: Tannoy Revolution XT 8F

I dagens slit-och-släng-samhälle är det lätt att bli lockad att köpa det som är billigt. Men när det handlar om musikaliska upplevelser i vardagsrummet är det inte säkert att billigt är samma sak som mycket för pengarna. Satsar man på högtalare som kostar en del får man nämligen rikligt betalt i upplevelser som gör att man blir sugen på att sitta och lyssna på musik i timmar. Ett piano som faktiskt låter som ett piano och en ljudbild som sträcker sig ut på sidorna och bjuder in dig. Och är det inte det musik handlar om egentligen?

Jag pratar inte om högtalare i 100 000-kronorsklassen, som gör att folk undrar om du är helt galen och funderar på om de ska anmäla dig till Lyxfällan eller ringa till folket i vita rockar. Men om du sträcker dig upp till 20 000 kronor så finns det så mycket bättre ljud att uppleva, och som kan vara beroendeframkallande, än om du letar bland betydligt billigare varianter. Pris och kvalitet går nämligen hand i hand, ganska så proportionellt, ända upp till 20 000 kronor. Sedan blir varje förbättring väldigt dyr, så att det börjar bli svårt att prata om ”mycket för pengarna”.

 

Förnuftigt dyrt

Tannoy Revolution XT 8F ligger i detta avseende på en mycket rimlig prisnivå, med en prislapp på 16 800 kronor per par. Den är en golvstående modell, vilket gör att kabinettet är större och därför kan återge djupare bas än en stativhögtalare. Den tar mer plats rent visuellt, men tar faktiskt inte upp mer yta på golvet än en liten högtalare som står på stativ. Du slipper dessutom budgetera för ett par stativ också.

Kabinettet, som har ett utförande i äkta träfaner, är med sina knappa 50 liter relativt kompakt för att vara en golvhögtalare. Ändå uppges högtalarna sträcka sig ända ner till 34 Hz i basregistret, med en avrullning på –6 dB. Det är tillräckligt djupt för att återge den djupaste grundtonen i en kontrabas och en tuba (ca 40 Hz), men inte riktigt för att få med en konsertflygels hela register (27,5 Hz). Men det är mer än acceptabelt.

 

Koaxialelement

Det övre frekvensområdet, från det viktiga röstregistret i mellanregistret ända upp till de ljusaste övertonerna, återges av ett koaxialelement som Tannoy kallar för Dual Concentric. XT-serien har fått ett splitternytt element som heter Torus Ogive, som sägs återge frekvensregistret ännu renare.

Att diskantelementet sitter bakom och i centrum av mellanregisterelementet skapar en punktkälla som ger en jämn fasövergång i en mycket större lyssningsvinkel än om elementen är placerade ovanför varandra. Det beror på att ljudvågorna från de två elementen alltid träffar örat samtidigt.

Diskantelementet utnyttjar dessutom mellanregistret som ett horn, vilket fungerar som en akustisk förstärkare och gör att diskantmembranet inte måste röra sig lika långt när det ska återge övertonerna. Detta kan också leda till en mer dynamisk och precis diskantåtergivning.

Nackdelen är fasglappet som kan uppstå precis i fogen mellan diskanten och mellanregistret, samt att ett rörligt mellanregistermembran drar i och trycker ihop ljudvågor från diskantmembranet, vilket ger en ljudmässig förvrängning som påminner om dopplereffekten (samma sak som gör att sirenen på en ambulans som kör förbi får en djupare ton när den passerar, eftersom ljudvågornas längd dras ut när fordonet rör sig bort).

 

Ljudet av Revolution

Inkopplade till den strålande Parasound Halo Integrated Amplifier upplevs Tannoys ”Dual Concentric”-element ändå inte alls som problematiska. Tvärtom är det en enormt bra tonal sammanhållning mellan diskant och mellanregister. Det är kanske inte så konstigt, med tanke på hur lång erfarenhet Tannoy har av den här principen. Ända sedan 1940-talet har Tannoy varit berömda för den här tekniken!

