HTS7520 har USB-port med stöd för de mest relevanta musik- och videoformaten, inklusive AVCHD som är formatet som används av de flesta HD-videokameror. Porten används också för att uppgradera BD-programvaran. Du laddar bara ned uppgraderingsfilen från Philips hemsida, lägger över den på ett USB-minne och pluggar in det i porten.Menyerna är på svenska.
Vad som däremot sänker användarvänligheten är att inställningsmenyn inte klarar av att ställa in avståndet till varje högtalare. Fördröjning till bak- och centerkanalen finns, men bara i form av millisekunder. Det krävs alltså att du vet om att en millisekund motsvarar 30 cm. Om bakhögtalarna står 30 cm närmare lyssningsplatsen än fronthögtalarna så ska du alltså fördröja ljudet till bakhögtalarna med 1 ms. En meter motsvaras med andra ord av ungefär 3 ms. Du kan däremot inte ställa in fördröjningen till fronthögtalarna eller subbasen, vilket betyder att du kanske måste prova olika placeringar av subbasen för att få ett så bra resultat som möjligt. Detta kräver avancerade kunskaper av användaren, vilket man inte kan förvänta sig i den här prisklassen.
 
Ljudkvalitet
Med HD-filmljud återger Philips dialogen på ett klarare sätt än Sony och Panasonic. Det finns en bättre upplösning i övertonerna, vilket också drar ut ljudbilden fint mot sidorna i ett öppet landskap, och ger en större rumskänsla. Subbasen är behärskad men levererar mer raffinerade bastoner än Sony och Panasonic. Pumphagelskott smäller till fint och bastonerna är lite stramare och mer väldefinierade. Det är fortfarande ingen tvekan om att Philips-anläggningen – precis som de övriga testdeltagarna – har en billig subbas, eftersom det hörs kabinettresonanser plus att basen inte är linjär.
Elektropop-albumet ”La Petite Mort” från nykomlingen Lucy Swann återges med ganska bra tryck i basen och med mer luft än hos Sony. Övertonerna har bättre diktion. Men övergången mellan subbasen och högtalarna är genomgående lite sämre, eftersom man inte kan ställa in fördröjningen till subbasen och fronthögtalarna är man beroende av att subbasen ställs helt rätt. Det är svårt, för det är inte bara att använda måttband. Psykoakustik är nämligen ett udda fenomen när det handlar om basfrekvenser. Men HTS7520 låter bra, även om Sony är ännu ett strå vassare totalt sett.
Med storbandsalbumet ”Sudoku” från Sharp Nine är nog Philips anläggning den som har den mest naturliga klangen, även om den samtidigt är lite instabil rent dynamiskt. Fokus vacklar en smula fram och tillbaka mellan de olika instrumenten, allt beroende på vilket som spelar högst för tillfället. HTS7520 kan spela ganska så högt, högre än Samsung, men utan någon extrem kontroll.

Också i detta test:

Test av Fyra 5.1-anläggningar med Blu-ray