annons
annons

McIntosh MC-501

Pansarnävar med silkesvantar

Ingen förstärkare är helt perfekt, men det finns de som kommer tämligen nära. MC-501 har ingenting med hifi att göra, här handlar det om pur musikglädje i sin renaste form.

Fängslande trovärdig Mäktig bas Kraftfull dynamik Bergfast stabilitet Gedigen kvalitet Ordentliga högtalarterminaler
Nästan inget

Somliga tror kanske att den enda skillnaden mellan olika förstärkare är effekten – och därmed priset. Det är en fundamental missuppfattning. Utan en välgjord och välanpassad förstärkare är det ingen idé att lägga pengar på dyra högtalare. De kommer ändå aldrig att kunna utnyttja hela sin potential. För kunderna är problemet att det är svårt att begripa varför en påkostad förstärkare kan vara så bra när det ju är högtalarna man lyssnar på. Det flesta behöver inte hundratals watt, och då finns det väl ingen anledning att betala för det heller?

Sanningen är att högtalarna aldrig kan låta bättre än signalen de matas med från just förstärkaren. Som får sin signal från CD-spelaren. Som det mesta annat är i livet hänger saker och ting ihop. En bra musiker kan sällan utgöra en hel orkesters framförande på egen hand, och på samma sätt går det inte att sätta ihop en optimal anläggning utan att alla beståndsdelar är lika starka. Och mycket starkare än McIntosh MC-501 kan det knappast bli. Den bevisar med eftertryck att effekt och välgjord teknik kan blåsa liv och realism i varje anläggning. Och på ett sätt som bara är ordentliga High End-förstärkare förunnat.

Kraftverk
McIntosh MC-501 med sina 500 watt är en av de stora, brutala bestarna som är konstruerade för att leverera oansträngd kraft till vilken högtalare som helst. En konstruktionsmålsättning den delar med 400-wattaren McIntosh MC-402, som vi testade förra året, och den 600 watt potenta MC-602, som vi haft till förfogande. Alla tre är byggda på samma sätt, med enorma strömreserver och specialutvecklade transformatorer som är gjorda för att anpassa förstärkaren efter olika belastningar.

Där skiljer sig alla tre från förstärkare som Adyton Cordis 1.8 på 350 watt och Ayre MX-R på 300. Ayres MX-R och McIntoshs MC-501 har för övrigt en sak gemensamt: de är båda monoförstärkare. Men medan Ayre har använt möjligheten med den uppdelade förstärkaren till att reducera storleken, är McIntosharna tämligen stora. Men inte värre än att de kan placeras i en möbel utan att sticka ut på baksidan (de är 47,6 cm djupa).

Alla de ovan nämnda förstärkarna kostar stora summor pengar. De största skillnaderna är hur de låter, deras förmåga att driva högtalare och deras klangkaraktär. Alla McIntosh-förstärkare har en otroligt generös klangbild med nästan gränslös förmedling av ALLT som händer på inspelningen, medan Ayre-förstärkarna är stramare regissörer och levererar också en högre grad av insikt = genomskinlighet. Men så är de också de dyraste av alla dessa kraftverk.

Pur glädje
Inte för att klangbalansen i MC-501 saknar neutralitet. För även om de har lite mer av den klang – somliga skulle kanske säga värme – som många instrument kan ha live, är de inte på något sätt färgade i klangen. De är inte heller så beslöjade som många andra ”välljudande” förstärkare kan vara. Och de har noll – eller åtminstone snudd på – problem med att gripa tag i även stora högtalare och skaka om dem ordentligt om det behövs.

Som så ofta när vi snackar om seriös High End är det inte så viktigt vad som står på papperet, utan hur musiken låter i verkligheten. Kritiska röster hävdar kanske att Ayre MX-R och Adyton Cordis 1.8 har en mer uträckt och distinkt diskant och övertonstruktur, men det betyder inte alls att McIntosh saknar någon som helst musikalisk förmedlingsförmåga.

