: NAD M2

Sedan urminnes tider har förstärkarna begagnat sig av samma princip. Metoderna och komponenterna har naturligtvis varierat mycket – som exempel på det räcker det med att nämna radiorör och transistorer, som utför samma uppgift med olika metoder. De flesta tänker inte ens på det, så länge allt fungerar spelar det ingen roll vad som finns inuti förstärkarna.
Men med tanke på att det snart bara finns digitala ljudkällor är det kanske på tiden att förstärkarna också blir digitala, för det är ju ingen poäng med att varje ljudkälla utrustas med en D/A-omvandlare. Det är betydligt smartare att låta förstärkaren ta hand om den digitala signalbehandlingen. Då kan man ha en enda digitalomvandlare av hög kvalitet till alla signalkällor. Idén är inte ny. Digitala förstärkare har funnits länge, i allt från mobiltelefoner till stereoanläggningar. Men då har de främst använts för att de tar lite plats, drar lite ström och är billiga, inte för att ge högre ljudkvalitet. Det är egentligen bara Lyngdorf – före detta TacT – som har lyckats med kombinationen bra ljud och digitala förstärkarsteg.
Ändå har inte digitala förstärkare blivit eftertraktade av kräsna audiofiler. De som är villiga att betala flera månadslöner för en förstärkare väljer hellre en traditionell, om än påkostad, analog förstärkare. Kanske beror det på förutfattade meningar om att digitalförstärkare är kalla, kliniska och konstlade och har problem i diskanten som inte analoga motsvarigheter har. Högtalares varierande impedans i diskanten kan nämligen påverka filtret i förstärkarutgången negativt, och då försvinner upplösning och fokus i diskantregistret. NAD har löst detta problem med ett eget filter som man kan ställa in själv mellan 2 och 8 ohm för att anpassa förstärkarutgången – och filtret – efter högtalarbelastningen.
 
Analoga och digitala ingångar
M2 har bara två analoga ljudingångar. Den ena är balanserad, den andra inte. Övriga ingångar är digitala. Och så finns det digitala utgångar, om man skulle vilja överföra signalen vidare: två koaxiala ingångar och två optiska (Toslink) samt en balanserad elektrisk (110 ohm AES/EBU). Det enda som saknas är en USB-port, som kunde ha varit praktiskt för den som vill använda sin laptop som signalkälla.
Digitala ljudkällor leds direkt in till förstärkarens 24-bitars D/A-omvandlare, som är kapabel att utföra beräkningar med 35-bitars precision, vilket NAD anser vara en fördel eftersom processningen av ljudsignalen blir ännu mer exakt. Avancerad signalkorrektion med vad NAD kallar för DDFA (Direct Digital Feedback Amplifier), alltså digital återkoppling, ska se till att förstärkarsteget är stabilt oavsett belastning.
 
