Pioneer XDP-100R skiljer sig från andra spelare genom att den kör Android. Det betyder att man kan ladda ner appar som Spotify och Tidal, och dessutom Netflix och spel. Det som skiljer den från en smartmobil är att den inte kan ringa eller ta bilder. Vi har tidigare testat Android-spelaren Sony NW-ZX2, som är väsentligt dyrare (12 000 kronor) men som i likhet med lillebror ZX100 inte orkar driva svåra hörlurar.

Pioneer-spelaren stöder i princip alla musikformat och är den första vi har testat med fullt MQA-stöd. Det är ett format som packar ihop högupplöst musik till mycket mindre filstorlekar genom att ”vika ihop” ljudbilden och lägga de ultrasoniska frekvenserna under det hörbara registrets brusgolv. En process som packas upp helt utan kvalitetsförluster i andra änden av signalkedjan. Formatet är så nytt att vi inte haft tillgång till sådana filer under testet, så vi har inte undersökt den här funktionen.

XDP-100R har 32 GB inbyggt minne, vilket räcker till ungefär 30 högupplösta album. Det går att utöka med två microSD-kort på 200 GB vardera. Det lär räcka för de flesta. Batteritiden anges till 16 timmar, vilket är helt OK.

Spelaren är ganska så stor, eftersom skärmen är på hela 4,7 tum. Den är kantigare än en typisk mobiltelefon och stötdämparna längst ner och längst upp – där den senare har formen av ett rackhandtag – är inte särskilt läckra. Gudskelov går de att skruva av.

Ljudkvalitet

Precis som Sony ZX100 låter Pioneer-spelaren mycket luftigt och upplöst. Det är en fröjd att lyssna på högupplöst musik, oavsett om den är klassisk med Trondheimsolistene eller mer funky med Daft Punk. Och lyssna bara på albumet ”Dilate” med Ani Difranco! Slide-gitarren i ”Done Wrong” svävar angenämt i höger öra och ljudbilden är stor och rymlig. Anis känslosamma röst framträder tydligt och basgitarren är lika upplöst som djup. Oerhört imponerande, och till skillnad från Sony ZX100 och ZX2 finns det faktiskt så mycket kräm i 100R att de kan driva mina öppna Audio-Technica ATH-R70r. Precis tillräckligt.

Pioneer har högre gain än både Sony och min iPhone 6s Plus och den släpper igenom musikens nerv på ett helt annat sätt än mobiltelefonen. Den har däremot inte lika mycket muskler som FiiO X5, som med sina superkrafter kan driva ännu svårare hörlurar. Det finns EU-regler om hur hög nivå en bärbar spelare får ge ifrån sig, men den kinesiska FiiO-spelaren är också CE-godkänd så det kan verka som om både Sony och Pioneer har varit väl försiktiga med volymkontrollen.

Slutsats

Skötseln är oklanderlig och ljudet likaså. Pioneer har inte sparat in på något, bortsett från inbyggd lagringsplats men det går gudskelov att råda bot på med två microSD-kort. Maskinvaran är snabb, den förinställda musikspelaren är användarvänlig och det finns inte mycket att klaga på. Bortsett från en lite kantig form och en ljudnivå som precis är hög nog, men som inte kan mäta sig med exempelvis den kinesiska FiiO X5. De allra mest tungdrivna hörlurarna blir ett problem för XDP-100R. Inofficiellt kan det gå att hacka gain-kontrollen i Android-enheter, till exempel via androidaudiohacks.com. Kolla på eget ansvar. Under alla omständigheter spelar Pioneer-spelaren tillräckligt högt med de flesta hörlurar, och låter sagolikt.

Också i detta test:

Bärbara musikspelare