annonse
annonse

Klipsch RF-7 II

Extrem högtalare

Den gigantiska golvhögtalaren Klipsch RF-7 kombinerar rå kraft och tyngd med musikalisk sötma. Komforten från en Bentley och motorn från en monstertruck!

Klipsch RF-7 II har en enorm klang och flyttar in även de största instrumenten i vardagsrummet på ett otroligt trovärdigt sätt. Den extrema dynamiken gör den till en utsökt rockhögtalare, men låt dig inte luras – den klarar akustisk musik med största naturlighet också.
RF-7 II är lika stor som ett kylskåp och lika lätt att få plats med. Den kräver en hel del av rummet och ordentliga avstånd till bak- och sidoväggen. Horndiskanten bör inte paras ihop med vad som helst, utan förtjänar en förstärkare som är behärskad och upplöst längst upp i tonregistret.

Ända sedan jag testade Klipsch RF-7 för drygt tio år sedan har jag letat efter liknande upplevelser. Det var första gången jag hörde en högtalare av samma storlek som ett kylskåp spela ömsint akustisk musik med lika mycket trovärdighet som tung hårdrock. En extrem högtalare på alla sätt och vis! Tonstrukturen var inte neutral, men ljudet orkade dundra loss med hamrande bas och ändå ha en tonal storhet med god upplösning. Man fick helt enkelt leva med att kabinettet sjöng med en smula och att diskanten inte direkt var lika luftig som en banddiskant. Live-känslan gick det i alla fall inte att klaga på!

Dessvärre slutade Klipsch att sälja RF-7 2006. En tillfällig ersättare kom i form av RF-83, som hade tre 8-tums basar i stället för de dubbla 10-tummarna i RF-7 vilket gjorde att den fick ett mindre fotavtryck på parketten. Tanken var kanske att RF-83 skulle vara med ”hustruvänlig” och accepteras tillträde till fler vardagsrum. Men det hjälpte inte att den var smalare när den samtidigt var både högre och djupare än sin föregångare. Den var en oerhört tuff högtalare, men jag fick ändå inte riktigt samma helgjutna upplevelser som jag mindes från RF-7. Och jag har aldrig fått det sedan dess.

I takt med att åren gått utan att jag fått återuppleva känslan jag fick av RF-7 har jag börjat undra om det kanske är jag som kommer ihåg fel. Det är trots allt elva år sedan jag lyssnade på Klipsch-högtalarna och när det begav sig hade jag bara jobbat på Ljud & Bild i ett drygt år. En gröngöling, nyutexaminerad från ljudteknikerutbildningen och utan erfarenheten och de referenser jag skaffat mig med tiden.

Därför är det med skräckblandad förtjusning jag tar med mig RF-7 II in i testrummet. Skräckblandad eftersom jag vet att det är svårt att tävla med minnen. Minnen av de hårtslående rytminstrumenten. Den dånande basen. Det välvuxna mellanregistret som gjorde sångröster och instrument sällsynt stora. Minnen som lätt kan visa sig vara överdrivna.

Ändringar
Klipsch har i varje fall gjort vad de kunnat för att försöka förbättra ljudet från föregångaren, främst genom att fintrimma delningsfiltret. Eftersom detta är en tvåvägshögtalare ska baselementen även återge mellanregistret. I RF-7 var delningsfiltret avstämt till 2 200 Hz, vilket är tämligen högt för så stora baselement som 10-tummare. För att inte bli för riktningsbestämda bör diametern på högtalarmembranen vara mindre än våglängden på ljudvågorna som ska återges. En diameter på 25 centimeter motsvarar en övre frekvens kring 1 300 Hz, och i RF-7 II har Klipsch därför sänkt delningsfrekvensen till 1 200 Hz.

