: Audiovector S3 Avantgarde Arreté

Egentligen fanns det inget skäl att vara förvånad. För ett par år sedan lånade Ole Klifoth ut en tweakad Arreté-version av Mi3 Avantgarde till mig för att jag skulle testa den. Det var en version som bjöd på vissa klangmässiga förbättringar – en del större och en del mindre – men ingen var så genomgripande och omfattande som här. Arreté-versionen av den ett år gamla S3 Avantgarde kan i korthet beskrivas som en racingtrimmad version av en redan potent sportbil. Ungefär som en Porsche GT2 eller Ferrari 430 Scuderia. Med bur och brandsläckare och slicks på fälgarna.
Men det mesta i Arreté är likadant som i Avantgarde, som den bygger på, så jag hade inte förväntat mig mer än subtila förbättringar. Men där bedrog jag mig. Arreté-versionen påminner möjligtvis om donatorhögtalaren, men precis som racingbilen är Arreté stramare, mer direkt och renodlad. Och har en oöverträffad återgivningsförmåga för att vara en högtalare av den här storleken och för de här pengarna.
Arreté har samma rundade NRFB-kabinett som de andra fyra utgåvorna av S3. Men Nanopore-dämpningen är förbättrad, komponenterna i delningsfiltret är modifierade eller utbytta och kabinettet får stadga av fiberplattor på fram- och baksidan. Ändringarna kompletteras av ett nytt baselement och kryobehandling av alla elektriska komponenter – ända ut till de tre paren kabelterminaler på baksidan! Kryobehandlingen innebär att internt kablage, kontakter och komponenter frysbehandlas vid –238 grader för att ge en mer konsekvent struktur av kopparmolekylerna.
 
Banbrytande
Om jag var ägare till ett par S3 Avantgarde hade jag hellre övervägt en uppgradering till Arreté-versionen än ett byte till en annan högtalare, när tiden var mogen för att förbättra ljudet i anläggningen. Jag kan nämligen inte tänka mig någon annan högtalare av den här storleken som har samma kristallklara ljudbild från topp till botten. Högtalarna är nämligen relativt kompakta, men har en potens i basen som får större högtalare att rodna förläget.
KEF Reference 207/2 (240 000 kronor) har tack vare tre 12-tumsbasar en påtagligt större fysisk auktoritet i basen, men de betydligt mindre S3 Arreté går djupare i basen i ett vanligt rum och hanterar basdynamiken med stramare regi när de är anslutna till en liten förstärkare. Vilket också säger en hel del om hur lättdrivna de är. På rätt ställe i rummet spelar de byxorna av många dyrare högtalare jag har hört och man har inte tråkigt en sekund i sällskap med S3 Avantgarde Arreté. 
Som äkta High End-högtalare har de den sällsynta förmågan att gräva fram mer av musikens själ än de flesta högtalare klarar. En gammal och kär inspelning från 1980, med en 17 år gammal Ann-Sophie Mutter under sträng ledning av Herbert von Karajan, var ett kärt återhörande. Inspelningen är gjord analog och sedan omvandlad till digitalt format, och skivan är inte direkt en av dem jag drar ut först ur hyllan när jag behöver något med hög inspelningskvalitet. Men högtalarna blåste nytt liv i musiken, som genast lät frisk och rik på klanger, med ett enastående skarpt fokus. Beethovens violinkonsert lät mer som modernare inspelningar, med mycket mer levande dynamik än jag är van vid att höra på så gamla Deutsche Grammophon-inspelningar. Som ofta låter tamt och har begränsad dynamik och detaljrikedom.
Då var det en helt annan kopp te med Keith Jarrett trios ”Setting Standards” från New York Sessions. Den är bara tre år yngre än Mutters framförande av violinkonserten, men låter mycket öppnare och mer dynamiskt. Arreté-högtalarna dolde inte heller någonting utan fick fram djup och klangfärger från Steinway-flygeln på ett sätt som hade varit värdigt en elektrostat. ”So Tender” från Volume 2 har ett fantastiskt djup och en härlig rumskänsla. Det går att höra att Gary Peacocks bas och Jack DeJohnettes trummor är placerade på olika ställen i en enastående tredimensionell ljudbild, och även om mixningen har fört dem längre fram i ljudbilden så gav de mig en härlig livekänsla – och att den dynamiska kontrasten är så stor gjorde likadant. Högtalarna är alldeles praktfullt snabba, snabbare än det mesta annat, på att fyra av plötsliga slag på trummor eller tangenter.
Och de går djupt. Alison Krauss och Robert Plants ”Killing the Blues” från plattan Raising Sand låter alltid mörkt och instängt. De enda högtalarna jag har hört spela just den här skivan bättre är de ovan nämnda KEF Reference 27/2 och Piega CL 90X. Båda dessa kostar mer än tre gånger så mycket per par.
Arreté-högtalarna återger de vitt skilda rösterna mycket luftigare, och här hör jag äntligen (!) det svaga bakgrundsbrus från inspelningen som drunknar i den mörka ljudbilden med andra högtalare. Joni Mitchells ”Shine” är ett annat exempel på hur transparenta högtalarna är. Små nyanser och underliggande klanger blir en del av upplevelsen i stället för att drunkna i ett bottenlöst djup av färger. Komplexa inspelningar återges med lika stor inlevelse som enkla.
Antony and The Johnsons ”The Crying Light” är en uppenbarelse som framkallar rysningar. Klockrent och levande svävar rösten framför mig i rummet, med ett gränslöst djup i ljudbilden bakom. Allt har en mycket större skala än högtalarna som står framför mig. SACD-versionen av Bob Dylans ”Oh Mercy” är inget undantag. Upplösningen i banddiskanten är frapperande bra, bättre än elektrostater både när det gäller genomskinlighet och övertoner. Man får en känsla av att de högsta tonerna är viktlösa, så ohämmat presenteras de. Dylans ”Man with the Long Black Veil” skapar en surroundeffekt i rummet som är mer trovärdig än vad man kan räkna med att få med många kompetenta sexkanalsanläggningar.
Basdynamikens tyngd och högtalarnas nästan totala dynamiska kontroll gör att de rockar bättre än de flesta. Ryan Adams ”Easy Tiger” är inte världens bästa inspelning, men Arreté-högtalarna målar upp en klar och samtidigt mördande kraftfull ljudbild. Man kan lätt följa basgitarrens tonala vändningar bakom trummornas hamrande, och bortsett från KEF-högtalarnas fysiska grepp om basregistrets fundament är S3 Arreté deras like både vad gäller precision och djup. Frekvensresponsen i basregistret föll mellan sex och sju decibel från 31,5 till 25 Hz i mitt rum. Imponerande med tanke på att Audiovector specificerar den lägsta effektiva frekvensen till 27 Hz med en sänkning av –6 dB.