annons
annons
annons

Test av Ayre K-XR & V-XR

Dream Team

Överväldigad av högt ljud och starka intryck var jag tvungen att kapitulera. Fyra timmar på konsert kan bli i mesta laget. Även om jag var hemma.

Ljud & Bild tycker

  • Superdetaljerad och transparent.
    Kristallklar ljudbild.
    Härlig finess.
    Enorm dynamik.
    Massor av kraft.

  • Bara linjeingångar.
    Kostar en hel del.
    Terminalerna klarar bara spadar.

annons

Småsvettig och utmattad sänkte jag volymen och kastade ifrån mig CD-omslaget. Att vara på konsert kan tära på vem som helst, åtminstone när man spelar så högt som jag gjort. Att ta sig hem tog lyckligtvis inte så långt tid. Jag var ju redan hemma. Och konserten hade ägt rum i mitt eget vardagsrum, med Ayres bästa förstärkare som kraftleverantör till PMC:s stora IB2i-högtalare.

Att det kändes som en riktig konsert, oavsett om det Leonard Cohen ”Live in London” eller Keith Jarrett ”Still Alive”, berodde på den omaskerade och naturligt klingande ljudbilden som Ayre-förstärkarna fick fram. Vilka högtalare jag än spelade med skapade Ayre-elektroniken en av de bästa musikupplevelserna jag har haft hemma. Allra bäst lät förstärkarna när de var sammanlänkade med PMC-högtalarna, de fick ut det bästa av den extrema upplösningen och djupet som bor i KX-R och VX-R.

Men den kanske mest magiska känslan, åtminstone när det gäller vokalprestationer, fick jag med Sonus faber Guarneri Evolution, en dundervacker tvåvägs stativhögtalare som du kan läsa mer om i kommande nummer.

Personligen gillar jag rörförstärkare lika mycket som transistorförstärkare. Och hornhögtalare lika mycket som elektrostater. För mig är det inte principen det handlar om utan om hur lyckad konstruktionen är. McIntosh MC275 med fyra KT88-rör och 2 x 75 watt kan ge mig lika mycket glädje som Mark Levinson No.532 med rader av transistorer som lämnar 2 x 400 watt. Två helt olika driftsprinciper och utföranden, som båda låter helt vidunderligt, fast olika. Trots allt handlar det om att återskapa musikens nerv, att hitta glädjen i låten, stycket eller satsen.

Går sina egna vägar
Ayre har ännu en gång valt att göra saker och ting på sitt eget sätt. Förstärkarna har aldrig rör, och arbetar inte i så kallad klass D eller är digitala på något sätt. Ayres Charlie Hansen och hans team håller sig till transistorbaserade konstruktioner. Ganska så kostsamma sådana (temperaturstabila ThermalTrak-transistorer som bland annat också används av McIntosh och som ser till att spänningen och strömstyrkan alltid är konstant, oberoende av var någonstans i kretsen transistorerna sitter och vilken belastning de har), precis som de flesta komponenterna i en Ayre-förstärkare.

Både för- och effektförstärkaren tillhör Ayres påkostade R-serie och har helgjutna och urfrästa aluminiumkabinett som täcker bottenplattorna och som helt saknar synliga fogar. Utförandet är vansinnigt välgjort och tanken är en maximal mekanisk stabilitet. Precis som det mesta Ayre bygger är båda konstruktionerna helbalanserade. Vilket innebär att signalen är jordad hela vägen från ingången till högtalarterminalerna på baksidan. På så sätt dämpas RF-brus och elektromagnetisk interferens och risken för överhörning minimeras.

Effektförstärkaren VX-R är stereoversionen av de 300 watt potenta monoförstärkarna MX-R som vi testade 2007. VX-R är faktiskt byggd som två monoförstärkare i ett enda kabinett. På insidan löper kretsarna parallellt för höger och vänster kanal, från ingångarna till utgångarna.

Förstärkaren har ingen negativ återkoppling (feedback). Det är en teknik som är vanlig i förstärkare för att reducera förvrängning i utgångssteget, men Ayre har sin egen teknik för att eliminera förvrängning eftersom de hävdar att återkoppling bland annat ökar skillnaderna i signalens timing. VX-R använder Ayres egen uppfinning, en krets som kallas EquiLock som är konstruerad för att ge en fullständigt linjär spänningsrespons till alla transistorer, genom hela frekvensregistret och upp till 250 000 Hz. Förstärkarna har dessutom Ayres eget nätfilter inbyggt.