Den nya modellen har också fått ett något utökat frekvensregister, på bekostnad av 1 dB lägre känslighet. Men RF-7 II är ändå ungefär tio gånger effektivare än de flesta andra golvhögtalare tack vare en känslighet på hela 101 dB (1 W/1 m). Detta är möjligt tack vare det stora kabinettet, stora basreflexportar och genom att rulla av basen vid 30 Hz i stället för 20 Hz, som man hade kunnat lockas göra. Dessutom fungerar diskanthornet som en akustisk förstärkare för titandiskanten.

Minnena lever
I testrummet brukar jag börja med att ställa högtalarna ungefär 70 cm från bakväggen och en meter från sidoväggen. Det gör jag med RF-7 II också, och låter dem peka rakt framåt.

Med min egen modifierade CD-spelare Hegel CDP4 inkopplad till den lysande integrerade förstärkaren Yamaha A-S3000 (45 000 kr) är allt dukat för upplevelser av det häftigare slaget.

Låten ”Scratch” från Morphines album Yes är ett bra exempel som får fram egenskaperna. Efter det korta basintrot sätter trummorna igång, tillsammans med en härligt raspig saxofon. Klipsch får fram storleken på saxofonen på ett mer massivt sätt än jag hört på länge, samtidigt som den är varm och fyllig. Kanske det instrument som Klipsch-högtalarna klarar bäst. Den aningen överdådiga fylligheten i mellanregistret passar saxofonen perfekt och blåser upp den till en storlek som exempelvis de betydligt mer neutrala och ”hifi-korrekta” Dynaudio Focus 260 eller Elac FS407 bara kan drömma om.

Jag märker att högtalarna står lite för nära bakväggen och drar ut dem 30 cm till. Och även om delningsfrekvensen tillåter en bättre spridning än förut så blir stereoperspektivet mer fokuserat när högtalarna vinklas in mot lyssningsplatsen.

Kvinnoröster
Sedan är det bara och sitta och flina i soffan. Och även om jag vågar påstå att högtalarna övertygar mer med mansröster än med kvinnoröster så är det trevligt att konstatera att de inte backar för att spela ljusare toner. Som den vackra balladen ”Laura” med Bat For Lashes. Pianot klingar sprött och med bra attack, samtidigt som Natasha Khans röst briljerar i mitten.

Det hörs också lätt på ett enkelt musikstycke som detta att högtalarna har en extrem dynamik. Även när man spelar relativt lågt ser jag framför mig hur vilddjuret håller på att vakna ur sin dvala. Ligger där och avvaktar. Väntar på att explodera. Kraftresurser och musikler ska inte underskattas, inte ens när man spelar enklare musikstycken på sansade volymer. Jämför vi med ovan nämnda Elac och Dynaudio så återger Klipsch inte mikrodetaljer med samma delikatess och upplösning. I stället får man ett grandiost ljud för hela slanten!

Jämfört med ett par BG Radia FS-520 med fullregisters bandelement som vi också håller på att testa, har ljudbilden en helt annan storlek och makrodynamik hos Klipsch, även om upplösningen i toppen inte är lika bra. När vi kopplade tillbaka till RF-7 II efter Radia-lyssningen gick kollegan Audun Hage så långt som att säga att det kändes ungefär som att gå från en bordsradio till en konsertanläggning – trots att BG Radia var inkopplad till två subbasar från Ken Kreisel! Hur som helst var det ingen tvekan om vilken högtalare som var mest underhållande. Susanne Sundførs krävande ”White Foxes” framkallade massor av gåshud, medan den var tunnare och vassare med BG Radia (detta är för övrigt en låt som klingar ganska så vasst på det mesta).

Klipsch-högtalarna favoriserar de mörkare frekvenserna en smula. Men det är helt okej, för det är fint att få fram fylligheten även i ljusare röster. Och det låter inte instängt på något sätt. Diskantregistret framträder också väl, även om det inte sprudlar om det på samma sätt som mellan- och basregistret.

klipsch_rf_7_ii__4cc9cdd432f47-1100x1100

Spelar högt
Fast man köper ju inte stora Klipsch-högtalare för att spela lågt hela tiden. Dags att vrida upp ett snäpp.

