annonse
annonse

Fujifilm X-Pro1

Retroklassiker

Den här kameran hade jag kunnat leva länge och väl med. De små nackdelarna överskuggas fullständigt av en makalös bildkvalitet.

Hög bildkvalitet. Hög optisk kvalitet. Bra ergonomi.
Tråg autofokus. Hopplös manuell fokus. Litet sökarutsnittet.

Det har nog aldrig funnits en bättre tid att vara intresserad av foto. Moderna kameror passar mycket bättre för fotografering än de som fanns förr i tiden så det har blivit mycket enklare för vanligt folk att ta fina bilder. Oavsett om de förevigas av en spegelreflex eller en kompaktkamera. Dessutom har det blivit billigare att skaffa en bra kamera, urvalet är stort och bokhyllorna och internet bågnar av kurser, tips och trix som gör nybörjaren till en bättre fotograf på nolltid.

För 5 000 kronor kommer man långt om man väljer en bra systemkamera, antingen en traditionell spegelreflex eller någon av de många spegellösa systemkamerorna. Fast det finns de som ställer en smula högre krav och har lite högre behov än andra. De är villiga att betala lite extra för sitt redskap och har högre krav på bildkvalitet. Gruppen är inte enorm, men tillräckligt stor för att legendariska Leica gick med tidernas största vinst förra året, och inte hinner bygga tillräckligt många kameror och stativ för att täcka efterfrågan.

Hos Leica börjar systemkameran M9 på 60 000 kronor. För bara huset. Lägg till en vidvinkel, ett normalobjektiv och en porträttele med bra ljusstyrka så har du lagt närmare 200 000 kronor på kamera och optik. Som jämförelse kostar Fujifilm X-Pro1 och motsvarande objektiv 35 000 kronor. Då får man makroobjektiv på köpet, en 60 mm (f2,4) som tillsammans med en 18 mm (f2,0) och en 35 mm (f1,4) utgör hela nuvarande urvalet av optik till Fujifilms systemkamera.

Att Fujifilm betraktar sin nya X-Pro1 som ett prisvärt alternativ till Leica M9 är det få som betvivlar. Och de har faktiskt många liknande egenskaper. Båda är spegellösa mätsökarkameror som har en genomsiktssökare i stället för spegel och utbytbar optik. X-Pro1 är däremot mycket mer avancerad och har autofokus, HD-video, en kombinerad genomsikts- och LCD-sökare, levande skärmbild samt en unik 16,3-megapixlars bildsensor. I APS-C-format med måtten 23,6 x 15,5 mm.

Leica M9 har en 18-megapixlars CCD-sensor i fullformat (24 x 36 mm) och är en förhållandevis enkel kamera som saknar de flesta finesser som X-Pro1 har. Och de flesta andra kameror också, för den delen. Köper man M9 har man däremot ett enormt urval av objektiv att välja och vraka mellan. De kostar, men man är i det närmaste garanterad en kvalitet som ingen annan kommer i närheten av.

Inte en kamera för alla
I likhet med M9 är inte X-Pro1 rätt kamera för nybörjaren som ska byta ut sin kompaktkamera. Eller för föräldrar som vill föreviga sina barns vilda uppväxt.

Många lär tycka att X-Pro1 är för avancerad eftersom man arbetar med en mätsökare – analog eller digital – och ägnar mer tid åt exempelvis komposition än man gör med en spegelreflex, som i mycket högre grad kan användas som en sikta-och-tryck-kamera. Med X-Pro1 är processen med komposition, fokusering, ljusmätning och exponering mer tidskrävande. Därmed inte sagt att man inte kan ta bilder med helautomatik, för det kan man naturligtvis, men man stöter på ett hinder som sänker avfyrningstakten. Nämligen kamerans autofokus. Som är trög i alla ljusförhållanden om man jämför med en hybridkamera utan spegel eller vilken spegelreflex som helst. Fokusprecisionen är ganska bra, i synnerhet om man jämför med Fujifilm X100, och det går att välja fokuspunkt för hand om man vill. Men fokuseringen är inte tillräckligt snabb för att hänga med i snabba rörelser, då måste man fokusera i förväg för att öka träffprocenten. Någon actionkamera blir X-Pro1 aldrig.