Tyst förstärkare
Förförstärkaren KX-R har många av kretsteknikerna som sitter i effektförstärkaren och är helbalanserad rakt igenom. Den har en speciell volymkontroll (Variable Gain Transconductance, VGT) där man reglerar volymen (gain) i 60 steg om 1 decibel och där signal/brusförhållandet är konstant på alla volymer. VGT-konstruktionen ser också till att signalen är fullständigt linjär och inte ökar förvrängningen i förförstärkaren, oberoende av vilken volym man spelar på.

KX-R har fyra balanserade och fyra obalanserade ingångar. Inga USB-portar eller digitalingångar och ingen skivspelaringång. Förförstärkaren är ett rent linjesteg som uteslutande tar hand om analoga ljudkällor.

Informationen i teckenfönstret kan både dimmas och ändras. I installationsmenyn går det att ändra namn på ingångarna, samt ställa in ingångskänslighet, balans och gain om man skulle vilja koppla in en hemmabioprocessor.

Fjärrkontrollen i aluminium har belysta knappar och kan styra Ayres CD-spelare.

Supertransparent och ultradynamisk
Äpplet faller inte långt från trädet och jag tycker att VX-R låter precis som monoversionen MX-R, fast med en aning lägre effekt. Men det är inget man märker, direkt. Jösses ett sådant dynamiskt kraftverk detta är! Den dynamiska kontrasten och den stenhårda basen påminner mig om det bästa från Mark Levinson, Burmester och Adyton. Fast med den silkeslena ljudbilden från en Soulution-förstärkare också. Stora ord, visst, men provlyssna själva. Detta är något av det bästa jag har hört någonsin. Supertransparent, massivt engagerande och med en ändlös dynamik.

När jag spelar högt briljerar förstärkaren med fullständig kontroll. De flesta högtalare skulle kasta in handduken långt innan VX-R ens hunnit bli riktigt varm. Att få Bruce Springsteens ”Wrecking Ball” att låta som en arenakonsert sker helt utan ansträngning. Trummorna river och sliter i baselementens upphängning, volymen är öronbedövande hög, men förstärkaren har total kontroll.

Förstärkarkombinationen är något av det mest raffinerade och genomskinliga jag har hört. Små nyanser i gitarrspelet i Pace De Lucis, Al Di Meolas och John McLaughlins legendariska trioplatta är kristallklara i den enormt djupa ljudbilden. Både Joanne Shaw Taylors röst och sopraner i operainspelningar är generöst varma och naturliga, fullständigt befriade från färgningar. De många olika klangfärgerna på skivor som ”Universal Syncopations” med Miroslav Vitous, Jan Garbarek, Chick Corea, John McLaughlin och Jack DeJohnette är gränslöst närvarande. Det är som att höra skivan för första gången.

Även ett ganska så nytt album som Fleet Foxes ”Helplessness Blues” låter friskare och mer nyanserat än jag hört det förut. Ayre-kombinationen har ingen egen klangkaraktär. Det låter inte tunt eller vasst på något sätt. Bara glasklart neutralt, fast inte alls utan värme och klang. Med alla instrument och röster. Om det finns något som låter väsentligt bättre än det här i samma prisklass så skulle jag vilja höra det. Detta är nämligen exceptionellt bra.

Slutsats
KX-R och VX-R är helt enkelt något av det bästa vi har hört. Att förförstärkaren saknar digitala ingångar, som är så inne nu för tiden, och skivspelaringång, som fått en renässans, kan vara en brist för somliga. För alla andra, de som bara ska njuta av musiken från CD (eller skivspelare genom ett externt RIAA-steg) är KX-R kanske det allra yppersta försteget som någonsin byggts. Effektförstärkaren VX-R driver de flesta högtalare med största självklarhet. Bara de allra mest tungdrivna högtalarna, med låg impedans och känslighet, behöver något med mer muskler än det här.

Så självklara referensförstärkare som de här är det sällan vi stöter på.

Fakta

  • Ayre KX-R

• Förförstärkare
• 4 balanserade och 4 obalanserade ingångar
• Helbalanserade kretsar
• 210 000 kr

  • Ayre VX-R

• Stereoeffektförstärkare
• 2 x 200 watt i 8 ohm
• 2 x 400 watt i 4 ohm
• Helbalanserade kretsar
• 175 000 kr

 

 

Tillverkare:
Ayre
Pris:
385.000,-
Importör:
Ljudkvalitet
Funktionalitet
Användning
Kvalitetsintryck
annons
annons
annons
annons