annonse
annonse

McIntosh XR50

Kruttunnan

Stenhård stativhögtalare som har hinkvis med tryck och spelglädje.

Fantastiskt festlig högtalare med massor av charm och spelglädje. Här får man dynamik, bas och en enorm ljudbild med praktfullt klangdjup.
Utseendet kanske inte riktigt matchar prestanda, men det är värre att man behöver kosta på sig en kraftig förstärkare för att högtalarna ska ge sitt allra bästa.

De vinner måhända inga designpriser, men vi har sällan haft så roligt som med McIntosh-högtalare. De två golvstående modellerna – XR100 och XR200 – är rena festen att lyssna på, men de är stora, tunga och kostsamma. Så vi är naturligtvis väldigt nyfikna på hur bra de mycket mindre och billigare XR50 är.

Här handlar det nämligen om en kompakt högtalare som kan stå på en bänk, i en hylla eller på ett par stativ, och som är byggda efter samma recept som de stora golvmodellerna.

Ett väldigt lockande recept, har vi märkt. Det finns bara en hake.

Okänslig kompakt
XR50 är sorgligt ineffektiva. Att en liten högtalare har begränsat med ljudtryck och djupbas, ligger i deras natur. Men det är inte alla som känner till att små högtalare ofta kräver mer effekt för att spela på ett visst ljudtryck. Eftersom vi mäter ljudtryck i decibel anges högtalares effektivitet i dB. Om det till exempel står 90 dB i specifikationerna så betyder det att 1 watt effekt (ofta uppmätt vid 1 ohm) ger ett ljudtryck på 90 dB på en meters håll.

Siffran 90 är inte tagen ur luften, många högtalare har en effektivitet runt just 90 dB. Om en tillverkare säger att högtalarens känslighet är exempelvis 87 dB så betyder det att man måste ha högre effekt än 1 watt för att spela 90 dB ljudtryck.

Decibel och impedans är dock inte allt. Fasvinklar, frekvensrespons och andra aspekter är också viktiga.

McIntoshs lilla XR50 har en känslighet på 81 dB! På papperet betyder det att du bara kan glömma förstärkare med låg effekt, oavsett hur stor strömförsörjning och tomgångsström de har. Den här krabaten kräver mycket kraft för att kunna ge något tillbaka till lyssnaren.

Konstruktionen är inte så våldsamt komplicerad. Den skiljer sig från de flesta kompakthögtalare genom att vara en trevägare, med ett 15,2-cm baselement och en 19-mm diskant som flankeras av två 5-cm mellanregisterelement. Med titanbelagda membran.

Riktigt bra bas med riktigt bra förstärkare
Det var därför med viss skepsis jag packade upp högtalarna och satte dem på inspelning. Eftersom de har en basreflexport på baksidan insåg jag att de inte borde stå för nära bakväggen om man inte vill ha ett lyft i basen. Vilket inte alls var nödvändigt, insåg jag ganska så snabbt.

För de här små högtalarna kan verkligen rocka. Den 25 watt kraftiga Quad II-förstärkaren jag provade med spelade tjusigt, men det blev inget tryck. Med 50-wattaren McIntosh MHA100 blev det mycket tuffare och det gick att få upp ljudtrycket till realistisk nivå. För säkerhets skull provade jag även med McIntoshs 300 watt potenta integrerade MA8000-förstärkare, som fungerade som en massiv hjärtstartare för musikens dynamik.

Jämfört med Sonus faber Olympica vinner McIntosh-högtalarna inga skönhetstävlingar. De är inte lika raffinerade eller transparenta i mellanregistret heller, men de är definitivt livligare.

XR50 Black Angle reversed

Inte bara för att de kan spela högt med övertygelse, utan för att de gör det med en oansträngd lätthet, och de är förbaskat bra på att skapa en illusion om att de är mycket större än de egentligen är. För basen är både mäktig och djup. På ett helt annat sätt än man förväntar sig av en 43 cm hög högtalare. Handklappningar på gitarrlådor, bastrummor, virveltrummor och basgångar, allt är oerhört närvarande i ljudbilden. På samma gång är basen vare sig stenhård eller mjuk, snarare fet. Klangen hänger länge i luften, särskilt mellanregistret som är öppet och genomskinligt. Även diskanten är tillräckligt upplöst för att det ska kännas att man sitter framför en highend-högtalare.

Men man behöver en potent förstärkare för att få ut så maximalt ur den ineffektiva högtalaren. En Hegel H160 för 25 000 kronor eller en Bladelius Thor III för 33 000 är ett bra ställe att börja på.

Pianoklangen på Jan Gunnar Hoffs ”Living”, utgiven av 2L, är stor och mäktig ur de små högtalarna och stereoperspektivet är bergfast. Det spelar ingen roll om jag byter till Howlin Wolf eller Frank Sinatra, musiken får en förbluffande live-känsla och låter aldrig kliniskt, plastigt eller sterilt.

