ljudbild.

När Band of Horses drog igång ”Slow Cruel Hands of Time” fick jag en stark lust att sätta mig bakom ratten och köra från mellanvästern till östkusten i USA. Även om jag spelade låten – som börjar försiktigt med akustisk gitarr och sång – riktigt högt så var det ingenting som bröt ihop när trummorna och basen dundrade på. Allt lät rent och oskyldigt som nysnö, fast klangbalansen var definitivt varm, inte tunn, och basen massiv. Av den fysiska sorten, sådan som man känner i magen.

Det går att hämta fram mer finess ur ett par stora Dynaudior, och kanske även lite stramare bas, men XR100 handlar inte om hifi-ljud. I stället beter de sig som en liten PA-anläggning, med välbalanserad hifi-prägel men utan hårdheten och aggressiviteten på så många ställen i frekvensregistret.

Till exempel är live-känslan sällan så stark när jag lyssnar på Keith Jarretts ”My Foolish Heart” live i Montreux. Inte för att inspelningen är dålig. Tvärtom. Utan snarare för att man måste gå till Martin Logan eller Piega för att få samma kombination av extremt låg förvrängning och luftig ljudbild. Jag säger inte att XR100 är lika transparenta som ett par Martin Logan Montis, men det är inte långtifrån.

Basen, dynamiken och fylligheten, allt är bättre i XR100. Kanske är basen inte lika behärskad som i Montis, men jag tycker att den extra pondusen passar bra. Det gav till exempel Jack DeJohnettes trumsolo i ”Four” extra tyngd och djup, och Gary Peacocks ståbas en mer realistisk skala. McIntosh-högtalarna klarade sig lika bra med Leif Ove Andsnes Betthoven-tolkningar, där kontrasten mellan flygeln och orkestern var minst lika bra som på Montis och Dynaudio Confidence C4.

Ett lackmustest jag brukar ta till gick förvånansvärt bra. Operan La Boheme, inspelad 1973 med Herbert von Karajan, Mirella Freni och en Luciano Pavarotti i högform, kan låta hård och påträngande när man spelar den högt. Men inte här. McIntosh-högtalarna klarade utmaningen på rak arm och gav mig om inte 100 procent ”hi-fi correctness” så i alla fall en enorm spelglädje som jag sällan hör så generöst utportionerad av andra highend-högtalare.

En fest att lyssna på
Livet blir inte tråkigt med ett par McIntosh XR100 i rummet. Somliga anser säkert att de inte har utseendet för sig, och de mest kritiska kommer att hitta ”brister” som de anser att en tvättäkta highend-högtalare inte ska ha. Men för oss alla andra spelar det ingen roll när varje skiva man spelar blir en fest utan att det låter närgånget. Eller känns obehagligt i öronen när man spelar högt, som det kan bli med många andra högtalare. Man ska vara tacksam för att Frank McIntosh valde att ta upp högtalarkonstruktionen igen 1967. Det kan vi njuta av än i dag, och få massor av musikglädje ur högtalare som XR100.