Ljudet av tystnaden
Med hjälp av en inbyggd digitalomvandlare kan man lyfta ljudkvaliteten från digitala signalkällor flera snäpp. Den gamla CD-spelaren får nytt liv när den slipper omvandla digitalt ljud till analogt, eftersom M2:s digitalomvandlare gör ett mycket bättre jobb med signalbehandlingen. För att verkligen sätta NAD-förstärkaren på prov utfördes merparten av testet med Dynaudio Confidence C4, en fullblodig referenshögtalare som dessutom utgör en svår belastning och på många sätt är en tuff match för förstärkare. Och som därför passar utmärkt för att avslöja varje liten svaghet en förstärkare kan tänkas ha.
M2 har inte många. NAD-förstärkaren drar skam över alla förutfattade meningar och målar upp en bergfast ljudbild som är tyst som snö och helt saknar brister. Man kan inte prata om färgning av ljudet, betoningar av instrument eller obalanser. Allt hänger ihop sömlöst i en särdeles homogen ljudbild. Fokus är superskarpt. Förstärkaren är dunderstabil och välkontrollerad, från djupaste avgrundsbas ända upp till högre sfärer. Alla som befarade att M2 skulle vara kall och klinisk kan andas ut. NAD-förstärkaren låter nästan tvärtom, skulle jag vilja säga.
Inte så att den presenterar musiken med glöd och lägger till extra värme i klangen, inte alls, det är snarare tal om en fulländad förmåga att förmedla värmen i instrumentens klang på ett korrekt sätt. I Neil Youngs ”Peaceful Valley Boulevard”, från skivan Le Noise, hör man gitarrens alla klangnyanser klockrent. Rösten svävar organiskt och levande ut i rummet och basen sparkar ifrån sig bestämt. Den verkar oerhört stabil även när man spelar högt. Inget tyder på att den hade tänkt tappa andan när Neil Young fick fria tyglar och volymen närmade sig smärtgränsen.
Jämfört med exempelvis den integrerade 250-wattaren McIntosh MA7000 saknar ljudbilden en aning djup och bredd. Den analoga Mac-förstärkaren har även lite mer värme och glöd, vilket många gillar, men NAD M2 är mer upplöst och fokuserar tydligare på detaljer och små klangnyanser. Alison Krauss live med Union Station sitter som gjuten med M2 och de stora Dynaudio-högtalarna. Kontrasten i Alison Krauss krävande röst tror jag bara att jag har hört bättre återgiven med förstärkare från Mark Levinson och Audio Soulution. Och de spelar i en helt annan prisklass.
Dobro-gitarrer och mandoliner är så knivskarpa att man bara sitter och gapar av ren beundran. Mycket beror på den bottenlösa dynamiska kontrasten.
Förstärkaren är helt befriad från allt som kan lägga till eller ta bort något från musiken. Den känns på många sätt som den kompletta musikförmedlaren. De flesta av Keith Jarretts ECM-inspelningar är av referensklass när det gäller klang, och därför bra att testa en förstärkares förmedlingsförmåga med. Flera av live-inspelningarna, som ”If I Were A Bell” från plattan Up For It, är bra test av förmedlingens atmosfär – känslan av att befinna sig på plats. Även detta klarar M2 på ett föredömligt sätt. Kontrasten mellan Jack DeJohnettes trummor och Gary Peacocks ståbas har jag sällan hört så perfekt återgiven, åtminstone inte i den här prisklassen. Små slag på cymbaler och mikroskopiska knäppningar på hi-haten framträder tydligt, utan att det låter oäkta. Pianots karaktär känns superneutral. Somliga skulle säkert föredra lite mer klangfärg här, men helt korrekt blir det inte om man väljer en förstärkare som lägger till något i ljudbildens många klanger.
Växlar man från analog ingång till digital direktkoppling till M2:s D/A-omvandlare, kan man lägga märke till förändringar. Oftast till det bättre, eftersom NAD-förstärkarens omvandlare är bättre än det mesta som finns i CD-spelare där ute. I varje fall upp till en viss prisklass. Ett byte mellan McIntosh MCD500:s analoga (balanserade) utgång och den digitala, visade på ett bredare stereoperspektiv med den analoga ingången, i övrigt var skillnaderna marginella. Hur mycket bättre det blir med M2:s omvandlare beror alltså på signalkällans kvalitet.
 
Referensklass
Bortsett från en strömkrävande start, där säkringen nästan måste vara på 16 ampere för att den inte ska ryka, kommer NAD M2 väldigt nära den perfekta förstärkaren. Den låter himmelskt befriad från brister och släpper fram musiken utan att skrika: ”Här är jag!” För pengarna får man också en flexibel och stabil förstärkare som är kapabel att låta enastående på de flesta högtalare jag kan komma på.
NAD M2 är ett ypperligt val för alla som har många digitala signalkällor och vill ha ett rejält lyft i ljudkvaliteten utan att behöva lägga seriöst mycket pengar. Jämfört med många andra förstärkare vi har testat är det här nästan ett fynd. Man får nämligen allt med NAD M2.