Elac är en tillverkare som alltid har imponerat på oss men som ändå aldrig lyckats ta sig hela vägen till toppen i våra breddtester. Förklaringen kan vara att de tyska högtalarna har varit en smula anonyma och saknat lite av imponatorfaktorn hos ett par Klipsch, B&W eller DALI. De har alltid varit ytterst precisa och neutrala i klangen, men i sällskap med andra högtalare som ropar högre och har enstaka beundransvärda egenskaper, kan Elacs välbalanserade ljud kännas som försiktigt och – vågar jag säga det – lite tråkigt.

Ändå återkommer vi ständigt till detta märke, som är en klar representant för tysk byggkvalitet. Elac-högtalarna har alltid haft ett imponerande utförande och en elementbestyckning som känns väldigt påkostad i förhållande till prislappen.

FS 257 är den senaste modeller från Elac. Den föddes som en specialversion till en tysk återförsäljare som ville ha en Elac-högtalare med en lite piggare och livligare klangkaraktär. Det är en beskrivning vi tyckte lät lovande, och det dröjde inte lång tid förrän ett par var på väg till oss med färja från Kiel …

FS 257
Nästan alla Elac-högtalare bygger på den berömda JET-diskanten. Den ser precis som en banddiskant men består i själva verket av en oerhört tunn metallfolie som är hopvikt många gånger. Metoden ger en mycket större membranyta än en vanlig domediskant, vilket resulterar i en högre känslighet. Alldeles bakom metallfolien finns ett akustiskt dämpmaterial och bakom detta en synnerligen effektiv magnet av neodym. Det lätta membranet och det starka magnetfältet gör Elac-diskanten kapabel att återge frekvenser uppemot 50 kHz med ytterst låg förvrängning.

Bas- och mellanregister tas om hand av två 5,25-tumselement, även dessa av Elacs eget fabrikat. I stället för en traditionellt jämn yta har membranet ett diamantmönster. Det ger en extra styv kon som påverkas mindre av uppbrytningar än vanliga membran.

Med en höjd på dryga metern är FS 257 en kompakt golvhögtalare med en smal framtoning, och den tar inte mycket större plats än ett par stativhögtalare på stativ. Kabinettet finns i svart och vit pianolack och man inser att det är skillnad på lack och lack när man synar Elac-högtalarna i sömmarna. De har en finish som får många High End-högtalare att bli gröna av avund. Det svarta utförandet är dock känsligt för fingeravtryck, så det ingår både handskar och putsduk i kartongen.

Extrem öppenhet
Personligen har jag aldrig varit en anhängare av vare sig band- eller foliediskanter eftersom jag tycker att de ofta har en tendens att dra till sig för mycket uppmärksamhet. Det blir lätt lite för mycket utsvävningar i ljudet, och särskilt studioinspelningar kan bli i ljusaste laget. Men efter att ha hört vad Elac lyckas med i toppen av frekvensregistret måste jag erkänna att de grusar mina fördomar. JET-diskanten klingar behagligt i öronen och är extremt öppen, luftig och snabb. Hör bara på Jarle Bernhofts liveinspelning av ”C’mon Talk”, där högtalarna följer de snabba tonskiftningarna blixtsnabbt, utan färgning eller eftersläpningar, och återger Bernhofts karaktäristiska röst på ett mjukt men särdeles dynamiskt sätt. Samtidigt är ljudet så rent och oförvrängt att man lockas att vrida upp volymen, och de förhållandevis små högtalarna kan faktiskt sprida riktig livekänsla i vardagsrummet.

Ljudet är otroligt neutralt, i ordets mest positiva bemärkelse. Även om FS 257 gör väldigt lite med ljudet som inte fanns med från början, låter det inte för tunt, för korrekt eller tråkigt. Här finns det tillräckligt med värme i mellanregistret och fyllighet i basen för att alla musikstilar ska fungera riktigt bra. Vi tycker faktiskt att FS 257 är riktigt pigga och livliga om man jämför med tidigare modeller, till exempel de stora FS 249 som vi testade för ett par år sedan.

Det låter bättre än förväntat, tänker jag, men hur går det med heavy metal? Melodiös metall som Iron Maiden och Dream Theater är det få ”hifi-högtalare” som tacklar på ett bra sätt. Energiska trummor och gitarriff slutar som regel med ett hårt och vasst ljud som inte ens en halvdöv hårdrockare orkar lyssna på särskilt länge. Men till och med här klarar sig FS 257 förvånansvärt bra, utan att bli för aggressiv eller tunn när musiken rockar loss. Avsaknaden av färgning och ”underhållningspuckel” i basen gör visserligen att man tappar lite av råheten som finns i mer renodlade rockhögtalare, till exempel ett par Klipsch RF-82 eller JBL LS80, men det är ingen tvekan om att Elac låter mest korrekt i längden.

FS 257 är därmed en solklar utmanare till klassens bästa allroundare, som Vienna Mozart Grand och Bowers & Wilkins CM9, och med såväl elektronika som klassisk och akustisk musik är de helt enkelt de bästa jag har hört i prisklassen. Upplösningsförmågan är oerhört bra och det finns plats för mycket information i ljudbilden utan att det grötar ihop sig. Det är goda egenskaper när man lyssna på komplexa och dynamiska verk som Holsts ”Planeterna”. Elac-högtalarna förmedlar en stor mängd information som man inte utan vidare hör från andra, och allt presenteras på ett kontrollerat sätt utan att det låter för ljust eller tröttsamt.

Imponerande bas
Styrkan ligger inte bara i toppen av frekvensregistret – även basen är enormt potent, tight och detaljerad. I mitt vardagsrum på 25 kvadratmeter mäktade FS 257 med rikligt med bas ända ned till 35 Hz, med en jämn frekvensgång och utan den typiska puckeln kring 50–60 Hz som många högtalare av den här storleken brukar ha. FS 257 överträffar till exempel de i övrigt så lysande Vienna Mozart Grand både när det gäller djup, tryck och kontroll i basregistret.

Till och med i ljudspår med svår djupbas kan Elac-högtalarna spela mycket högt och rent – här finns mer krut än man skulle kunna förvänta sig av en relativt liten golvhögtalare med 6-tumsbasar! Även där många högtalare går i kompression fortsätter Elacerna att låta lika rent. Min teori är att detta måste bero på synnerligen god kvalitet på högtalarelementen, och inte minst JET-diskanten som tål en högre ljudnivå utan att förvränga ljudet.

Slutsats
Elac FS 257 har en typ av ljud som imponerar från första tonen. Oberoende av personlig smak får man här ett ljud som har högre kvalitet än vad många av konkurrenterna i prisklassen klarar av. Ljudet är gnistrande klart och har en detaljrikedom som överträffar mainstream-högtalare. Det konstiga är att det kristallklara ljudet inte blir hårt, vasst eller tröttsamt, som vi är vana vid från väl ivriga diskanter. Med sitt obönhörliga fokus och sin avslöjande ljudkaraktär är detta inte en högtalare för alla, men de som överväger att skaffa ett par högtalare i den här prisklassen, eller en bit över, förtjänar att få höra vad FS 257 är kapabla till. Hade jag inte precis ”dragit kortet” på ett annat par högtalare hade jag funderat starkt på att ge mig själv ett par FS 257 i födelsedagspresent!

Också i detta test:

fyra hemmabioreceivrar