Med högtalare som Martin Logan-elektrostater, Piega med banddiskanter, Sonus faber Amati Anniversario och nyligen Wilson Audio Duette, har urvalet varit både brett och differentierat. McIntosharna har aldrig haft några problem med att driva någon av högtalarna. De har faktiskt bidragit till att högtalarna haft optimala testförhållanden under den period vi har synat dem i sömmarna. Hela testperioden har handlat om den renaste musikförmedling man kan tänka sig.

Förstärkarnas speciella driftsprincip med transformatorer, där olika kretsar är anpassade efter olika högtalarbelastningar, har sina nackdelar. En är att bandbredden reduceras till 100 kHz i stället för att nå upp till 1 MHz, en annan är vikten och en tredje är kostnaden. Men man får å andra sidan en förstärkare som inte är nämnvärt bekymrad över belastningen i andra änden av högtalarkabeln.

Vilket märktes tydligt. Kontrollen var alldeles fenomenal. Stora orkesterverk som Mozarts Requiem dominerade rummet fullständigt. Förstärkarnas nästan gränslösa kontroll och extremt rena och felfria signalbehandling gav musiken en ny dimension. Kören på Requiem flyter ofta ihop till en enda gröt, men MC-501 lyckades skilja barytoner från tenorer och sopraner från mezzosopraner på ett föredömligt sätt. Mozarts massiva verk bara växte i styrka och skala, särskilt på Sonus faber Amati Anniversario. Röster – oavsett om det var Bob Dylan eller Diana Krall – hade precis den fulländade kroppsklang som gjorde dem ack så mycket mer levande för lyssnaren.

Enklare verk fungerade lika väl. Keith Jarretts Carnegie Hall-konsert växte med McIntosharna. Ljudbilden fick den extra dimension som gjorde att musiken flyttades från Carnegie Hall till vardagsrummet. Klangens plötsliga attack från konsertflygeln hade den omisskännliga dynamiska snärt som det är få förstärkare förunnat att lyckas frambringa. Pianot fick visa sitt fulla temperament, både dynamiskt och klangmässigt.

Här finns det så mycket kraft och kontroll att den bestämda och välkontrollerade förstärkaren knappast lär ha problem med att driva andra högtalare än de vi testade med. Brian Broombergs bas på ”The Chicken” återgavs klockrent av MC-501. Som oansträngt och utan att öka pulsen pumpade ut basfrekvenser ut i rummet med en obesvärad gäspning. Och ändå var det så högt att jag knappt kunde höra mig själv tänka. Musiken bara vällde ut i rummet med full kontroll och var fullständigt befriad från hörbar förvrängning.

Slutsats
Konkurrerande tillverkare kan nog ge en högre grad av transparens både rent allmänt i ljudbilden och i den översta delen av diskantregistret. Både Ayre och Adyton kan till exempel få fram ännu lite fler detaljer och hjälpa resten av musikens djupare frekvenser att släppa igenom sina övertoner. Men få andra kombinerar den förvrängningsbefriade klangen med total stålkontroll – oavsett frekvens och belastning – och med samma oansträngda lätthet som McIntosh MC-501. En mer trovärdig förmedling av musikens innersta väsen finns knappt för pengarna.