Jesca Hoops glasklara röst i ”City Bird” har en vacker klangbotten, även om små nyanser inte är lika närvarande som med Sonus fabers Olympica. Även om basgången på Southside Johnnys ”Down Down Down” hamras ut i rummet så blir det en smula kaotiskt när mässingsblås ska samsas med röster i XR50.

XR50 Black Back
Lägg märke till de två kontakterna som det står Power Control på. Har man en McIntosh-förstärkare och en lång minijack-kabel så tänds lampan i loggan längst ner på högtalaren när man sätter på förstärkaren.

Men McIntosh-högtalarna låter aldrig hårda, påträngande eller vassa. Märkligt nog kan de pressas hårt innan de börjar ge ifrån sig missljud. Så länge man har en seriös förstärkare, vill säga.

Så om man behöver en liten högtalare med mer än ett drag av djupbas är de små McIntosharna ett bättre val än Olympicorna i den här klassen.

Tuff och fängslande
Man kan tycka vad man vill om designen och utförandet. Utan de magnetiska grillarna ser McIntosh XR50 nästan råa och ofärdiga ut, med grillarna på kan de misstas för budgethögtalare från vilken butikshylla som helst. Men när man trycker på play och drar upp volymen blir det annat ljud i skällan. Då står man inför en ovanligt potent stativhögtalare som kan få stora högtalare att skämmas hur lätt som helst. Köper man XR50 får man ett av de roligaste, tuffaste och mest fängslande paren stativhögtalare vi har testat på väldigt länge.

