: Intono K5a

Stativhögtalaren K5a är en vit eller svart pianolackad tvåvägshögtalare med inbyggd förstärkare. Eller rättare sagt: förstärkaren som lämnar 40 watt sitter i den ena av högtalarna, så man drar en vanlig högtalarkabel från den till den andra som är en vanlig, passiv konstruktion.

Huruvida förstärkaren lämnar 40 watt till var och en av högtalarna eller om effekten fördelas till dem båda vet vi inte. Under alla omständigheter är effekten måttlig och indikerar att detta inte är högtalare som är gjorda för att spela särskilt högt, utan som mer ska avnjutas på låg volym. Till exempel som ett par närfältshögtalare på skrivbordet.

Den aktiva högtalaren kopplas till ett vägguttag och har också en stereoingång av typen RCA (phono) samt en minijack-ingång för bärbara spelare. En USB-port finns också på plats, men den är bara avsedd för att ladda bärbara spelare (även Apple-enheter). Högtalaren har en volymratt som styr ljudnivån, vilket betyder att du kan koppla en ljudkälla direkt till högtalaren utan att passera någon förstärkare. Det sparar man pengar på!

Mina lyssningsintryck bygger på musik från min MacBook Pro, ansluten via USB till D/A-omvandlaren Hegel HD2 och vidare in i den aktiva högtalarens RCA-ingång.

Ljudet
K5a går inte speciellt djupt i basen. Det gör att ljudet är lite anemiskt när de står på stativ en bit ut på golvet. Fast detta är nog högtalare som främst är avsedda för folk som kommer att ställa dem på en hylla tätt mot väggen. Då är en tunn bas en fördel eftersom väggen och underlaget gör den fetare, och då kan det lätt bli för mycket. Själv fick jag allra bäst resultat på stativ, fast tätt intill väggen. Då blev ljudbilden mer frigjord än med placering i en bokhylla.

Den klangliga balansen är förvånansvärt bra. Jag skulle karaktärisera den som neutral, kanske en smula åt det kalla och tunna hållet. Högtalarna är mest fokuserade i mellanregistret, vilket inte alls är konstigt eftersom det är där de allra flesta musikinstrument ligger. En del högtalare har ett tillbakadraget mellanregister och markerad bas och diskant. De låter tungt och tufft till en början, men gör också att all musik låter likadant. Det är i mellanregistret man bäst skiljer mellan olika inspelningar, något som Intono-högtalarna gör bra.

Av sångröster klarar K5a tenorer och alter särskilt bra, alltså stämmorna som ligger långt från ytterligheterna bas och sopran. Högtalarna har däremot en aning för lite bas för att klara av basröster, och med sopraner har de lite problem med höga toner som är energirika.

Detta innebär att piano inte heller fungerar särskilt bra. K5a behöver inte pressas hårt alls förrän de bryter upp i en tämligen ful förvrängning när de ljusa tangenterna spelas. Det gäller inte bara i superdynamiska stycken som Dena Piano Duos lysande klassiska pianoinspelning ”Mozart/Grieg Vol II”, utan också plattare popproduktioner som Adeles ”Someone Like You”. Även Adeles röst blir problematisk när hon trycker till eftersom elementen börjar skorra. Och oavsett ljudnivå är K5a aldrig våldsamt finkorniga och nyanserade i diskantregistret, så övertonstrukturen saknar dimensioner. Det är till exempel inte lätt att höra skillnad på olika cymbaler.

Jag lägger också märke till att Intonos lösning med en aktiv högtalare och en högtalarkabel som skickar signalen vidare till en passiv, gör att ljudbildens centrum inte blir helgjuten, hörseln dras psykoakustiskt mot den aktiva högtalaren. Det beror på att det finns en pytteliten fördröjning som kommer från den passiva kabeldragningen vilket innebär att ljudbilden inte får helt exakt fas, och därmed får musiken inte ett lika markerat centrum som om båda högtalarna hade varit identiska och haft var sin signalkabel från ljudkällan.

Subbas
Den aktiva högtalaren har en subbasutgång för att råda bot på den aningen fattiga basresponsen. Av den anledningen har vi plockat fram Intono K8s, en aktiv bashögtalare för 2 500 kronor. Den har en 8-tummare som sitter i ett kompakt basreflexkabinett och som styrs av en förstärkare som lämnar 90 watt.

Baslådan tar ned den totala basåtergivningen en bra bit ned i registret och fyller ut det som saknas. Instrument som kontrabas och de lägsta oktaverna på en flygel får ett bättre fundament. Som kompanjon till K5a är jag dock inte så våldsamt begeistrad. Det är nämligen uppenbart att signalens framfart i subbasens förstärkarkrets och delningsfilter är lite långsam, så den släpar efter i förhållande till högtalarna. Det innebär att basen är svår att integrera med högtalarna. Övergången blir inte sömlös och det är alltid väldigt uppenbart att basregistret återges av en subbas, som ett komplement. Antagligen fungerar subbasen bättre med ett par passiva K5-högtalare som kopplas till subbasens högtalarutgång, eftersom signalen då kommer till högtalarna och subbasen mer samtidigt. Eller inkopplad till en hemmabioförstärkare där det går att ställa in tidsfördröjning till högtalarna. Fast då är det nog mer aktuellt med ett par passiva högtalare än ett par aktiva. Av dessa anledningar tycker jag att K5a klarar sig bättre på egen hand i en bokhylla.

Slutsats
Intono K5a är ett par billiga aktiva högtalare för bokhylleplacering eller som närfältshögtalare på skrivbordet. Ett något tunt basregister gör att de gör sig bäst på en hylla intill väggen. De har ett överraskande bra mellanregister som gör att musikens ljudproduktion uppfattas väl. Klangen är väl balanserad mot det neutrala, och på låg volym låter allt riktigt bra. Svagheterna ligger i de ljusa tonerna. Pianoanslag bryter fort upp i hörbar förvrängning, detsamma gäller kraftiga kvinnoröster. Det betyder att musiken bör spisas på låg volym.

Ljudbilden har inte heller ett särskilt väldefinierat centrum, antagligen till följd av konstruktionen där all elektronik sitter i den ena högtalaren medan den andra matas med signal genom en relativt lång kabel. Signalen fördröjs då pyttelite, tillräckligt för att det ska påverka stereoperspektivet. Lägg därtill att övertonregistret saknar nyanser och klanglager, så att två olika cymbaler låter nästan likadant, så har vi här ett högtalarpar som har ett klart attraktivt pris men som inte på något sätt är ett fynd.