Den passar desto bättre till reportage, makro, landskap, porträtt och stillastående motiv. Då retar man inte sig heller lika mycket över buffertminnets tröga behandling av särskilt råfiler i serie. Som för övrigt är begränsat till 6 bilder i sekunden i korta serier, bara med autofokus i första bilden, följt av en väntetid på runt halvminuten medan buffertminnet tuggar färdigt på bildfilerna.

Användning
Kamerahuset är solitt byggt, med tydliga knappar och reglage som ger ifrån sig en bestämd knäppning när man trycker på dem. Det mesta är förnuftig placerat, men knappen som väljer auofokuspunkt borde sitta inom räckhåll för höger tumme i stället för längst ned till vänster om skärmen. Vissa av knapparna kan programmeras så att de aktiverar en viss funktion. Fn-knappen kan till exempel tilldelas val av ISO-ljuskänslighet. En knapp märkt Q visar en snabbmeny på skärmen där man kan bläddra i och ändra de flesta primära och sekundära inställningar. En tryckning aktiverar Q-menyn, sedan kan man bläddra i ikonerna på skärmen med hjulet på baksidan. Både snabbt och praktiskt.

Prydlig men inte helt logisk placering av alla knappar på baksidan.

Trots ett relativt litet handgrepp ligger kameran fint i handen. Den är en hel del större än X100, Olympus PEN E-P3 och Sony NEX-7, för att nämna ett par alternativ. X-Pro1 är faktiskt lika stor som Leica M9. Fast lite smalare.

En av småsakerna jag hängde upp mig på var att ratten för exponeringskompensation satt alldeles för löst och ändrade läge stup i kvarten.

Sensorerna som aktiveras sökarbilden sitter på höger sida om okularet. När man använder höger öga är det inte alltid sensorerna uppfattar att man har lyft kameran och man måste vinkla den lite åt höger för att väcka dem. Att autofokusen inte är världens snabbaste kan jag leva med, men måste det väsnas så mycket varje gång objektivet fokuserar och bländarlamellerna sluts?

Sökaren är densamma som på X100, alltså en hybrid av en optisk genomsiktssökare och LCD-sökare. Den elektroniska sökarbilden aktiveras med en spak på höger framsida. Den analoga sökarbilden har ramar som markerar objektivets utsnitt, men är tyvärr missvisande. Oberoende av objektiv visas ett mindre utsnitt än i verkligheten, vilket är otroligt irriterande eftersom skillnaden är stor. Jag skulle gissa att differensen är ungefär 10–15 procent av bildytan.

Bildkvalitet
Därför använda jag faktiskt LCD-sökaren oftare än den optiska. Vilken sökare man än föredrar så får man dock en enastående bildkvalitet. Orsaken är den unika X-Trans CMOS-bildsensorn, plus oerhört höga optiska prestanda. De allra flesta bildsensorer – de må vara av CCD- eller CMOS-typ – har ett lågpassfilter framför bildsensorn för att minimera moaré. Detta filter kan rent praktiskt stjäla lite upplösning och skärpa, men i X-pro1 finns inget sådant filter. Fujifilm undviker moaré-problemet genom att placera röda, gröna och blå ljussensorer i ett nästan slumpartat mönster, i stället för i det strikt grupperade Bayer-mönster som alla andra bildsensorer följer. På så sätt får Fujifilm fram maximal upplösning från sin bildsensor utan att riskera moaré-artefakter.

Det märks. Upplösningen och skärpan är enastående. Till och med jämfört med Canon EOS 5D III:s fenomenala CMOS-sensor med 22 megapixlar i 24 x 26 mm-fullformat.

Sökarbilden i normalläge, med linjer som markerar objektivets utsnitt.

För det första är det ingen idé att snacka om brus. Bara pixelnördar är intresserade av sådant. Alla vi andra kan se fram emot praktiskt taget helt brusfria bilder upp till ISO 800, med bara marginellt finkorniga störningar från ISO 1600. Till och med ISO 3200 och 6400 ger upplösning nog för att man ska kunna göra stora papperskopior. ISO 12800 och 25600 orsakar däremot både en reducerad upplösning och ett markerat färgbrus, men även 12800 ger fullt användbar bildkvalitet som duger till A2-förstoringar.