De vinner måhända inga designpriser, men vi har sällan haft så roligt som med McIntosh-högtalare. De två golvstående modellerna – XR100 och XR200 – är rena festen att lyssna på, men de är stora, tunga och kostsamma. Så vi är naturligtvis väldigt nyfikna på hur bra de mycket mindre och billigare XR50 är. Här handlar det nämligen om en kompakt högtalare som kan stå på en bänk, i en hylla eller på ett par stativ, och som är byggda efter samma recept som de stora golvmodellerna. Ett väldigt lockande recept, har vi märkt. Det finns bara en hake. Okänslig kompakt XR50 är sorgligt ineffektiva. Att en liten högtalare har begränsat med ljudtryck och djupbas, ligger i deras natur. Men det är inte alla som känner till att små högtalare ofta kräver mer effekt för att spela på ett visst ljudtryck. Eftersom vi mäter ljudtryck i decibel anges högtalares effektivitet i dB. Om det till exempel står 90 dB i specifikationerna så betyder det att 1 watt effekt (ofta uppmätt vid 1 ohm) ger ett ljudtryck på 90 dB på en meters håll. Siffran 90 är inte tagen ur luften, många högtalare har en effektivitet runt just 90 dB. Om en tillverkare säger att högtalarens känslighet är exempelvis 87 dB så betyder det att man måste ha högre effekt än 1 watt för att spela 90 dB ljudtryck. Decibel och impedans är dock inte allt. Fasvinklar, frekvensrespons och andra aspekter är också viktiga. McIntoshs lilla XR50 har en känslighet på 81 dB! På papperet betyder det att du bara kan glömma förstärkare med låg effekt, oavsett hur stor strömförsörjning och tomgångsström de har. Den här krabaten kräver mycket kraft för att kunna ge något tillbaka till lyssnaren. Konstruktionen är inte så våldsamt komplicerad. Den skiljer sig från de flesta kompakthögtalare genom att vara en trevägare, med ett 15,2-cm baselement och en 19-mm diskant som flankeras av två 5-cm mellanregisterelement. Med titanbelagda membran. Riktigt bra bas med riktigt bra förstärkare Det var därför med viss skepsis jag packade upp högtalarna och satte dem på inspelning. Eftersom de har en basreflexport på baksidan insåg jag att de inte borde stå för nära bakväggen om man inte vill ha ett lyft i basen. Vilket inte alls var nödvändigt, insåg jag ganska så snabbt. För de här små högtalarna kan verkligen rocka. Den 25 watt kraftiga Quad II-förstärkaren jag provade med spelade tjusigt, men det blev inget tryck. Med 50-wattaren McIntosh MHA100 blev det mycket tuffare och det gick att få upp ljudtrycket till realistisk nivå. För säkerhets skull provade jag även med McIntoshs 300 watt potenta integrerade MA8000-förstärkare, som fungerade som en massiv hjärtstartare för musikens dynamik. Jämfört med Sonus faber Olympica vinner McIntosh-högtalarna inga skönhetstävlingar. De är inte lika raffinerade eller transparenta i mellanregistret heller, men de är definitivt livligare. XR50 Black Angle reversed Inte bara för att de kan spela högt med övertygelse, utan för att de gör det med en oansträngd lätthet, och de är förbaskat bra på att skapa en illusion om att de är mycket större än de egentligen är. För basen är både mäktig och djup. På ett helt annat sätt än man förväntar sig av en 43 cm hög högtalare. Handklappningar på gitarrlådor, bastrummor, virveltrummor och basgångar, allt är oerhört närvarande i ljudbilden. På samma gång är basen vare sig stenhård eller mjuk, snarare fet. Klangen hänger länge i luften, särskilt mellanregistret som är öppet och genomskinligt. Även diskanten är tillräckligt upplöst för att det ska kännas att man sitter framför en highend-högtalare. Men man behöver en potent förstärkare för att få ut så maximalt ur den ineffektiva högtalaren. En Hegel H160 för 25 000 kronor eller en Bladelius Thor III för 33 000 är ett bra ställe att börja på. Pianoklangen på Jan Gunnar Hoffs ”Living”, utgiven av 2L, är stor och mäktig ur de små högtalarna och stereoperspektivet är bergfast. Det spelar ingen roll om jag byter till Howlin Wolf eller Frank Sinatra, musiken får en förbluffande live-känsla och låter aldrig kliniskt, plastigt eller sterilt. Jesca Hoops glasklara röst i ”City Bird” har en vacker klangbotten, även om små nyanser inte är lika närvarande som med Sonus fabers Olympica. Även om basgången på Southside Johnnys ”Down Down Down” hamras ut i rummet så blir det en smula kaotiskt när mässingsblås ska samsas med röster i XR50. XR50 Black Back Lägg märke till de två kontakterna som det står Power Control på. Har man en McIntosh-förstärkare och en lång minijack-kabel så tänds lampan i loggan längst ner på högtalaren när man sätter på förstärkaren. Men McIntosh-högtalarna låter aldrig hårda, påträngande eller vassa. Märkligt nog kan de pressas hårt innan de börjar ge ifrån sig missljud. Så länge man har en seriös förstärkare, vill säga. Så om man behöver en liten högtalare med mer än ett drag av djupbas är de små McIntosharna ett bättre val än Olympicorna i den här klassen. Tuff och fängslande Man kan tycka vad man vill om designen och utförandet. Utan de magnetiska grillarna ser McIntosh XR50 nästan råa och ofärdiga ut, med grillarna på kan de misstas för budgethögtalare från vilken butikshylla som helst. Men när man trycker på play och drar upp volymen blir det annat ljud i skällan. Då står man inför en ovanligt potent stativhögtalare som kan få stora högtalare att skämmas hur lätt som helst. Köper man XR50 får man ett av de roligaste, tuffaste och mest fängslande paren stativhögtalare vi har testat på väldigt länge.
Läs hela artikeln och över 450 nya tester i året med prenumeration på Ljud & Bild.
är du redan prenumerant? Logga inn.
Provaprenumeration
0:-
Fri tillgång till ljudochbild.se
Bronsprenumeration
349:-/halvår
1/2 år (6 nr) Digitalutgåva varje månad Fri tillgång till ljudochbild.se
Silverprenumeration
580:-/år
1 år (11 nr) Välkomstgåva Fri tillgång till ljudochbild.se Digitalutgåva varje månad
Guldprenumeration
999:-/år
1 år (11 nr) Ny digital film varje månad Välkomstgåva Fri tillgång till ljudochbild.se Digitalutgåva varje månad
Prenumerationen kommer automatiskt att förnyas till vanligt pris: Månad 39:-

Med prenumeration på Ljud och Bild får du:

Fri tillgång till ljudochbild.se Digitalutgåva (iPad/Android) varje månad Rejäl rabattt Välj själv hur länge du vill prenumerera - och med eller utan film Fin välkomstpremie
Pricerunner.se är en kommersiell partner till ljudochbild.se. De levererar uppdaterade priser, prisjämförelser och produktinformation.
  • Trevägs basreflex
  • 0,75-tums diskant
  • 2 x 2-tums mellanregister
  • 6-tums bas
  • 40–45 000 Hz
  • 8 ohm, 81 dB
  • 20,3 x 43 x 30 cm
  • Pris: 40 000 kr
  • psaudio.dk
Pris: 40000,-

Har du något att lägga till??

Värlkommen till Ljud & Bilds diskussionsforum. Vi vill gärna veta vad du tycker. Håll dig till ärmnet och var saklig så slipper vi ta bort eller moderera inlärgg. övriga frågor och synpunkter härnvisas till redaktion@ljudochbild.se.

Alltid uppdaterad!

Fri tillgång till Ljud & Bild i en månad

0:-