Test av KEF Reference 205/2

KEF Reference 205/2

Plus

Klangneutral musikförmedlare.
Ytterst balanserad presentation.

Minus

Saknar äkta djupbas.
Kräver kraftig förstärkare.

Få högtalare har satt så djupa spår som välvuxna KEF Reference 207/2 – en massiv bautahögtalare som hade så kompletta kvaliteter att den belönades med utmärkelsen Årets High End-högtalare 2009/2010 av i Bild & Ljud Hemma. Och en blivande klassiker som knappast kommer att bli överträffad de närmaste åren, misstänker jag.
Det här är däremot lillebror. Reference 205/2 är byggd på samma sätt men är smalare, mer lättplacerad och framför allt 100 000 kronor billigare.
Ungefär som att inte välja sportbilsmodellen med den allra dyraste motorn utan i stället välja en lite mindre motor för att spara pengar, utan att göra mycket avkall på köregenskaperna. Man kan ha minst lika kul även om man sparar mycket pengar, något som testet av lillebror 205/2 verkligen har visat. Högtalarna har nämligen mycket av storebrors temperament och är lika bra på att bevara musikens själ som den stora High End-toppmodellen i Reference-serien.
 
Teknik
Eftersom de tillhör samma familj har de samma gener inifrån och ut. Med det finns mindre och färre element ombord i den 33 kilo tunga 205/2, som har samma koaxiala mellanregister-/diskantelement, kallat UniQ, som sitter i 207/2-modellen för 220 000 kronor. Samma driftsprincip används i andra, betydligt billigare KEF-högtalare också, fast då inte i lika påkostad form som här. Diskantelementet i mitten av Uni-Q-elementet har ett titanmembran som sitter i en ventilerad kammare för att orsaka minimalt med förstörande diffraktioner på baksidan av elementet. Fördelarna med ett koaxialelement, där diskanten och mellanregistret är koncentriskt placerade, är en mer uniform spridning från ett och samma vertikala plan, samt noll fördröjning mellan mellanregister- och diskantfrekvenserna. Mellanregistermembranet runt diskanten är också samma 165-mm-membran med egen talspole och magnet som i 207/2. Under Uni-Q-elementet sitter två baselement på 8 tum vardera, med omfattande stagning på insidan. Kabinettet har sammanlagt fem horisontella och ett vertikalt stag.
Reference 205/2 har inget extra baselement för de lägsta frekvenserna, därför har det gått att göra högtalaren mindre och inte minst billigare än 207/2.
 
Installation
205/2 är visserligen mindre än sina massiva storebröder men de behöver fortfarande en fristående placering för att låta optimalt. Eftersom de har alla basreflexportar på fronten, liten yta på baksidan och en möjlighet att ändra ljudbildens balans, kan de ställas mycket närmare väggen än man brukar kunna göra med så stora högtalare. De är ju trots allt 110 cm höga och 43 cm djupa.
På baksidan, ovanför de tredelade terminalerna för tri-wiring eller tri-amping, sitter två hål som man skruvar in pluggar i och sedan kan ändra högtalarens bas- och diskantnivåer med. Ett slags tonkontroll, alltså, där basfrekvenser under 300 Hz dämpas med upp till 2 dB (–2 dB från 160 Hz) och i andra änden går det att höja diskantnivån från 2 000 Hz med 0,75 dB – eller dämpa den med antingen 0,75 eller 1,5 dB.
I bruksanvisningen förklaras allting grundligt och det finns även råd om hur högtalarna ska ställas i rummet.
I en låda som ingår ligger alla tillbehör man behöver, från spikes och parkettskydd till kabelkontakter, vattenpass och en signerad frekvensmätning av varje matchat högtalarpar.
 
Välbalanserad musikförmedling
Har man hört Reference 207/2 så känner man igen KEF:s fintrimmade klangbalans tämligen omgående när man lyssnar på 205/2. De har samma klangneutrala presentation som till en början kan kännas tråkig men som växer med tiden. Högtalarna lyckas nämligen med konststycket High End-modeller är kända för: att låta naturligt och oansträngt med alla inspelningens klangfärger intakta.
För att inte tala om den gedigna rumskänslan de lyckas skapa med exempelvis Bob Dylans ”Political World” och ”Man With the Long Black Coat” från SACD-utgåvan av albumet Oh Mercy.
Skalan är visserligen inte riktigt av samma gedigna klass som 207/2, men likheten är slående. Gitarren som svävar mellan högtalarna och den klagande klangen från munspelet hänger viktlösa i rummet. Upplösningen känns oklanderlig eftersom klangfärgerna i den stora ljudbilden är så raffinerade och klara.
Jämfört med Audiovector S3 Avantgarde Arretés luftiga banddiskant är detaljupplösningen i diskanten lika fokuserad, men å andra sidan är det horisontella spridningsmönstret från Uni-Q-diskanten betydligt bredare. Så att man hör musiken lika bra om man sitter ut mot ena hörnet i soffan, utan att klangbalansen ändras.
Denna – nästan karaktäristiska – klangneutrala balans upprepas på inspelningar som Alison Krauss och Robert Plants album, där högtalarna lyckas bevara värmen från inspelningen och de mörka klangfärgernas klangbotten, med en klockren röståtergivning som hotar med att ge dig permanent gåshud.
En mätning av frekvensresponsen i rummet visade att basresponsen sjönk med mer än 10 dB från 31,5 till 20 Hz, vilket i praktiken inte låter något över huvud taget under 31,5 Hz – fast å andra sidan var basresponsen tämligen plan (cirka 1 dB i avvikelse) från 160 till 40 Hz.
I praktiken ger detta mer än tillräcklig fyllighet åt basinstrument och definitivt nog med dynamisk kraft i basen. 205/2 sträcker sig inte lika djupt och mäktigt som de stora 207/2, men de har lite större dynamisk pondus i basregistret vid riktigt låga frekvenser än de ovan nämnda Audiovector S3 Avantgarde Arreté.
KEF-högtalarna lyckas lätt skapa ett djup i ljudbilden som gör att man känner sig omsluten, eller åtminstone att rummet de spelar i känns större än det egentligen är. Utan att detta betyder att upplösningen på mikronivå är i klass med Audiovector S3 Avantgarde Arreté eller Reference 207/2.
Om jag ska klaga på någonting måste det vara just detta. Att den totala förmågan att gräva djupt ned i musikens små nyanser definitivt finns där, men att den inte alltid innebär att de minsta nyanserna i detaljer, toner och klanger är lika uppenbara.
 
Referensklass
När man sparar 100 000 kronor på att välja Reference 205/2 i stället för toppmodellen 207/2 inser de flesta att det är uppenbart att man måste bli av med något. Alla de extra pengarna betyder inte bara mer högtalare rent kvantitativ, utan också rent kvalitativt. Den väsentligt dyrare modellen är bättre på allt. Men inte mycket bättre. Och däri ligger dilemmat. Medan de stora Reference 207/2 kvalificerar sig för titeln ”en av världens bästa högtalare”, stöter 205/2 på hård konkurrens från rivaler från Audiovector, Dynaudio, Sonus faber, Vienna Acoustics, Monitor Audio och inte minst Martin Logan. Trots detta är det ingen tvekan om att Reference 205/2 ställer upp i elitklassen. Allt den kräver är sällskap av en stor förstärkare, sedan kan man räkna med att njuta av en världens bästa högtalare, med bara ett par kompromisser och en del pengar insparade. Valet är ditt.
 
 


Kommentarer