I neutralt färgläge är färgåtergivningen lite undermättad, fast bildfilerna ger fotografen mycket att gå på under efterbehandlingen. JPEG-filerna kan dessutom användas tillsammans med Velvia-, Provia- och Astia-liknande färg- och kontrastparametrar som påminner om resultatet från Fujifilms enastående diabildsfilmer.

Bilddynamiken är helt enkelt sagolik. Om man tar bilder i färg eller svartvitt spelar ingen roll, man får ett oerhört brett dynamikomfång med fina kontrastgraderingar från svart till vitt. Bara undantagsvis bränner en ljus himmel ut och då beror det på att kameran har en tendens att överexponera med från ett halvt till ett tredjedels steg.

Höga optiska prestanda
Den fina optiken håller hög kvalitet, vilket objektiv man än väljer. XF 18 mm/f2,0 har bra upplösning och skärpa från f2,8 till f11, med bara måttlig förvrängning. Bitvis har det en synlig kromatisk aberration och är i stort behov av ett solskydd för att hålla ute ströljus. Solskydd behöver XF 35 mm/f1,4 också, men det har kontroll på färgbrytningarna, förvrängning och vinjettering är praktiskt taget frånvarande och upplösning och skärpa tillhör toppklassen från f2,8 till f16.

Fujifilms unika T-Trans CMOS-bildsensor med 16 megapixlar ser till att bildkvaliteten håller högsta klass.

Makro-objektivet XF 50 mm/f2,4 är faktiskt ännu bättre. Det har upplösning och skärpa av referensklass och obefintlig förvrängning och vinjettering.

Slutsats
X-Pro1 är inte en kamera för vem som helst. Den kräver en hel del av fotografen, fast har en flackare inlärningskurva än Leica M9. Som trots ett mycket högre pris på många sätt och vis är jämförbar med Fujifilm-kameran. M9 har fördelen av ett enormt, men kostsamt, urval av objektiv. Fujifilm kommer dock att släppa fler objektiv till X-Pro1 och det är bra, för detta är en av de mest spännande kamerorna på länge om man ser till bildkvaliteten, egenskaperna, den fysiska storleken och ergonomin.

Med X-Pro1 och de tre objektiven har ambitiösa fotografer ett lätt och kompakt kamerasystem för seriös fotografering. Som levererar en bildkvalitet som kan mäta sig med alla fullformatkameror i proffsklassen.