Gamla hederliga Rammstein är nästan självskriven musik till högtalare som detta. Som ”Asche zu Asche” från Herzleid-plattan. Detta är industrimetall när den är som allra hårdast, med distade gitarrer, tunga trummor och Till Lindemanns karaktäristiska djupa röst. Som gjort för stora högtalare!

Och RF-7 II är ingen besvikelse. Här är det bara att kräma på, så svarar högtalarna direkt. De går inte allra djupast i basen men har å andra sidan en vansinnig tyngd i mellanbasen. Samtidigt som det finns en härlig sammanhållning längre upp. Klipsch håller ingenting tillbaka, Till Lindemanns röst markeras som den ska och ljudet öser fram med en bas som verkligen känns i magen när man spelar högt.

Två saker slår mig. För det första är Rammsteins produktion överkomprimerad, vilket gör att trummorna inte tränger igenom väggen av gitarrer som jag hade velat, så musikens spänningskurva är genomgående platt. Men det visste jag redan. För det andra är det uppenbart att till och med lättdrivna högtalare som de här behöver en kraftigare förstärkare än Yamaha A-S3000 när man verkligen vill ösa på.

Förstärkarbyte
Till mitt förfogande finns två Burson Timekeeper-slutsteg (27 000 kronor styck, test är på gång). De bryggkopplas till mono och kopplas med balanserade kablar till försteget Hegel P30. 240 watt från varje bryggkopplat steg lär innebära att allt är dukat för riktigt konsertnivåer.

Det blir det. Den extra kraften ger ljudbilden mer liv och dynamik på höga ljudnivåer, samtidigt som upplösningen och lugnet i musiken bevaras bättre. Man ska naturligtvis inte spela på smärtgränsen några längre stunder, men det är intressant att höra vad som bor i de här bestarna.

På mer måttlig volym är ljudet inte lika fylligt, varmt och trivsamt som med Yamaha-förstärkaren, men det låter prydligare och mer välkontrollerat.

ÄNNU mer muskler!
På normala lyssningsnivåer känns det som om jag får full behållning av högtalarna med Yamaha-förstärkaren. Men jag vill ändå pressa dem till gränsen – inte bara när det gäller ljudnivå utan också testa hur de uppför sig när de matas med musiksignaler från en förstärkarkombination av tvättäkta highend-klass. Vi kopplar in våra referensförstärkare: två bryggade Hegel H30 och försteget Hegel P30. 1100 watt till varje högtalare!

Framför allt får ljudbilden ett helt annat lugn. Bakgrunden blir kolsvart och även om det helt klart finns högtalare som har en mer finmaskig diskant så andas ljudbilden mer längst upp också. Ta till exempel Ane Bruns tolkning av Beyonces ”Halo”. Hennes röst ligger ovanpå en pizzicato-cello, omgärdad av en luftig rumsklang. Klipsch-högtalarna får fram ljudbildens storlek, rösten får en tydligare skörhet, samtidigt som cellon har mer pondus än med Yamaha A-S3000. Även på lägre volym.

För att testa höga ljudtryck är How To Destroy Angels post-industri-låt ”Is Your Love Not Enough” från soundtracket till ”The Girl with the Dragon Tattoo” perfekt. Den börjar mjukt och fint med Mariqueen Maandigs nakna röst, som sedan ackompanjeras av elektroniska bastoner som växer sig allt starkare. Efter ett tag dundrar trummorna in, tillsammans med en vägg av distad gitarr som jag aldrig hört på maken till förut. Denna sagolika produktion visar att även den tyngsta hårdrocken kan ha en upplöst och inte minst dynamisk ljudbild när den återges av RF-7 II. Klipsch-högtalarna kan skrämma vettet ur vem som helst! Men de låter aldrig hårt, inte förrän det blir alldeles för högt. Tufft!

