Det som gör att vi kan höra skillnad på ljud som kommer framifrån och bakifrån är att formen på örat förändrar ljudets fas och frekvens. Därför går det att manipulera ljudet och överföra det med hjälp av bara två högtalare. JVC är en av de som försöker, här med sitt NX-BD3. Anläggningen är först i världen med att vara kompatibel med DLNA (Digital Living Network Allience) som gör det möjligt att streama HD-ljud och HD-bild via hemnätverket. Koppla in till routern med en nätverkskabel så är det bara att köra igång!

Vi saknar dock en HD-ingång för den som vill koppla in kabel-TV-boxen eller sitt PS3. Det finns dock en optisk digitalingång och en analog stereoingång, så det går åtminstone att koppla in ljudet.

Användning
När man bara har två högtalare behövs ingen automatisk kalibrering. Här är det ”plug and play” som gäller, bortsett från att vårt testexemplar hade Midnight-funktionen aktiverad. Det är en finess som komprimerar ljudbilden en hel del, och som därför bör stängas av. Vi upptäckte också att subbasen bör dämpas med 3–4 dB för att den ska bli en naturlig del av ljudbilden.

Vad vi kan klaga på när det gäller användning är att spelaren är tämligen trög. Det tog nästan en minut från standby-läge till Blu-ray-bilden visades.

Ljudkvalitet
Anläggningen ger ett ganska godkänt intryck av surroundljud. Även om vi aldrig känner oss helt omringade så urskiljs ljud som ska komma bakifrån ganska så väl ut mot sidorna. Det går inte att jämföra med en riktig 5.1-anläggning men man får ganska så fängslande filmupplevelser.

Dialogen låter bättre än hos Sony. Mellanregistret, där röster har sitt huvudregister, låter större och har mer pondus. Det är också mer rymd runt rösterna. Detta kan bero på att JVC inte har någon centerhögtalare, så att allting låter mer helhetligt. Nackdelen är att ljudbilden inte får något väldefinierat centrum.

NX-BD3 har fin kontroll över dynamiken – även i actionscener – men för mitt personliga vidkommande så är maxvolymen inte tillräckligt hög. Det känns lite tyst, särskilt när man spelar BD-filmer med stort dynamikomfång. Sådana skivor har nämligen en lägre referensljudnivå, vilket gör att man skulle vilja kunna vrida upp volymen. Subbasen är lite väl svulstig, den blir aldrig någon helt naturlig del av ljudbilden, utan står och spelar för sig själv emellanåt.

Musik låter ganska så bra, kvinnliga röster är luftiga och har en fin fyllighet. Ljudet är kanske lite tunt, men i stereo slår JVC både Sony och Samsung. På film är det däremot en kompromiss att bara ha två högtalare, så anläggningen spelar inte riktigt i samma liga.

Bildkvalitet
Med Blu-ray är bildkvaliteten imponerande. Bilden har inte Sonys aningen överdrivna skärpa, men inte heller de små artefakterna som rutnätsmönster och små sågtänder. Även hos JVC glider detaljer in i varandra vid snabba rörelser och färgschatteringarna är inte fullt så jämna som hos de bästa. Men sammantaget är bilden mycket fin. Även DVD-bilden är bra, fast den påverkas av rörelsestörningar.

Också i detta test:

Fyra anläggninger med Blu-ray