annonse
annonse

Intono K53

Fullregister för halva priset

Intono K53 ser ut som en golvhögtalare för fem-, sextusen kronor. Den låter nästan så också. Fast den kostar bara 3 500 kronor.

Ljud & Bild tycker

Fyllig bas Helgjuten ljudbild Billig
Återhållsamma övertoner

Jag har inte hört många golvhögtalare för 3 500 kronor som är värda mycket. På stående fot kan jag komma på ett par modeller från Dynavoice men det är nog allt. Stativhögtalare är en helt annan sak, där finns det många fina modeller att välja mellan för de pengarna. Men en golvhögtalare har större kabinett, vilket betyder mer renonanser och kostar en del att staga upp. Den ska även klämma in fler element i samma budget, vilket ofelbart leder till att kvaliteten på dem sjunker. När mindre bra komponenter monteras in i ett stort och illa dämpat kabinett kan det inte gå annat än galet. Det blir mycket, men dåligt, ljud.

Intono är Kompletts eget märke. Högtalarna är utvecklade av Komplett men byggda till låg kostnad i Kina. Trots priset sägs dock komponenterna hålla hög kvalitet. För att allt ska se snyggt ut i skandinaviska hem går alla modeller att köpa i svart eller vit pianolack.

K53 är en trevägshögtalare och har alltså ett särskilt element som tar hand om det viktiga mellanregistret. Både mellanregister- och baselementen har 5-tums membran av Kevlar. Diskanten är en vanlig softdome med silkesmembran.

Testutrustning
Jag använder mig av en dyr signalkälla, helt enkelt för att eliminera en möjlig felkälla när ljudet ska utvärderas. Electrocompaniets EMP 2 är en multispelare som kostar 26 000 kronor och låter helt sagolikt. Man ska vara mer försiktig med att testa med en dyr förstärkare, för en sådan kan tvinga fram ett bättre ljud ur högtalarna än någon av kunderna någonsin får uppleva. Därför har jag valt Pioneer A-A6, en klart bra och neutral förstärkare för 6 000 kronor. Men allt måste dubbelkollas, och till det har jag provat med en riktig best: Musical Fidelitys tunga klass A-förstärkare AMS35i som kostar 74 000 kronor!

Ljudkvalitet
K53 har en förvånansvärt problemfri och fyllig basåtergivning. Jag hade förväntat mig att en kontrabas skulle återges med en stor puckel i mellanregistret, så att den lät burkigt och dovt. Men det gör den faktiskt inte. I stället framträder den med en bra klangbalans och utan vibrationer eller andra problem från kabinett. Högtalarna kan gott stå tätt intill bakväggen, då tycker jag att basresponsen blir mer flytande och fyllig, utan att smeta till sig.

I det viktiga mellanregistret finns ett bra grepp om instrument och sångröster. Ljudbilden hänger ihop riktigt bra och har ett välmarkerat centrum – när högtalarna vinklas in en smula mot mitten.

Utan missljud
I förra numret testade vi den aktiva stativmodellen K5a som hade problem med ljusa instrument även på normal lyssningsvolym. Ett piano skallrade i mellanregistret. Det gör det inte med K53, trots att högtalarelementen är likadana. Till och med den krävande och dynamiska skivan ”Mozart/Grieg Vol II” av Dena Piano Duo, utgiven 2009 av 2L, återges utan missljud. Det kan tänkas att ett särskilt element till mellanregistret var precis som behövdes för att avlasta varje element så pass mycket att missljudet skulle försvinna. K53 tål faktiskt att dras på riktigt mycket innan det blir problematiskt. Den tål till och med att en tämligen kraftfull förstärkare vräker på en del. Om de klarar sådant någon längre tid är jag inte lika säker på.

Tillbakadragen diskant
K53:s största problem är återgivningen av övertoner. Ljudbilden har en aningen mörk karaktär eftersom diskanten inte får fram övertonerna tillräckligt väl. Natalie Merchants annars så välljudande ”San Andreas Fault” från den vackra debutskivan Tigerlilly från 1995 låter instängt. Hennes vackra och karaktäristiska röst markeras inte bra nog. Gitarrförstärkarens rörklang saknar nyanser och den i övrigt så fina inspelningen saknar helt enkelt karaktär.

Fördel på viss pop
Detta går igen vad man än sätter på, men en del inspelningar avslöjar fenomenet tydligare än andra. Tar man däremot någon av dagens platta popproduktioner, där diskanten ofta låter vass och förvrängd, till exempel Nicki Minajs ”Starships” eller Maroon 5:s ”Payphone”, så rundar högtalarna av allting så att det inte blir fullt så otrevligt att lyssna på. Egentligen är det knappast någon bra egenskap, men ändå värt att veta för alla som lyssnar mycket på listpop. Vilket är de flesta av oss. Visserligen låter kanske inte all listpop vasst och förvrängt, men en alltför stor del av den. Och då putsar Intono K53 lite på sanningen, på ett positivt sätt. Om rummets akustik dessutom är av hårdare slag så kan K53 uppväga för det en smula, mer än högtalare som har ett bättre markerat diskantregister. I slutändan, om man tar med priset i beräkningen, är detta en mycket bra kompromiss.

Slutsats
Intono K53 är en billig golvhögtalare som gör mycket rätt. Den har en fyllig och fin bas och en ganska så bra dynamik i mellanregistret. Resultatet är ett ljud som fyller rummet väl och placerar instrumenten ganska så prydligt i ljudbilden. Ljudet har förvånansvärt få problem, högtalaren låter dyrare än den är. Och den tål att spela upp till dans, om man säger så.

Största bristen är diskanten, som är tämligen tillbakadragen. Övertoner framträder inte riktigt, så sångröster och instrument får en mörk tonkaraktär. Bra inspelningar låter en smula tamt och instängt. Den här klangkaraktären går igen i all slags musik, men i vissa moderna poplåtar av vassare slag (vi befinner oss nämligen i ett loudness-krig utan dess like!) så rundar Intono-högtalarna av skarpa övertoner och gör musiken mer behaglig att lyssna. Med tanke på det löjligt låga priset får K53 gärna behålla sina svagheter, de är ändå ett prima köp!

  • Trevägs basreflex
  • 86 dB, 4 ohm
  • Omfång: 30–22 000 Hz
  • Svart eller vit pianolack
Pris: 3500,-

Alltid uppdaterad!

Fri tillgång till Ljud & Bild i en månad

0:-