Det bästa med Klipsch RF-7 II är att de inte bara kan trycka till helt galet hårt, utan låter imponerande rent, snyggt och prydligt på låg volym – även om man ständigt är rädd för att vilddjuret ska vakna igen.

Slutsats
Klipsch RF-7 II är mycket stora högtalare med en lika stor ljudbild. Allt låter mycket mer balanserat än man tror, även om ljudbilden ligger på den fylliga sidan av helt neutral. Horndiskanten är inte den mest upplösta, men är inte sluten heller. Allt hänger ihop otroligt väl. Och så länge man spelar med bra elektronik låter det aldrig hårt heller. Av samma anledning kan man säga att Klipsch-högtalarna är musikaliska allätare. En tung symfoniorkester kan bli i mesta laget, men med allt annat låter det förträffligt. Kräma på med ljudet så vaknar vilddjuret!

RF-7 II kombinerar rå kraft och storlek med musikalisk sötma. Nästan som en korsning mellan Cerwin-Vega och Sonus faber. Eller för att använda en bil-liknelse: som om någon skulle byggt om en Bentley till en monstertruck!

Klipsch RF-7 II är inte som andra i prisklassen. Du hittar enkelt en högtalare som har en mer neutral klangkaraktär och en bättre upplösning i övertonerna. Men lycka till med att hitta någon som låter lika tufft, fängslande och tillräckligt raffinerat för att hänga med på allt du sätter på.

Mina mer än tio år gamla minnen av den första generationen RF-7 behöver inte frukta att de var överdrivna, de blir snarare överträffade.

