annons
annons
annons

Test av KEF Reference 5

08 2015
KEF Reference 5

Raffinerat referensljud

Här är något av det bästa vi har testat på länge i den dyrare änden av skalan.

Ljud & Bild tycker

  • Fulländat referensljud i minimalistisk design, som kommer att ta plats i historien som en av de mest prisvärda högtalarköpen i highend-klassen. Balansen, öppenheten och dynamiken är bättre än i dyrare högtalare. Ett fantastiskt bra köp.

  • Egentligen ingenting att tala om.

08 2015
KEF Reference 5
annons

KEF Reference 5Grov i mun och med en antydan till lite fukt i ena ögonvrån måste jag erkänna att det var förbannat så levande Vivaldis annars så tråkiga årstider lät. Jag har flera inspelningar av ”De fyra årstiderna”, bland annat Nigel Kennedys försöka att piffa upp Vivaldis kanske mest välkända komposition, utan att det bättrat på min entusiasm.

Egentligen föredrar jag årstiderna med Roberto Michelucci, inspelad på 60-talet, men jag tycker Vivaldi är så tråkig att jag sällan spelar något av honom ändå.

Kanske var det bara ett infall, eller så lyckades högtalarna övertyga mitt undermedvetna om att de kunde göra guld av gråsten. Förvandla någonting tråkigt till en fest. Så jag satte på årstiderna och lät dem gå.

Det skulle bli något helt annat än tråkiga veckor.

De inte helt purfärska Reference 5 från engelska KEF, hädanefter bara kallade ”Ref 5”, introducerades 2014 och ersätter KEFs äldre referensserie som kom 1996. Den utökades senare med toppmodellen Reference 207/2, som jag sedan vårt test 2009 har haft på min personliga topp 5-lista över de bästa högtalarna jag har hört.

Läs testet av KEF Reference 207/2.

Men kunderna förväntar sig ständigt något nytt och ur den synvinkeln var det på tiden med nya modeller i highend-serien. Inte bara uppgraderingar. KEF valde förståndigt nog att använda Blade-högtalaren för 250 000 kronor och miljonhögtalaren Moun som underlag för sin helt nya konstruktion när de påbörjade utvecklingen av den nya Reference-serien.

Högtalarna ställer upp i samma klass som B&W 800 Diamond, Sonus faber Elipsa, Dynaudio Confidence C4 och Martin Logan Montis.

Model-5-Cabient-Cutaway-WBG
Den invändiga konstruktionen med omfattande stagning – här med de långa basporterna.

 

Unik elementkonstruktion

Med ett grundpris på 150 000 kronor i standardutförande är Ref 5 långtifrån de dyraste högtalarna vi har testat. De kostar 60 000 kronor mindre än Blade Two och låter nästan lika bra. Exakt hur stor skillnaden är ska vi återkomma till när vi har testat Blade Two grundligt.

Ref 5 har fyra 165-mm baselement med KEF:s speciella aluminiummembran som är gjutna i ett stycke, utan dammkåpa, och har en massiv magnetmotor. Elementen är monterade i ett solitt kabinett med massiv stagning och direktkopplad elementdämpning.

Pricken över i i den 140 cm höga högtalaren är den senaste versionen av KEFs koaxiala Uni-Q-element, med en 25-mm ventilerad (på baksidan) aluminiumdiskant som sitter i mitten av mellanregistret på 125 mm – som också har membran av aluminium. Uni-Q-elementet har små ribbor på mellanregistret, en spridningslins framför diskanten och är monterat ända ut i kanten på den tjocka frontplattan för att ge bästa möjliga kontroll och helhetlig spridning av frekvenserna över 320 Hz (2,4 kHz för diskanten).

På baksidan sitter dubbla kabelterminaler för bi-wiring eller dubbla förstärkare, men i stället för tunna sladdar eller metallbleck använder KEF skruvar som ser ut som potentiometrar för att koppla ihop terminalparen.

Kef_Reference_2014
Högtalarserien innehåller också mindre modeller: Reference 3, kompakta Reference 1, en centerhögtalare och en subwoofer om man skulle falla för frestelsen att bygga ut till hemmabio.

KEF levererar högtalarna med basreflexportar i två längder. Det ingår långa och korta rör, som går att byta ut på en minut genom att bara skruva av kanten runt portarna på baksidan. Det går att göra utan verktyg. Sätter man i de korta portarna rullar högtalarna av tidigare i basen. Praktiskt om man helt enkelt har för mycket bas i rummet och behöver dämpa djupbasresponsen.

Ref 5 finns i flera utföranden: svartlackade, i amerikansk valnöt, lackat rosenträ, vitlackade med blå Uni-Q-membran samt svart högglanslack med kopparfärgade Uni-Q-element. De två senare alternativen är specialbeställningar och kostar lite mer. Oavsett utförande är byggkvaliteten och detaljarbetet oklanderligt utfört. Själva plattformen, piggarna, terminalerna och skruvarna, allt håller hög kvalitet.

