Foto & Video Hi-fi Hemmabio Högtalare Hörlurar TV

: Martin Logan Spire

Balanskonstnären

En del högtalare går det inte tretton på dussinet av. Mest sällsynta är de som låter dig komma nära musikens innersta själ.

Av / 2008-10-08 - 20:12
Martin Logan Spire
Lasse Svendsen

Ingen vet nog hur många containrar och tonvis med högtalare som väller in över oss från tillverkare i Asien. Högtalare som påminner om varandra, kostar nästan lika mycket och låter snudd på identiskt. Högtalare som uppträder flockvis bredvid varandra i stora butiker, försedda med gula prislappar lika stora som planscher. De är lika intressanta som snabbmat. Ett ögonblicks behov stillas snabbt och billigt, men särskilt minnesvärt är det inte.

Martin Logans högtalare är som en gourmetmåltid. Man får betala dyrt för den, men man får tillfredsställelsen av att ha upplevt något speciellt. Något som har varit berikande för hjärnan, en glädje för hjärtat och ett minne för livet. Och precis som en niorätters gourmetmiddag med tillhörande vin till varje rätt – i gott sällskap – är högtalare av Martin Logans kaliber något man kanske också berättar om för vänner och bekanta i många år efteråt.

Elektrostat
Amerikanska Martin Logan har länge specialiserat sig på hybridhögtalare, där två olika driftsprinciper smälter samman till en sömlös musikåtergivare. Genom åren har de försökt fullända de två olika teknikerna och med senare modeller som Summit och Vantage har de lyckats över all förväntan. Men precis som kocken aldrig blir fullärd (de bästa kockarna blir aldrig det, det är därför de är bäst) har Martin Logans ingenjörer i Kansas, USA aldrig upphört med att försöka förbättra sina högtalare.

Spire är deras senaste modell. Det är en hybridhögtalare som förenar två olika driftsprinciper. Ett 10-tums, konventionellt baselement med aluminiummembran återger alla frekvenser under 320 Hz (grundtoner och bas). Resten tar ett nyutvecklat elektrostatelement hand om. Elementet kalas för XStat och bygger på en teknik från Martin Logans nya toppmodell, CLX, och består av ett tunt Mylar-membran som är uppspänt i vakuum på en styv ram av aluminium.

Närmare musiken
Ljudet av en bra elektrostat är något väldigt speciellt i mångas öron. Eller rättare sagt: avsaknaden av ljud. Egenljud, åtminstone. För lite av behållningen med ett membran som är tunnare än ett hårstrå är att man har en mycket låg rörlig massa. Vilket i sin tur betyder låg förvrängning – när konstruktionen är väl genomförd. För 50 år sedan visade Peter Walker på QUAD hur neutralt det kan låta med sin ESL 57. Martin Logan har behållit grundprincipen i Walkers konstruktion och skapat ett nästan helt perfekt instrument för ren och oförfalskad musikåtergivning. Med bas.

Baslådan med inbyggd förstärkare ger nämligen ett betydande tillskott till Spires klangkaraktär. En sådan mix av driftsprinciper har tidigare lett till mindre lyckosamma biverkningar i form av att basen helt enkelt inte hänger med i svängarna. Det lätta elektrostatmembranet är mycket snabbare på att starta och stoppa, och det kan innebära att ljudbilden färgas. Men Spire tillhör en mycket modernare generation hybrider, och nu spelar de två elementen tillsammans på ett nästan helt sömlöst sätt.

Summit (från 2006) har länge tillhört våra referenshögtalare, men Spire detroniserar sin dyrare släkting omedelbart. Visst har Summit TVÅ 10-tums baselement, mot Spires enda, och det märks på trycket i basen när man spelar högre. Men Spire lyfter ljudkvaliteten ännu ett par snäpp eftersom integrationen mellan elementen är bättre, och framför allt eftersom elektrostatelementet låter fylligare. Här finns helt enkelt mer kött på benen.

Visserligen spelar Spire ingen äkta djupbas, i ett vanligt rum tappar den gradvis i effektivitet någonstans mellan 30 och 40 Hz, men i mitt rum fick jag en hörbar bas ända ned till 30–35 Hz. Vilket är rikligt, med tanke på att det inte är många instrument som har någon form av undertonstruktur som sträcker sig djupare i frekvens.