Ända sedan jag testade Klipsch RF-7 för drygt tio år sedan har jag letat efter liknande upplevelser. Det var första gången jag hörde en högtalare av samma storlek som ett kylskåp spela ömsint akustisk musik med lika mycket trovärdighet som tung hårdrock. En extrem högtalare på alla sätt och vis! Tonstrukturen var inte neutral, men ljudet orkade dundra loss med hamrande bas och ändå ha en tonal storhet med god upplösning. Man fick helt enkelt leva med att kabinettet sjöng med en smula och att diskanten inte direkt var lika luftig som en banddiskant. Live-känslan gick det i alla fall inte att klaga på! Dessvärre slutade Klipsch att sälja RF-7 2006. En tillfällig ersättare kom i form av RF-83, som hade tre 8-tums basar i stället för de dubbla 10-tummarna i RF-7 vilket gjorde att den fick ett mindre fotavtryck på parketten. Tanken var kanske att RF-83 skulle vara med ”hustruvänlig” och accepteras tillträde till fler vardagsrum. Men det hjälpte inte att den var smalare när den samtidigt var både högre och djupare än sin föregångare. Den var en oerhört tuff högtalare, men jag fick ändå inte riktigt samma helgjutna upplevelser som jag mindes från RF-7. Och jag har aldrig fått det sedan dess. I takt med att åren gått utan att jag fått återuppleva känslan jag fick av RF-7 har jag börjat undra om det kanske är jag som kommer ihåg fel. Det är trots allt elva år sedan jag lyssnade på Klipsch-högtalarna och när det begav sig hade jag bara jobbat på Ljud & Bild i ett drygt år. En gröngöling, nyutexaminerad från ljudteknikerutbildningen och utan erfarenheten och de referenser jag skaffat mig med tiden. Därför är det med skräckblandad förtjusning jag tar med mig RF-7 II in i testrummet. Skräckblandad eftersom jag vet att det är svårt att tävla med minnen. Minnen av de hårtslående rytminstrumenten. Den dånande basen. Det välvuxna mellanregistret som gjorde sångröster och instrument sällsynt stora. Minnen som lätt kan visa sig vara överdrivna. Ändringar Klipsch har i varje fall gjort vad de kunnat för att försöka förbättra ljudet från föregångaren, främst genom att fintrimma delningsfiltret. Eftersom detta är en tvåvägshögtalare ska baselementen även återge mellanregistret. I RF-7 var delningsfiltret avstämt till 2 200 Hz, vilket är tämligen högt för så stora baselement som 10-tummare. För att inte bli för riktningsbestämda bör diametern på högtalarmembranen vara mindre än våglängden på ljudvågorna som ska återges. En diameter på 25 centimeter motsvarar en övre frekvens kring 1 300 Hz, och i RF-7 II har Klipsch därför sänkt delningsfrekvensen till 1 200 Hz. Den nya modellen har också fått ett något utökat frekvensregister, på bekostnad av 1 dB lägre känslighet. Men RF-7 II är ändå ungefär tio gånger effektivare än de flesta andra golvhögtalare tack vare en känslighet på hela 101 dB (1 W/1 m). Detta är möjligt tack vare det stora kabinettet, stora basreflexportar och genom att rulla av basen vid 30 Hz i stället för 20 Hz, som man hade kunnat lockas göra. Dessutom fungerar diskanthornet som en akustisk förstärkare för titandiskanten. Minnena lever I testrummet brukar jag börja med att ställa högtalarna ungefär 70 cm från bakväggen och en meter från sidoväggen. Det gör jag med RF-7 II också, och låter dem peka rakt framåt. Med min egen modifierade CD-spelare Hegel CDP4 inkopplad till den lysande integrerade förstärkaren Yamaha A-S3000 (45 000 kr) är allt dukat för upplevelser av det häftigare slaget. Låten ”Scratch” från Morphines album Yes är ett bra exempel som får fram egenskaperna. Efter det korta basintrot sätter trummorna igång, tillsammans med en härligt raspig saxofon. Klipsch får fram storleken på saxofonen på ett mer massivt sätt än jag hört på länge, samtidigt som den är varm och fyllig. Kanske det instrument som Klipsch-högtalarna klarar bäst. Den aningen överdådiga fylligheten i mellanregistret passar saxofonen perfekt och blåser upp den till en storlek som exempelvis de betydligt mer neutrala och ”hifi-korrekta” Dynaudio Focus 260 eller Elac FS407 bara kan drömma om. Jag märker att högtalarna står lite för nära bakväggen och drar ut dem 30 cm till. Och även om delningsfrekvensen tillåter en bättre spridning än förut så blir stereoperspektivet mer fokuserat när högtalarna vinklas