Få högtalare har berett mig lika mycket glädje, även om vägen dit har varit lång. För min del var det värt all väntan, och för din del är kanske detta precis vad du har väntat på. Historien kunde ha börjat och slutat 1952. Då hade inte den här artikeln skrivits. Amerikanska McIntosh, vida kända för sina highend-förstärkare, skulle nämligen inte syssla med högtalare egentligen. De började som elektronikföretag och drevs av en mycket musikalisk ingenjör som spelade cello och älskade musik. Men redan 1952 kom den första högtalaren från McIntosh. F100. Den sålde i starkt begränsat antal och kunde lätt ha blivit den enda högtalaren från östkustmärket, som lade ner produktionen efter en kort period och återgick till ritbordet för att fortsätta med vad företaget kunde bäst: förstärkare. Ingen visste det då, men det massiva golvstående kabinettet med hela fyra (!) diskanter, fyra 8-tums basar och ett 8-tums mellanregister var många sätt och vis en mall för hur McIntosh skulle konstruera högtalare längre fram i tiden. Fram till 1970 etablerade sig andra märken som kompetenta högtalarkonstruktörer. Namn som JBL, Klipsch, Avery Fisher, Acoustic research och Altec Lansing var några av de som gjorde sig ett namn på 60-talet. Mot slutet av 60-talet bestämde sig McIntosh för att det var dags att försöka igen. Inte i någon större skala, de skulle bara göra ett par bra högtalare som kunde säljas tillsammans med deras receivrar. Frank McIntosh anställde en ung ingenjör som hette Roger Russel och gav honom ansvaret att bygga den första McIntosh-högtalaren sedan F100. Resultatet hette ML-1C och såg dagens ljus 18 år efter F100. Så småningom kom det fler modeller under Roger Russells ledning, under 70-talet släpptes en rad modeller i olika storlekar. McIntosh investerade tungt i testutrustning och byggde faktiskt även en del själva. Det lilla högtalarsortimentet växte, detsamma gjorde produktionsapparaten och längre fram på 70-talet kom XR-serien, som vårt testexemplar härstammar ifrån. Då höll McIntosh redan på att bli stora även inom högtalare och mycket av produktionen förlades till egna lokaler. Inklusive utveckling och tillverkning av högtalarelement. Genetiskt besläktad Ett av XR-seriens kännetecken var många diskantelement, både för att höja effektiviteten och för att kontrollera spridningen av ljudvågorna vid höga frekvenser. Som regel var högtalarna bestyckade med flera baselement också, precis som F100 från 1952, och ljudkaraktärens attribut var massivt ljudtryck och ytterst låg förvrängning. Det gäller fortfarande. Den 130 cm höga XR100 är McIntoshs MINSTA golvhögtalare. Den saknar dock inte rivaler och måste slåss om kunderna med väletablerade favoriter som B&W 803, DALI Epicon 6, Klipsch P-83, KEF Reference, Burmesters B-serie och Dynaudios Contour-serie. XR100 Walnut Angle Med så stenhård konkurrens lönar det sig att ha något extra att erbjuda och det har XR100. De flesta högtalare har sina element placerade på en lodrät linje på baffeln, McIntosh har däremot placerat mellanregister- och diskant- elementen i ett mönster ovanför fyra 8-tums baselement. De fyra basarna arbetar från 30 upp till 300 Hz och täcker nästan alla grundtonerna i de flesta element i mellanregistret. De sitter i ett basreflexkabinett för att höja effektiviteten en smula och porten mynnar ut på baksidan. Och som sagt, här slutar likheterna med andra högtalare. 10 element av titan Den X-formade frontplattan av aluminium täcks av små element. Åtta av dem är konkava mellanregister som sträcker sig upp till 2 000 Hz, alltså i princip hela mellanregistret, medan två likadana element alldeles ovanför och under diskanten tar hand om registret upp till 8 000 Hz. De sammanlagt tio elementen är alla utrustade med ett lätt och styvt membran och utgör tillsammans en stor och effektiv membranyta. I mitten av detta arrangemang sitter diskanten med ett 19-millimeters titanmembran, som täcker alla frekvenser ända upp till 45 kHz. Alltså långt över det hörbara området. Men helt i linje med vad som är etablerad standard i highend-sammanhang, där förväntningarna på ett utsträckt frekvensregister är av stor betydelse för många. Oavsett om de hör särskilt mycket vid höga frekvenser eller inte. XR100 är mycket solitt byggd. Den finns i rosenträ, men till oss har en högglansigt svart modell anlänt, med solida utriggare som man skruvar fast dämpfötter i. Som kuriosa kan nämnas att McIntosh har försett högtalaren med Power Control-kontakter som gör att en lampa tänds bakom logotypen längst ned på fronten när man slår på strömmen på en McIntosh-förstärkare. Allt som behövs är en tunn kabel med minijack-kontakter i bägge ändar som kopplar ihop förstärkare och högtalare. Det ingår också en heltäckande front med tunt tyg som fästs med osynliga magneter infällda i baffeln. Stabil ljudbild Jag blev lite paff över mitt första ordentliga möte med en McIntosh-högtalare. Före det var mina erfarenheter begränsade till korta seanser på mässor. De kan inte ha varit särskilt minnesvärda, för bortsett från en speciell demonstration minns jag ingenting särskilt. Nyfikenheten vaknade däremot när jag fick höra den enorma toppmodellen XRT2K som tål 2 000 watt och kostar dryga miljonen kronor. Maken till ljud är det inte ofta jag hör. Kolossen spelade så högt att blodet stelnade, men lät ändå helt fulländat välbalanserat och kristallklart. Jag är säker på att alla i intilliggande byggnader omedelbart flydde till närmaste skyddsrum. Med andra ord: det var hög tid för ett test. Men ett par XRT2K skulle snarare ha blivit ett projekt än ett test, så jag siktade lite lägre i både storlek