Och det ser man inte alltför ofta, inte ens i den här prisklassen.

 

Frisk och fräckt

De första veckorna ägnade jag åt att bekanta mig med högtalarna. Leka med placering, byta förstärkare, spela samma låtar och album om igen. Samtidigt gav det mig gott om tid att lära känna designen, som växte för mig. Högtalarnas tidlösa linjer och diskreta designdetaljer gör att de passar in nästan överallt, och urvalet av färger och träslag bör tilltala en bred skara highend-entusiaster.

KEF-Reference-Model-5-Pair-Walnut-WBG
Vårt testexemplar i lackerad amerikansk valnöt.

Efter att ha lyssnat, flyttat runt och mätt upp optimal placering i mitt lyssningsrum på drygt 25 kvadratmeter växlade jag mellan olika förstärkare. Mark Levinsons integrerade No 585 användes under halva testperioden men jag försökte också med McIntoshs potenta och 300 watt kraftiga MA8000 och rörförstärkaren MC275 VI på 75 watt.

Alla fungerade utmärkt. Rörförstärkaren lät sällsynt dynamiskt på Ref 5 och hade inga problem med att driva dem till generösa ljudtryck. Med MA8000 kom kontrollen i basen och med No 585 drog sig klangbalansen åt mer neutralt håll. Den sista delen av testet spelade jag på Devialets tudelade D400-förstärkare (test är på gång) men bedömningen av högtalarna är gjord med alla förstärkarna som grund.

Ljudkällorna var främst en MacBook Air med musik via USB-porten till antingen MA8000, No 585 eller D400, samt en Rega RP8-skivspelare med Ayres RIAA-förstärkare P-5xe.

När jag ställer upp testprodukter upplever jag ofta att öronen behöver lite tillvänjningstid. Man måste vänja sig vid och lära känna hur produkten låter, först då kan man börja lägga märke till något meningsfullt. Det första jag antecknade var ”friskt och fräckt”. Alltså lite motsatt av en typisk KEF-högtalare från 30 år sedan.

Dagens Reference-serie har nämligen ingenting gemensamt med klangidealet som KEF hade när de konstruerade Reference 104/2 i mitten av 80-talet, eller 105/3 ett par år senare – för övrigt den första modellen med ett koaxialt Uni-Q-element.

I mina öron påminner Reference 5 mycket mer om Blade-serien än den utgående referensserien, till exempel Reference 207/2 från 2001.

Blade-högtalarna, med den karaktäristiska knivbladsdesignen – sett från sidan – har KEFs senare Uni-Q-element, och detsamma gäller den nya Reference-serien. Men som synes är konstruktionen helt annorlunda – men det är inte ljudkvaliteten. Inte våldsamt mycket, i alla fall.

REF1_Tweeter close up_070514
KEFs Uni-Q-element med diskanten i mitten.

 

Stor skala i 3D

Bortsett från en nästan magisk förmåga att placera instrumenten i en tredimensionell rymd framför lyssnaren så är det inte mycket som ett par Blade gör väsentligt bättre. I praktiken kommer man att uppleva att Reference 5 både spelar högre, går djupare i basen och sparkar ifrån sig bättre rent dynamiskt.

Vivaldi-inspelningen som nämndes ovan är ett bra exempel. De flesta highend-högtalare i den här prisklassen klarar enkelt att imponera med stor dynamisk kontrast och klockrent ljud, men gissa hur många av dem som spelar realistiskt högt (som i verkligheten) utan missljud, vassa toner och sibilanter eller tonala avvikelser? Väldigt få.

De här klarar det med glans. När jag lyssnade på de fyra årstidernas stycken med omväxlande dynamik och komplexitet höjde jag inte på ögonbrynen över felaktigheter en enda gång. Inte en enda. Inte ens när jag drog på tills öronen började glöda. I stället fick jag en enorm ljudbild med bottenlöst djup.

Lustigt nog var det mer djupbas i Vivaldis årstider än jag kom ihåg (med de långa portarna i högtalarna), och vid ett tillfälle var jag tvungen att dubbelkolla att inte subwoofern var inkopplad.

Vivaldi-inspelningen gav mig djup och skala med silkeslen finess, medan Brad Mehldaus pianokonserter från Tokyo bjöd på känsla och inlevelse. Mehldaus tolkning av ”50 Ways to Leave Your Lover” (inte i närheten av originalet) fick mig att mig gunga i soffan, smånynnande för mig själv. Inspelningen har ganska mycket klanger och högtalare brukar inte få fram alla nyanserna i pianot. Jag ska inte påstå att Ref 5 trollade fram något som inte finns i inspelningen, men de lyckades enkelt att få fram även de svagaste tonerna utan att de drunknade i rumsklang.

