annons
annons
annons

Test av Piega Classic 60.2

Oktober 2015
Piega Classic 60.2

Högrest musikmästare

Med Piegas stora golvhögtalare sitter man nästan och studerar musikens DNA i mikroskop.

Ljud & Bild tycker

  • Tonernas klarhet är extrem! Högtalaren svarar omedelbart på musikens många transienter och återger de ljusaste övertonerna med ett vackert skimmer. Rymden är enorm och basen stram, djup och väldefinierad.

  • Med fel placering kan basen låta en smula frånkopplad resten av frekvensregistret. Högtalarna behöver plats!

Oktober 2015
Piega Classic 60.2
annons

Det är inte varje gång man ser fram emot att packa upp en produkt. Även dyra produkter kan bemötas med en axelryckning innan man går lös på arbetet med att packa upp, koppla in och lyssna. Hela tiden väl införstådd med att produkten högst sannolikt behöver lite arbete för att få till ordentligt och att det finns en deadline någonstans längre fram som måste hållas. Men när de här maffigheterna från Piega kom in genom dörren, pirrade det till. De skulle bli de första från den schweiziska tillverkaren jag fick höra som inte hade kabinett av aluminium. Inte för att det är något fel med aluminium, men det innebar också att detta var mitt första möte med så pass stora Piega-högtalare för strax under 100 000 kronor paret. Som ändå bara är de näst största i Classic-serien.

Om du trodde att avsaknaden av aluminium gör högtalaren mindre exklusiv så får du tänka om. Utförandet är verkligen felfritt, där de ståtar i ett MDF-kabinett iklätt många lager av vacker svart pianolack. Kabinettet är välvt inåt för att undvika parallella ytor. Av samma anledning lutar topplattan uppåt från fronten och bakåt, så att den inte löper parallellt med bottenplattan. På så sätt förhindras stående ljudvågor inuti kabinettet och i stället får ljudet flöda fritt ur högtalaren.

 

Bandmembran

Piega håller sig till banddiskanter, och i Classic 60.2:s fall så har även mellanregistret bandmembran. De är hopmonterade som ett koaxialelement, där diskanten sitter i mitten och mellanregistret runtomkring. Allt för att få en så fasriktig och sömlös övergång mellan dem som möjligt, samtidigt som båda två spelar längs samma axel i alla riktningar. Resultatet är att stereoperspektivet och frekvensresponsen blir optimal även om man inte sitter helt i mitten mellan högtalarna när man lyssnar.

 
Djup bas

Högtalarna är stora, tunga och snygga. De anges gå ner till 24 Hz i basregistret, vilket är djupare än grundtonen i alla musikinstrument, inklusive den mörkaste tangenten på en vanlig flygel. Det är imponerande, med tanke på att känsligheten är hela 93 dB med en enda watt, vilket innebär att man är mycket friare när man ska välja förstärkare än med mindre känsliga högtalare. Men det är också krävande att återge i ett normalt rum. Och ändå, känsliga eller inte, riktigt bra högtalare kräver riktigt bra förstärkning.

Piega_Classic_60.2_svart
I svart pianolack är Classic 60.2 lika läcker som den är auktoritär. Foto: Piega.

 

Ljudet av Piega

Stora högtalare ska låta stort. Och med vår sedvanliga plats ungefär 70 centimeter till sidoväggarna och en meter till bakväggen gör de just detta. Även med den inte så våldsamt dyra Parasound Halo Integrated Amplifier (eller HINT), en integrerad förstärkare för 32 000 kronor som förfogar över 160 watt per kanal. Test är på gång, men jag kan redan nu avslöja att den har mycket bra upplösning samtidigt som kontrollen över musikens många skiftningar är imponerande.

I Boris Blanks elektroniska ”Touching Ghosts” är Malias röst oerhört tydlig och tamburinen rasslar sprött och fint. Det är något speciellt med banddiskanter när det gäller luftighet och när även mellanregistret har bandmembran återges musiken med en sällsynt snabbhet.

Det finns massor av kraft i basen. Men jämfört med de mycket dyrare Electrocompaniet Nordic Tone och även de något billigare Vienna Beethoven Consert Grand SE är basen lite frånkopplad resten av frekvensområdet och beter sig lite som om en separat subwoofer står och spelar någon annanstans i rummet.

Mer exakt placering behövs. Då kan man till exempel använda Cardas rumsberäknare. Vårt rum har måtten 6,9 x 4,5 meter och man får då reda på att den bästa placeringen är 124,2 cm till sidoväggarna från högtalarnas axel (mitten av diskanten), och avståndet från fronten till vägen bakom högtalarna ska vara 201,15 cm. I vårt rum är det avståndet till bakväggen alldeles för opraktiskt, då kan det halveras till 100,58 cm. Detta är en bra utgångspunkt att börja med, fast det kan gott hända att man slutar på en annan plats. I det här fallet fungerade det bäst med en alternativ metod, vilket placerade högtalarna 112,5 cm från sidoväggen, mätt från mitten av diskantelementet, och med fronten 172 cm från bakväggen.