Hör bara på cellon i samspel med altfiolen, som med en gliring till Led Zeppelins ”Kashmir” kickstartar ”Get ’em While They’re Hot” från Luke Elliots nya album ”Dressed for the Occasion”. Torrt och trivsamt inspelad, med en fyllighet och en värme i mellanregistret som engagerar direkt från första takt. Och när trummorna och gitarren kommer in, ledda av ett mollstämt piano i ren Nick Cave-stil, tar högtalarna på sig huvudrollen med största självklarhet. Ljudet är härligt varmt och fylligt och ljudbilden återges ytterst faskorrekt. Vilket också innebär att Luke Elliots något raspiga röst är distinkt placerad i mitten av allting. Den råa barytongitarren i countryblueslåten ”Trouble” låter dessutom fyllig och behaglig och det är uppenbart att detta är högtalare som hör hemma i toppklassen.

 

Lättdrivna

Tannoy-högtalarna är väldig allätande, oavsett om det är lugn vismusik eller bastung techno som spelas. Och med hög känslighet på 91 dB och en enkel last på 8 ohm så har de fördelen av att kunna paras ihop med ett stort urval av förstärkare – även de som inte är så strömstarka. Det betyder att det är fritt fram att koppla in en välljudande men effektsvag förstärkare. Till exempel en rörförstärkare, eller vad sägs om den lilla, söta streaming-förstärkaren Naim UnitiQute 2?

Tannoyerna sparkar inte ifrån sig lika hårt som exempelvis Klipsch RP-280F, men kan vara mer behärskade när det behövs. Och de återger en stor orkester imponerande väl, även om man flyttas ett par rader längre bak i konsertsalen än med exempelvis ovan nämnda Klipsch-högtalare.

 

Finns det några svagheter?

Ska jag klaga på något så är det att basregistret gott kunde ha haft ännu fler klanglager. Det är inget fel på mängden bas – här finns både fyllighet och rytmisk takt. Men jämfört med en absolut referens så kunde den ha varit ännu mer bergfast, och gärna haft mer luftighet. Sätter man på en låt med kontrabas så är det aldrig någon tvekan om att man lyssnar på ett reproducerat musikstycke. Man får aldrig helt och hållet en känsla av att basisten står i rummet och spelar live.

Det bör också påpekas att även om diskantåtergivningen är härligt distinkt och sömlöst integrerad med resten av ljudbilden, och dessutom inte har någon väldigt känslig ”sweetspot”, så finns det högtalare med mer luftighet. Man får till exempel mer viktlösa övertoner från Bowers & Wilkins CM8 S2 och även System Audio Mantra 50 skiner mer i toppen. Men återigen så finns det något väldigt förförande och beroendeframkallande med sättet som Tannoy Revolution XT 8F presenterar musiken på.

Läs också: Så placerar du högtalarna

Läs också: Test av Parasound Halo Integrated Amplifier

 

Slutsats

Tannoy har förfinat sin Revolution-serie. XT 8F är den största modellen och målar upp en ljudbild med en härlig fyllighet som man snabbt blir beroende av. Speciellt i mellanregistret låter instrument större än man är van att höra dem, eftersom högtalarna smäller till lite extra i det nedre bröstklangsområdet. När det gäller musikstilar är XT 8F allätande, de får fram nerven i en enkel gitarrvisa och kan spela upp till dans med mer pumpande rytmer. Och eftersom de är lätta att driva så behöver man inte nödvändigtvis betala en förmögenhet för en förstärkare – en bra 40-wattare kan räcka långt, även om det blir roligare med lite mer kraft.

Ljudbilden är mycket distinkt och framför allt sångröster framträder på ett imponerande sätt. Och de är mycket väl placerade i mitten av ljudbilden tack vare koaxialelementet. Ska vi göra poängavdrag för något så kunde basregistret ha varit mer bergfast och det finns högtalare med mer luft i toppen.

Det som gör Tannoy Revolution XT 8F till en högtalare som är väl värd att överväga är att den är oproblematisk – och synnerligen beroendeframkallande.

Se Tannoys egen presentationsvideo av Revolution XT 8F här.

https://youtu.be/9kfrwsZ6t50