in mot lyssningsplatsen. Kvinnoröster Sedan är det bara och sitta och flina i soffan. Och även om jag vågar påstå att högtalarna övertygar mer med mansröster än med kvinnoröster så är det trevligt att konstatera att de inte backar för att spela ljusare toner. Som den vackra balladen ”Laura” med Bat For Lashes. Pianot klingar sprött och med bra attack, samtidigt som Natasha Khans röst briljerar i mitten. Det hörs också lätt på ett enkelt musikstycke som detta att högtalarna har en extrem dynamik. Även när man spelar relativt lågt ser jag framför mig hur vilddjuret håller på att vakna ur sin dvala. Ligger där och avvaktar. Väntar på att explodera. Kraftresurser och musikler ska inte underskattas, inte ens när man spelar enklare musikstycken på sansade volymer. Jämför vi med ovan nämnda Elac och Dynaudio så återger Klipsch inte mikrodetaljer med samma delikatess och upplösning. I stället får man ett grandiost ljud för hela slanten! Jämfört med ett par BG Radia FS-520 med fullregisters bandelement som vi också håller på att testa, har ljudbilden en helt annan storlek och makrodynamik hos Klipsch, även om upplösningen i toppen inte är lika bra. När vi kopplade tillbaka till RF-7 II efter Radia-lyssningen gick kollegan Audun Hage så långt som att säga att det kändes ungefär som att gå från en bordsradio till en konsertanläggning – trots att BG Radia var inkopplad till två subbasar från Ken Kreisel! Hur som helst var det ingen tvekan om vilken högtalare som var mest underhållande. Susanne Sundførs krävande ”White Foxes” framkallade massor av gåshud, medan den var tunnare och vassare med BG Radia (detta är för övrigt en låt som klingar ganska så vasst på det mesta). Klipsch-högtalarna favoriserar de mörkare frekvenserna en smula. Men det är helt okej, för det är fint att få fram fylligheten även i ljusare röster. Och det låter inte instängt på något sätt. Diskantregistret framträder också väl, även om det inte sprudlar om det på samma sätt som mellan- och basregistret. klipsch_rf_7_ii__4cc9cdd432f47-1100x1100 Spelar högt Fast man köper ju inte stora Klipsch-högtalare för att spela lågt hela tiden. Dags att vrida upp ett snäpp. Gamla hederliga Rammstein är nästan självskriven musik till högtalare som detta. Som ”Asche zu Asche” från Herzleid-plattan. Detta är industrimetall när den är som allra hårdast, med distade gitarrer, tunga trummor och Till Lindemanns karaktäristiska djupa röst. Som gjort för stora högtalare! Och RF-7 II är ingen besvikelse. Här är det bara att kräma på, så svarar högtalarna direkt. De går inte allra djupast i basen men har å andra sidan en vansinnig tyngd i mellanbasen. Samtidigt som det finns en härlig sammanhållning längre upp. Klipsch håller ingenting tillbaka, Till Lindemanns röst markeras som den ska och ljudet öser fram med en bas som verkligen känns i magen när man spelar högt. Två saker slår mig. För det första är Rammsteins produktion överkomprimerad, vilket gör att trummorna inte tränger igenom väggen av gitarrer som jag hade velat, så musikens spänningskurva är genomgående platt. Men det visste jag redan. För det andra är det uppenbart att till och med lättdrivna högtalare som de här behöver en kraftigare förstärkare än Yamaha A-S3000 när man verkligen vill ösa på. Förstärkarbyte Till mitt förfogande finns två Burson Timekeeper-slutsteg (27 000 kronor styck, test är på gång). De bryggkopplas till mono och kopplas med balanserade kablar till försteget Hegel P30. 240 watt från varje bryggkopplat steg lär innebära att allt är dukat för riktigt konsertnivåer. Det blir det. Den extra kraften ger ljudbilden mer liv och dynamik på höga ljudnivåer, samtidigt som upplösningen och lugnet i musiken bevaras bättre. Man ska naturligtvis inte spela på smärtgränsen några längre stunder, men det är intressant att höra vad som bor i de här bestarna. På mer måttlig volym är ljudet inte lika fylligt, varmt och trivsamt som med Yamaha-förstärkaren, men det låter prydligare och mer välkontrollerat. ÄNNU mer muskler! På normala lyssningsnivåer känns det som om jag får full behållning av högtalarna med Yamaha-förstärkaren. Men jag vill ändå pressa dem till gränsen – inte bara när det gäller ljudnivå utan också testa hur de uppför sig när de matas med musiksignaler från en förstärkarkombination av tvättäkta highend-klass. Vi kopplar in våra referensförstärkare: två bryggade Hegel H30 och försteget Hegel P30. 