: Canton Chrono SL 580 DC

Chrono SL 580 DC är onekligen en riktig läckerbit, i prydligt högglansutförande i svart eller vitt. Högtalaren är tillräckligt stor för att vi ska förvänta oss bas så det räcker, samtidigt som den är tillräckligt kompakt för att inte dominera på vardagsrumsgolvet. Tyngden finns där dock, vikten ligger på 17 kilo per högtalare, vilket ger en fin kvalitetskänsla. Det hörs inte mycket resonanser från kabinettet när man knackar på sidan, vilket tyder på bra avstyvning på insidan.
Det finns flera sätt att återge bra ljud på. Vissa högtalare kryddar det åt ett eller annat håll, för att tillföra ljudbilden sin egen signatur och charm. Andra använder den mer neutrala infallsvinkeln för att återskapa musiken precis som den ligger mixad på skivan. Ingen av dessa metoder är dålig, så länge de lyckas med sitt gemensamma mål: att återge musiken på ett fängslande och involverande sätt, som gör att lyssnaren tror på vad han eller hon hör. Om högtalarna inte uppfyller detta krav är det ingen vits med att betala de sextontusen kronor som Canton vill ha för ett par Chrono SL 580 DC. Vi förväntar oss en högtalare som återskapar musiken på ett fritt och dynamiskt sätt, och som låter sammanhängande, från övertonerna och ned riktigt långt i basregistret. Fast tvättäkta djupbas får vi nog leta efter, då behövs större kabinett.
 
Ljudkvaliteten
Drivna av Hegel H200 och med PS Audios PerfectWave-kombination med CD-drivverk och D/A-omvandlare har högtalarna ett riktigt övertygande mellanregister. Kvinnoröster återges med briljant fokus och bra upplösning längre upp, och markeras tydligt i musiken. Det är uppenbart att delningsfiltrets övergång mellan diskant och mellanregister är korrekt, eftersom röster är helgjutna och väl planterade i mitten. Detta är naturligtvis något som även mansröster och alla instrument tjänar på.
Gitarren skildras med stora kontraster mellan varje stränganslag, i en ljudbild där klanglager på klanglager framträder. Ljudbilden är mycket prydlig, stor och sammanhängande, det finns ingenting som sticker ut och maskerar något annat.
Att mellanregistret är så välfokuserat och rappt kan göra att högtalarna upplevs som lite tunna i basregistret. Det beror mest på att basen också är rapp och hänger med resten av tonregistret. När kontrabasen spelar hör man nämligen riktigt djupa toner. Basen är ytterst upplöst och fogas sömlöst till resten av ljudbilden. Ändå måste vi något överraskade konstatera att basen inte känns lika djup som från de aktiva monitorhögtalarna M-Audio DSM1. Men så är dessa också utrustade med digital signalbehandling för att ge en djupare bas.
Canton-högtalarna klarar rock och hiphop fint, så länge musiken är producerad med mycket dynamik och en hel del bas. Man får nämligen ingenting gratis. Platt musik låter platt, och det bör påpekas att med en svagare förstärkare (till exempel Marantz PM6003, som vi också testat med) blir musiken i tamaste laget.