och prislapp. Valet föll alltså på XR100. En mindre version av XR200 (som kostar 225 000 kr) och med samma konstruktionsprincip som de dyrare modellerna. Balanskonst De första dagarna med XR100 gjorde ett smått obalanserat intryck. Visst kunde de spela högt. Mycket högre än jag hade trott, och jovisst, de spelade samtidigt klockrent utan förvrängning, men basen var för våldsam och nästan odistinkt. Så jag flyttade runt dem för att hitta placeringar som fungerade bättre i förhållande till väggarna. Utan resultat. Det visade sig att de bara behövde spelas in. I några veckor. Men sedan hände det något. Vilken förstärkare jag än använde – Hegel H80 för 12 000 kronor, Ayre AX-5 för 100 000, eller McIntosh egen 75-watts rörförstärkare MC275 – var svaret från högtalarna alltid detsamma: stenhård dynamik, elastisk kontrast och en gedigen ljudbild som bara växte när jag drog på volymen. Till en början tyckte jag att det var så kul att jag inte lyssnade särskilt kritiskt, jag bara njöt. Men det fanns lyckligtvis gott om tid att spela en lång rad album, i första vändan på CD med en McIntosh MCD500-highend-spelare, men senare även på LP med skivspelare från Rega, McIntosh och Thorens. OLYMPUS DIGITAL CAMERA 10 element med titanmembran och en superdiskant ger en stor och vidöppen ljudbild. När Band of Horses drog igång ”Slow Cruel Hands of Time” fick jag en stark lust att sätta mig bakom ratten och köra från mellanvästern till östkusten i USA. Även om jag spelade låten – som börjar försiktigt med akustisk gitarr och sång – riktigt högt så var det ingenting som bröt ihop när trummorna och basen dundrade på. Allt lät rent och oskyldigt som nysnö, fast klangbalansen var definitivt varm, inte tunn, och basen massiv. Av den fysiska sorten, sådan som man känner i magen. Det går att hämta fram mer finess ur ett par stora Dynaudior, och kanske även lite stramare bas, men XR100 handlar inte om hifi-ljud. I stället beter de sig som en liten PA-anläggning, med välbalanserad hifi-prägel men utan hårdheten och aggressiviteten på så många ställen i frekvensregistret. Till exempel är live-känslan sällan så stark när jag lyssnar på Keith Jarretts ”My Foolish Heart” live i Montreux. Inte för att inspelningen är dålig. Tvärtom. Utan snarare för att man måste gå till Martin Logan eller Piega för att få samma kombination av extremt låg förvrängning och luftig ljudbild. Jag säger inte att XR100 är lika transparenta som ett par Martin Logan Montis, men det är inte långtifrån. Basen, dynamiken och fylligheten, allt är bättre i XR100. Kanske är basen inte lika behärskad som i Montis, men jag tycker att den extra pondusen passar bra. Det gav till exempel Jack DeJohnettes trumsolo i ”Four” extra tyngd och djup, och Gary Peacocks ståbas en mer realistisk skala. McIntosh-högtalarna klarade sig lika bra med Leif Ove Andsnes Betthoven-tolkningar, där kontrasten mellan flygeln och orkestern var minst lika bra som på Montis och Dynaudio Confidence C4. Ett lackmustest jag brukar ta till gick förvånansvärt bra. Operan La Boheme, inspelad 1973 med Herbert von Karajan, Mirella Freni och en Luciano Pavarotti i högform, kan låta hård och påträngande när man spelar den högt. Men inte här. McIntosh-högtalarna klarade utmaningen på rak arm och gav mig om inte 100 procent ”hi-fi correctness” så i alla fall en enorm spelglädje som jag sällan hör så generöst utportionerad av andra highend-högtalare. En fest att lyssna på Livet blir inte tråkigt med ett par McIntosh XR100 i rummet. Somliga anser säkert att de inte har utseendet för sig, och de mest kritiska kommer att hitta ”brister” som de anser att en tvättäkta highend-högtalare inte ska ha. Men för oss alla andra spelar det ingen roll när varje skiva man spelar blir en fest utan att det låter närgånget. Eller känns obehagligt i öronen när man spelar högt, som det kan bli med många andra högtalare. Man ska vara tacksam för att Frank McIntosh valde att ta upp högtalarkonstruktionen igen 1967. Det kan vi njuta av än i dag, och få massor av musikglädje ur högtalare som XR100.
Läs hela artikeln och över 450 nya tester i året med prenumeration på Ljud & Bild.
är du redan prenumerant? Logga inn.
Provaprenumeration
0:-
Fri tillgång till ljudochbild.se
Bronsprenumeration
349:-/halvår
1/2 år (6 nr) Digitalutgåva varje månad Fri tillgång till ljudochbild.se
Silverprenumeration
580:-/år
1 år (11 nr) Välkomstgåva Fri tillgång till ljudochbild.se Digitalutgåva varje månad
Guldprenumeration
999:-/år
1 år (11 nr) Ny digital film varje månad Välkomstgåva Fri tillgång till ljudochbild.se Digitalutgåva varje månad
Prenumerationen kommer automatiskt att förnyas till vanligt pris: Månad 39:-

Med prenumeration på Ljud och Bild får du:

Fri tillgång till ljudochbild.se Digitalutgåva (iPad/Android) varje månad Rejäl rabattt Välj själv hur länge du vill prenumerera - och med eller utan film Fin välkomstpremie
Bästa pris på McIntosh XR100
Pricerunner.se är en kommersiell partner till ljudochbild.se. De levererar uppdaterade priser, prisjämförelser och produktinformation.
  • 4-vägs basreflex
  • 3/4-tums diskant
  • 2 x 2-tums mellanregisterdiskant
  • 8 x 2-tums mellanregister
  • 4 x 6-tums baselement
  • Omfång: 30–45 000 Hz
  • 8 ohm, 87 dB
  • Mått: 20 x 130 x 47 cm
  • Pris: 112 500kr
Pris: 112600:-


Har du något att lägga till??

Värlkommen till Ljud & Bilds diskussionsforum. Vi vill gärna veta vad du tycker. Håll dig till ärmnet och var saklig så slipper vi ta bort eller moderera inlärgg. övriga frågor och synpunkter härnvisas till redaktion@ljudochbild.se.

Alltid uppdaterad!

Fri tillgång till Ljud & Bild i en månad

0:-