Somliga tror kanske att den enda skillnaden mellan olika förstärkare är effekten – och därmed priset. Det är en fundamental missuppfattning. Utan en välgjord och välanpassad förstärkare är det ingen idé att lägga pengar på dyra högtalare. De kommer ändå aldrig att kunna utnyttja hela sin potential. För kunderna är problemet att det är svårt att begripa varför en påkostad förstärkare kan vara så bra när det ju är högtalarna man lyssnar på. Det flesta behöver inte hundratals watt, och då finns det väl ingen anledning att betala för det heller? Sanningen är att högtalarna aldrig kan låta bättre än signalen de matas med från just förstärkaren. Som får sin signal från CD-spelaren. Som det mesta annat är i livet hänger saker och ting ihop. En bra musiker kan sällan utgöra en hel orkesters framförande på egen hand, och på samma sätt går det inte att sätta ihop en optimal anläggning utan att alla beståndsdelar är lika starka. Och mycket starkare än McIntosh MC-501 kan det knappast bli. Den bevisar med eftertryck att effekt och välgjord teknik kan blåsa liv och realism i varje anläggning. Och på ett sätt som bara är ordentliga High End-förstärkare förunnat. Kraftverk McIntosh MC-501 med sina 500 watt är en av de stora, brutala bestarna som är konstruerade för att leverera oansträngd kraft till vilken högtalare som helst. En konstruktionsmålsättning den delar med 400-wattaren McIntosh MC-402, som vi testade förra året, och den 600 watt potenta MC-602, som vi haft till förfogande. Alla tre är byggda på samma sätt, med enorma strömreserver och specialutvecklade transformatorer som är gjorda för att anpassa förstärkaren efter olika belastningar. Där skiljer sig alla tre från förstärkare som Adyton Cordis 1.8 på 350 watt och Ayre MX-R på 300. Ayres MX-R och McIntoshs MC-501 har för övrigt en sak gemensamt: de är båda monoförstärkare. Men medan Ayre har använt möjligheten med den uppdelade förstärkaren till att reducera storleken, är McIntosharna tämligen stora. Men inte värre än att de kan placeras i en möbel utan att sticka ut på baksidan (de är 47,6 cm djupa). Alla de ovan nämnda förstärkarna kostar stora summor pengar. De största skillnaderna är hur de låter, deras förmåga att driva högtalare och deras klangkaraktär. Alla McIntosh-förstärkare har en otroligt generös klangbild med nästan gränslös förmedling av ALLT som händer på inspelningen, medan Ayre-förstärkarna är stramare regissörer och levererar också en högre grad av insikt = genomskinlighet. Men så är de också de dyraste av alla dessa kraftverk. Pur glädje Inte för att klangbalansen i MC-501 saknar neutralitet. För även om de har lite mer av den klang – somliga skulle kanske säga värme – som många instrument kan ha live, är de inte på något sätt färgade i klangen. De är inte heller så beslöjade som många andra ”välljudande” förstärkare kan vara. Och de har noll – eller åtminstone snudd på – problem med att gripa tag i även stora högtalare och skaka om dem ordentligt om det behövs. Som så ofta när vi snackar om seriös High End är det inte så viktigt vad som står på papperet, utan hur musiken låter i verkligheten. Kritiska röster hävdar kanske att Ayre MX-R och Adyton Cordis 1.8 har en mer uträckt och distinkt diskant och övertonstruktur, men det betyder inte alls att McIntosh saknar någon som helst musikalisk förmedlingsförmåga. Med högtalare som Martin Logan-elektrostater, Piega med banddiskanter, Sonus faber Amati Anniversario och nyligen Wilson Audio Duette, har urvalet varit både brett och differentierat. McIntosharna har aldrig haft några problem med att driva någon av högtalarna. De har faktiskt bidragit till att högtalarna haft optimala testförhållanden under den period vi har synat dem i sömmarna. Hela testperioden har handlat om den renaste musikförmedling man kan tänka sig. Förstärkarnas speciella driftsprincip med transformatorer, där olika kretsar är anpassade