1100 watt till varje högtalare! Framför allt får ljudbilden ett helt annat lugn. Bakgrunden blir kolsvart och även om det helt klart finns högtalare som har en mer finmaskig diskant så andas ljudbilden mer längst upp också. Ta till exempel Ane Bruns tolkning av Beyonces ”Halo”. Hennes röst ligger ovanpå en pizzicato-cello, omgärdad av en luftig rumsklang. Klipsch-högtalarna får fram ljudbildens storlek, rösten får en tydligare skörhet, samtidigt som cellon har mer pondus än med Yamaha A-S3000. Även på lägre volym. För att testa höga ljudtryck är How To Destroy Angels post-industri-låt ”Is Your Love Not Enough” från soundtracket till ”The Girl with the Dragon Tattoo” perfekt. Den börjar mjukt och fint med Mariqueen Maandigs nakna röst, som sedan ackompanjeras av elektroniska bastoner som växer sig allt starkare. Efter ett tag dundrar trummorna in, tillsammans med en vägg av distad gitarr som jag aldrig hört på maken till förut. Denna sagolika produktion visar att även den tyngsta hårdrocken kan ha en upplöst och inte minst dynamisk ljudbild när den återges av RF-7 II. Klipsch-högtalarna kan skrämma vettet ur vem som helst! Men de låter aldrig hårt, inte förrän det blir alldeles för högt. Tufft! Det bästa med Klipsch RF-7 II är att de inte bara kan trycka till helt galet hårt, utan låter imponerande rent, snyggt och prydligt på låg volym – även om man ständigt är rädd för att vilddjuret ska vakna igen. Slutsats Klipsch RF-7 II är mycket stora högtalare med en lika stor ljudbild. Allt låter mycket mer balanserat än man tror, även om ljudbilden ligger på den fylliga sidan av helt neutral. Horndiskanten är inte den mest upplösta, men är inte sluten heller. Allt hänger ihop otroligt väl. Och så länge man spelar med bra elektronik låter det aldrig hårt heller. Av samma anledning kan man säga att Klipsch-högtalarna är musikaliska allätare. En tung symfoniorkester kan bli i mesta laget, men med allt annat låter det förträffligt. Kräma på med ljudet så vaknar vilddjuret! RF-7 II kombinerar rå kraft och storlek med musikalisk sötma. Nästan som en korsning mellan Cerwin-Vega och Sonus faber. Eller för att använda en bil-liknelse: som om någon skulle byggt om en Bentley till en monstertruck! Klipsch RF-7 II är inte som andra i prisklassen. Du hittar enkelt en högtalare som har en mer neutral klangkaraktär och en bättre upplösning i övertonerna. Men lycka till med att hitta någon som låter lika tufft, fängslande och tillräckligt raffinerat för att hänga med på allt du sätter på. Mina mer än tio år gamla minnen av den första generationen RF-7 behöver inte frukta att de var överdrivna, de blir snarare överträffade.
Läs hela artikeln och över 450 nya tester i året med prenumeration på Ljud & Bild.
är du redan prenumerant? Logga inn.
Provaprenumeration
0:-
Fri tillgång till ljudochbild.se
Bronsprenumeration
349:-/halvår
1/2 år (6 nr) Digitalutgåva varje månad Fri tillgång till ljudochbild.se
Silverprenumeration
580:-/år
1 år (11 nr) Välkomstgåva Fri tillgång till ljudochbild.se Digitalutgåva varje månad
Guldprenumeration
999:-/år
1 år (11 nr) Ny digital film varje månad Välkomstgåva Fri tillgång till ljudochbild.se Digitalutgåva varje månad
Prenumerationen kommer automatiskt att förnyas till vanligt pris: Månad 39:-

Med prenumeration på Ljud och Bild får du:

Fri tillgång till ljudochbild.se Digitalutgåva (iPad/Android) varje månad Rejäl rabattt Välj själv hur länge du vill prenumerera - och med eller utan film Fin välkomstpremie
Pricerunner.se är en kommersiell partner till ljudochbild.se. De levererar uppdaterade priser, prisjämförelser och produktinformation.
  • Tvåvägs basreflex
  • 8-tums horndiskant
  • 2 x 10-tums baselement
  • Frekvensomfång: 30–24 000 Hz
  • Färg: Svart ask, körsbär
  • Pris: 35 000 kr
Pris: 35000,-

Har du något att lägga till??

Värlkommen till Ljud & Bilds diskussionsforum. Vi vill gärna veta vad du tycker. Håll dig till ärmnet och var saklig så slipper vi ta bort eller moderera inlärgg. övriga frågor och synpunkter härnvisas till redaktion@ljudochbild.se.

Alltid uppdaterad!

Fri tillgång till Ljud & Bild i en månad

0:-