Piega_Classic_hvit
Classic-serien finns även i vit pianolack. Foto: Piega

 

Allt på plats

Nu är det något helt annat. Nu spelar basen tidskorrekt tillsammans med resten, och där den förut kunde uppfattas som något odistinkt så är den nu stram och skön. Och den går djupt. Jämfört med ovan nämnda Vienna Beethoven Consert Grand SE är basåtergivning tuffare i Piega-högtalarna. Så mycket att jag kände mig tvungen att sätta på N.W.A:s ”Sa Prize (Part 2)” från 1990. Detta är uppföljaren till klassikern ”Fuck Tha Police” från 1988 och om möjligt ännu tuffare. Med samplingar från massa härlig 70-talsfunk svänger det så att man knappt kan sitta still. En ung Dr. Dre är lika förbannad som han är hungrig, och Eazy-E har uppstått från de döda för att protestera mot polisbrutalitet, där han flödar bättre och tuffare än snudd på vilken av dagens rappare som helst. Och Piega Classic 60.2 står i centrum och pumpar loss med hög underhållningsfaktor samtidigt som jag knappt kan minnas ha hört rapparna stå lika tydligt framför mig som nu.

Piega Classic 60.2 är något så ovanligt som superupplösta och underhållande på samma gång. Och det är med underhållningsfaktorn de verkligen drar förbi de billigare Vienna-högtalarna – och jag vågar påstå att de har ett och annat försprång till de 210 000 kronor dyra

Electrocompaniet-högtalarna också. Om de får det nödvändiga andrum de behöver.

Piega_Classic_Makassar-ibenholt
Mot pristillägg finns högtalarna i Makassar-ebenholts. Foto: Piega

 

Referensförstärkare

Men högtalare för 95 000 kronor trivs ännu bättre med ännu tyngre förstärkning. Som vår referens-rigg från Hegel, med digitalomvandlaren HD12, försteget P30 och stereoslutsteget H30. Elektronik för sammanlagt 159 000 kronor. Att man kan spela ännu högre med stålkontroll nu är inte det viktigaste. En viktigare skillnad är att ljudbilden växer mer på bredden och djupet och känns ännu mer levande. Transientresponsen gör att en triangel klingar ännu tydligare i en orkester, samtidigt som det är ännu bättre kontroll på baselementen. Här kan man dundra loss utan problem.

Piega-högtalarna spelar dock så lätt och ledigt i toppen att de mycket väl kan vara med på ännu fler mikrodetaljer. Och eftersom vi har fått in en rörförstärkarkombination från Audio Research för drygt 400 000 kronor, närmare bestämt försteget GS Pre och slutseget GS 150, med 2 x 150 rör-watt, så är det dags.

Det som händer är helt grymt. Även om mycket av baskontrollen bevaras (inte all, Hegel H30 har mer krut) så blir övertonerna luftigare, samtidigt som sångröster framträder ännu mer finkornigt.

Ta låten ”Solidify” med norska The Fjords. Indiepop inpackad i en stor elektronisk ljudbild, och Petter Vågans röst som står klar, fyllig och tung i mitten. Med Audio Research är ljudet varmare, med mer nerv – särskilt från mellanregistret och uppåt. Detta är musikmagi av högsta klass. Och Piega levererar hela vägen. Ljudet är mer magiskt, musikaliskt och upplöst, och spelar samtidigt med större underhållningsfaktor än jag till och med fick Technics SB-R1 att ge ifrån sig, och med tanke på att Piega Classic 60.2 kostar hälften så mycket så är detta helt enkelt ett kanonbra köp.

Piega_Classic_lær
Foto: Piega

 

Slutsats

Man får lov att förvänta sig mycket av en högtalare som närmar sig 100 000 kronor per par. Detaljnivån måste vara särklassig, högtalaren måste återge magin från även de dyraste förstärkarna och all musik måste kunna hanteras med en exakthet och en detaljnivå som gör att man sugs ur sin egen värld och in i musiken när man sluter ögonen.

Piega Classic 60.2 gör allt detta. Det koaxiala högtalarelementet med bandmembran i både mellanregistret och diskanten fungerar utomordentligt bra, med strålande upplösning och snabbhet, och en faskorrekt axel i alla riktningar (utom bakåt). Musik återges på ett magiskt sätt, och än viktigare är att högtalarna är underhållande att lyssna på. Basen är lika generös som den går djupt, och du behöver inte ens en enormt kraftfull förstärkare för att få liv i dem.

Piega Classic 60.2 är allt vi förväntar oss av en högtalare för hundratusen kronor, och mer därtill. På vissa områden är den bättre än andra för dubbla priset, och det säger inte lite det. Helt enkelt fantastiskt.

Fakta

  • Typ: 3-vägs basreflex
  • Diskant/mellanregister: Koaxialt bandmembran
  • Bas: 2 x 22 cm
  • Frekvensomfång: 24–50 000 Hz
  • Känslighet: 93 dB
  • Impedans: 4 ohm
  • Utförande: Svart eller vit högglans
  • Mått: 132 x 35 x 46 cm (H x B x D)
  • Vikt: 52 kg
Tillverkare:
Piega
Pris:
95.000,-
Ljudkvalitet
Funktionalitet
Användning
Kvalitetsintryck
annons
annons
annons
annons