efter olika högtalarbelastningar, har sina nackdelar. En är att bandbredden reduceras till 100 kHz i stället för att nå upp till 1 MHz, en annan är vikten och en tredje är kostnaden. Men man får å andra sidan en förstärkare som inte är nämnvärt bekymrad över belastningen i andra änden av högtalarkabeln. Vilket märktes tydligt. Kontrollen var alldeles fenomenal. Stora orkesterverk som Mozarts Requiem dominerade rummet fullständigt. Förstärkarnas nästan gränslösa kontroll och extremt rena och felfria signalbehandling gav musiken en ny dimension. Kören på Requiem flyter ofta ihop till en enda gröt, men MC-501 lyckades skilja barytoner från tenorer och sopraner från mezzosopraner på ett föredömligt sätt. Mozarts massiva verk bara växte i styrka och skala, särskilt på Sonus faber Amati Anniversario. Röster – oavsett om det var Bob Dylan eller Diana Krall – hade precis den fulländade kroppsklang som gjorde dem ack så mycket mer levande för lyssnaren. Enklare verk fungerade lika väl. Keith Jarretts Carnegie Hall-konsert växte med McIntosharna. Ljudbilden fick den extra dimension som gjorde att musiken flyttades från Carnegie Hall till vardagsrummet. Klangens plötsliga attack från konsertflygeln hade den omisskännliga dynamiska snärt som det är få förstärkare förunnat att lyckas frambringa. Pianot fick visa sitt fulla temperament, både dynamiskt och klangmässigt. Här finns det så mycket kraft och kontroll att den bestämda och välkontrollerade förstärkaren knappast lär ha problem med att driva andra högtalare än de vi testade med. Brian Broombergs bas på ”The Chicken” återgavs klockrent av MC-501. Som oansträngt och utan att öka pulsen pumpade ut basfrekvenser ut i rummet med en obesvärad gäspning. Och ändå var det så högt att jag knappt kunde höra mig själv tänka. Musiken bara vällde ut i rummet med full kontroll och var fullständigt befriad från hörbar förvrängning. Slutsats Konkurrerande tillverkare kan nog ge en högre grad av transparens både rent allmänt i ljudbilden och i den översta delen av diskantregistret. Både Ayre och Adyton kan till exempel få fram ännu lite fler detaljer och hjälpa resten av musikens djupare frekvenser att släppa igenom sina övertoner. Men få andra kombinerar den förvrängningsbefriade klangen med total stålkontroll – oavsett frekvens och belastning – och med samma oansträngda lätthet som McIntosh MC-501. En mer trovärdig förmedling av musikens innersta väsen finns knappt för pengarna.
Läs hela artikeln och över 450 nya tester i året med prenumeration på Ljud & Bild.
är du redan prenumerant? Logga inn.
Provaprenumeration
0:-
Fri tillgång till ljudochbild.se
Bronsprenumeration
349:-/halvår
1/2 år (6 nr) Digitalutgåva varje månad Fri tillgång till ljudochbild.se
Silverprenumeration
580:-/år
1 år (11 nr) Välkomstgåva Fri tillgång till ljudochbild.se Digitalutgåva varje månad
Guldprenumeration
999:-/år
1 år (11 nr) Ny digital film varje månad Välkomstgåva Fri tillgång till ljudochbild.se Digitalutgåva varje månad
Prenumerationen kommer automatiskt att förnyas till vanligt pris: Månad 49:-

Med prenumeration på Ljud och Bild får du:

Fri tillgång till ljudochbild.se Digitalutgåva (iPad/Android) varje månad Rejäl rabattt Välj själv hur länge du vill prenumerera - och med eller utan film Fin välkomstpremie
Bästa pris på McIntosh MC-501
Pricerunner.se är en kommersiell partner till ljudochbild.se. De levererar uppdaterade priser, prisjämförelser och produktinformation.
  • 500 watt i 8 ohm
  • Fullbalanserad konstruktion
  • Autoformer-utgångs-transformatorer
Pris: 125000:-


Har du något att lägga till??

Värlkommen till Ljud & Bilds diskussionsforum. Vi vill gärna veta vad du tycker. Håll dig till ärmnet och var saklig så slipper vi ta bort eller moderera inlärgg. övriga frågor och synpunkter härnvisas till redaktion@ljudochbild.se.

Alltid uppdaterad!

Fri tillgång till Ljud & Bild i en månad

0:-