Akustisk musik med kvinnlig vokal låter förförande härligt. Så livfullt och viktlöst att man måste nypa sig i armen. På Zophie Zelmanis ”Bitter kind” hör jag fler klanger från gitarrtonerna och rösten är helt befriad från betoningar. Renee Flemings klockrena sopran låter gärna lite tunn i många högtalare. Men inte här. Och inte sedan två och en halv gång så dyra Sonus faber Amati Anniversario har jag hört att Flemings italienska uttal inte är hundraprocentigt perfekt. Hennes röst klingar mer ofärgad, mer viktlös och neutral.

Det svaga vibratot i Barb Jungrs kvinnliga stämma kommer fram bättre på Spire och det är bättre kontrast i hur högt eller lågt hon sjunger på sina tolkningar av Bob Dylans låtar. Gitarrer låter ofta fint men de är krävande att återge helt korrekt. Därför var det en lättnad att få fram BÅDE dynamiken och tydligare klangfärger på inspelningar med gitarrfantomerna Rodrigo och Gabriela. Men även inspelningarna med Take Four Guitar Quintet, där man av och till kan sitta och undra om det är tre eller fyra gitarrer som spelar på en gång. Men här är det ingen tvekan.

Högtalarna är nämligen extremt välupplösta och nästan bottenlöst transparenta. 2L:s inspelning med pianosonater från Sofieborgs kyrka låter precis som när man är på konsert i en stenkyrka. Man hör klanger som är särpräglade för kyrkokonserter och i det här fallet även brus utifrån med lätthet. Som annars skulle ha maskerats eller dämpats av andra högtalare. Somliga föredrar kanske banddiskanter, som sträcker sig ännu högre i frekvens, men det är inget fel alls med Spires diskantåtergivning. Här finns det nämligen ett bättre fokus, en större öppenhet och luftighet än i många banddiskanter.

Ljudbilden är som huggen i granit. Och det gäller även lite stökiga inspelningar som Crosby, Stills, Nash och Young från ”Deja Vu Live”, så att man lockas vrida upp volymen till hälsovådliga höjder. Men det är då, och bara då, man märker att även förträffliga Spire har sina begränsningar. Basförstärkaren tappar lite grepp och man får inte samma känsla av att det finns någon djupbas att hämta. Och ljudbilden rasar ihop en aning eftersom högtalarna når en mättnadspunkt där de inte kan spela högre med samma enastående dynamiska kontrast som de briljerar med annars.

Slutsats
Martin Logan Spire är inte den första elektrostathögtalaren som har hänfört oss. Men det är den första som har tagit ett stort steg i riktning mot fördelarna med en dynamisk högtalare med bättre dynamik och högre maxljudtryck. Spire är inte bara Martin Logans mest kompletta högtalare hittills, den är också en av de mest lättanvända och välljudande vi någonsin testat för under 100 000 kronor. Spire är en högtalare med kvaliteter det definitivt inte går tretton på dussinet av.

Ljud & Bild tycker

Praktfullt levande öppenhet Enorm klangrikedom Blixtsnabb dynamik Gnistrande detaljåtergivning Potent basdjup Begränsad horisontell spridning

Skriv en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Vill du läsa hela artikeln?

Med LB+ Total får du tillgång till ALLT innehåll på Ljud & Bild och LB Home

Redan prenumerant? Logga inn.

Vill du ha tillgång till enbart Ljud & Bild eller LB Home?

Klicka här för att beställa Ljud & Bild

Klicka här för att beställa LB Home

Högtalare du bara kan drömma om

Smalare – och mjukare

Sätter fyr på festen

Sony ULT Field 1: Bärbar högtalare med saftig bas

Nostalgi i praktiskt paket

Vi trodde att de var dyrare

Låter lika bra som de ser ut

Trådlös retrohögtalare

Säger inget som stör

Bärbar retro-fullträff

Toppljud till lågpris

Speldosan

Ljud & Bild
Rulla till toppen