När mediespelarna kom kastade sig entusiasterna över Popcorn Hour. De första modellerna var inte mycket att hänga i julgranen men tillverkaren tog smart nog vara på nördarnas kunnande och intresse. Alltså går det utmärkt att skriva egen mjukvara för apparaten vilket gjort att stödet för konstiga filformat, nätverkstjänsterna och tillgången på udda innehåll från internet bara exploderat. Det finns till och med en butik för applikationer där man kan ladda ner spel om man känner för det.
Men nu känns det som att tillverkaren tappat sugen. A-200 är visserligen ett tekniskt steg upp från A-110 men den känns samtidigt plastigare, billigare och bullrigare. Man verkar ha nöjt sig med att lägga till finesser istället för att ta ett nytt grepp och skapa en helt ny apparat. Man borde ha jobbat om menysystemet, fixat gamla brister som det klagats på i åratal och gjort apparaten snabbare och enklare att använda.

Slutsats
Spelaren må ha fler kluriga nätverksfunktioner och finurliga internetkällor än någon annan men för de flesta av oss är det medieuppspelningen som spelar roll. Lyckligtvis spelar den allting vi kastar på den utan problem och med bra prestanda. Det är dock mer än man kan säga om menyerna som känns irriterande långsamma och inte alltid logiska. A-200 är visserligen bättre än föregångaren men börjar ändå kännas föråldrad.

Också i detta test:

Test av Åtta mediespelare