Plinth Reference
Sockeln har justerbara fötter eller piggar och vattenpass så att man får upp högtalarna i stram givakt.

Pianotoner fick ett djup i klangen – i synnerhet i den lägsta oktaven – som jag bara hört bättre med Sonus faber Lilium och Wilson Audios och Magicos större modeller. Som kostar många gånger mer än Ref 5.

 

Raffinerad råhet

Forna tiders KEF-högtalare kunde låta lite för snällt och välpolerat, men de här kan rocka strumporna av dig. Jaga Jazzists nya album är så långtifrån tradjazz man kan komma. Musikens komplexitet, med många lager instrument ovanpå varandra, är en enorm utmaning för ett par högtalare.

Så jag drog på och förberedde mig på en öronbedövande ljudbild som skulle få öronen att blöda. I stället fick jag en upplevelse jag sent ska glömma. 14 minuter långa ”Big City Music” öppnar snyggt med en synth, sedan brakar helvetet löst. Trummor, ändlösa synthar och instrument till höger och vänster, bakifrån och från sidan, i ett helt galet musikaliskt arrangemang som har så många lager att man har svårt att hänga med. Men KEF-högtalarna klarar utmaningen utan att blinka och spelar både svinhögt och kristallklart på samma gång.

Sedan kommer djupbasen rullande. Den är så tung att man blir rädd.

En bit in i ”Big City Music” har grabbarna lagt in en djup baston som ligger och rullar i botten. Den griper tag i dig och skakar om dig om du spelar tillräckligt högt. Inte ens då finns det en antydan till att högtalarna ska tappa kontrollen. Framför allt inte när jag aktiverade SAM (elektronisk högtalaranpassning) på Devialet D400:an. Det ger nämligen en bättre kontroll över frekvensgången och leder till en bättre dynamisk kontrast i en större del av frekvensregistret.

Men låt oss inte glömma rösterna. För är det något Ref 5 verkligen kan så är det lättflytande och organiska röster, som till exempel dyra elektrostater kan bättre än de flesta.

För att inte övergången skulle bli för abrupt bytte jag till Florence + The Machines ”Ship to Wreck”. En förfärligt dålig inspelning, och det hörs, men högtalarna gör det bästa av saken och drämmer bastrumman i väggen med upprepade smällar, samtidigt som Uni-Q-elementet grimaserar illa över den dåliga inspelningen. Det blir mycket bättre med Ida Jenshus ”Starting Over Again”, där mellanregistret och diskanten får lov att briljera med en nästan plastisk glatt vokal och tyngdlösa övertoner.

REF5_BI_White_Sideon_facing_Left
Den vita med blått Uni-Q och den svarta med kopparfärgat Uni-Q kostar lite extra.

Fokus är knivskarpt, men inte obehagligt. Sonus faber Lilium och Olympica III återger röster varmare, men det är bara Lilium som lyckas leverera bättre djup och 3D-känsla av de två. Vokalharmonierna i Philips inspelning av Mozarts ”Cosi Fan Tutte”, med bland annat Karita Mattila och Anne Sofie von Otter, under ledning av Sir Neville Marriner, framkallar gåshud över hela kroppen. Högtalarna lyckas på ett nästan magiskt sätt att skapa ett tyngdlöst hologram av rösterna i ”Soave Sia Il Vento” och det låter så rent och naturligt att jag sällan har hört det bättre.

Det är så vackert att det är omöjligt att inte bli berörd.

 

Referensljud

KEF Reference 5 är inte de dyraste högtalarna vi har testat. Men de är de allra bästa för under 200 000 kronor. Det är inte illa, med tanke på att de kostar 150 000 kronor paret, vilket gör dem till ett extremt bra köp i highend-klassen. Få högtalare på den här nivån kombinerar finess med brutalitet lika bra som Reference 5. Ger man dem en bra förstärkare så kommer det att ta många år innan man ens funderar på att byta högtalare igen. Jag spår att detta är en blivande klassiker, och tveklöst en högtalare som har potential att bli något så sällsynt som en storsäljare i highend-klassen. Det är den väl värd.

 

Fakta

  • 3,5-vägs basreflex
  • Bas: 4 x 165 mm aluminium
  • Mellanregister: 125 mm aluminium
  • Diskant: 25 mm aluminium
  • Frekvensomfång: 32–45 000 Hz
  • Känslighet: 90 dB
  • Impedans: 8 ohm
  • Mått och vikt: 140 x 35 x 47 cm, 60 kg
Tillverkare:
KEF
Pris:
150.000,-
Importör:
Digitalbild
Ljudkvalitet
Funktionalitet
Användning
Kvalitetsintryck
annons
annons
annons
annons