Det har nog aldrig funnits en bättre tid att vara intresserad av foto. Moderna kameror passar mycket bättre för fotografering än de som fanns förr i tiden så det har blivit mycket enklare för vanligt folk att ta fina bilder. Oavsett om de förevigas av en spegelreflex eller en kompaktkamera. Dessutom har det blivit billigare att skaffa en bra kamera, urvalet är stort och bokhyllorna och internet bågnar av kurser, tips och trix som gör nybörjaren till en bättre fotograf på nolltid. För 5 000 kronor kommer man långt om man väljer en bra systemkamera, antingen en traditionell spegelreflex eller någon av de många spegellösa systemkamerorna. Fast det finns de som ställer en smula högre krav och har lite högre behov än andra. De är villiga att betala lite extra för sitt redskap och har högre krav på bildkvalitet. Gruppen är inte enorm, men tillräckligt stor för att legendariska Leica gick med tidernas största vinst förra året, och inte hinner bygga tillräckligt många kameror och stativ för att täcka efterfrågan. Hos Leica börjar systemkameran M9 på 60 000 kronor. För bara huset. Lägg till en vidvinkel, ett normalobjektiv och en porträttele med bra ljusstyrka så har du lagt närmare 200 000 kronor på kamera och optik. Som jämförelse kostar Fujifilm X-Pro1 och motsvarande objektiv 35 000 kronor. Då får man makroobjektiv på köpet, en 60 mm (f2,4) som tillsammans med en 18 mm (f2,0) och en 35 mm (f1,4) utgör hela nuvarande urvalet av optik till Fujifilms systemkamera. Att Fujifilm betraktar sin nya X-Pro1 som ett prisvärt alternativ till Leica M9 är det få som betvivlar. Och de har faktiskt många liknande egenskaper. Båda är spegellösa mätsökarkameror som har en genomsiktssökare i stället för spegel och utbytbar optik. X-Pro1 är däremot mycket mer avancerad och har autofokus, HD-video, en kombinerad genomsikts- och LCD-sökare, levande skärmbild samt en unik 16,3-megapixlars bildsensor. I APS-C-format med måtten 23,6 x 15,5 mm. Leica M9 har en 18-megapixlars CCD-sensor i fullformat (24 x 36 mm) och är en förhållandevis enkel kamera som saknar de flesta finesser som X-Pro1 har. Och de flesta andra kameror också, för den delen. Köper man M9 har man däremot ett enormt urval av objektiv att välja och vraka mellan. De kostar, men man är i det närmaste garanterad en kvalitet som ingen annan kommer i närheten av. Inte en kamera för alla I likhet med M9 är inte X-Pro1 rätt kamera för nybörjaren som ska byta ut sin kompaktkamera. Eller för föräldrar som vill föreviga sina barns vilda uppväxt. Många lär tycka att X-Pro1 är för avancerad eftersom man arbetar med en mätsökare – analog eller digital – och ägnar mer tid åt exempelvis komposition än man gör med en spegelreflex, som i mycket högre grad kan användas som en sikta-och-tryck-kamera. Med X-Pro1 är processen med komposition, fokusering, ljusmätning och exponering mer tidskrävande. Därmed inte sagt att man inte kan ta bilder med helautomatik, för det kan man naturligtvis, men man stöter på ett hinder som sänker avfyrningstakten. Nämligen kamerans autofokus. Som är trög i alla ljusförhållanden om man jämför med en hybridkamera utan spegel eller vilken spegelreflex som helst. Fokusprecisionen är ganska bra, i synnerhet om man jämför med Fujifilm X100, och det går att välja fokuspunkt för hand om man vill. Men fokuseringen är inte tillräckligt snabb för att hänga med i snabba rörelser, då måste man fokusera i förväg för att öka träffprocenten. Någon actionkamera blir X-Pro1 aldrig. Den passar desto bättre till reportage, makro, landskap, porträtt och stillastående motiv. Då retar man inte sig heller lika mycket över buffertminnets tröga behandling av särskilt råfiler i serie. Som för övrigt är begränsat till 6 bilder i sekunden i korta serier, bara med autofokus i första bilden, följt av en väntetid på runt halvminuten medan buffertminnet tuggar färdigt på bildfilerna. Användning Kamerahuset är solitt byggt, med tydliga knappar och reglage som ger ifrån sig en bestämd knäppning när man trycker på dem. Det mesta är förnuftig placerat, men knappen som väljer auofokuspunkt borde sitta inom räckhåll för höger tumme i stället för längst ned till vänster om skärmen. Vissa av knapparna kan programmeras så att de aktiverar en viss funktion. Fn-knappen kan till exempel tilldelas val av ISO-ljuskänslighet. En knapp märkt Q visar en snabbmeny på skärmen där man kan bläddra i och ändra de flesta primära och sekundära inställningar. En tryckning aktiverar Q-menyn, sedan kan man bläddra i ikonerna på skärmen med hjulet på baksidan. Både snabbt och praktiskt. [caption id="attachment_28819" align="alignnone" width="460" caption="Prydlig men inte helt logisk placering av alla knappar på baksidan."][/caption] Trots ett relativt litet handgrepp ligger kameran fint i handen. Den är en hel del större än X100, Olympus PEN E-P3 och Sony NEX-7, för att nämna ett par alternativ. X-Pro1 är faktiskt lika stor som Leica M9. Fast lite smalare. En av småsakerna jag hängde upp mig på var att ratten för exponeringskompensation satt alldeles för löst och ändrade läge stup i kvarten. Sensorerna som aktiveras sökarbilden sitter på höger sida om okularet. När man använder höger öga är det inte alltid sensorerna uppfattar att man har lyft kameran och man måste vinkla den lite åt höger för att väcka dem. Att autofokusen inte är världens snabbaste kan jag leva med, men måste det väsnas så mycket varje gång objektivet fokuserar och bländarlamellerna sluts? Sökaren är densamma som på X100, alltså en hybrid av en optisk genomsiktssökare och LCD-sökare. Den elektroniska sökarbilden aktiveras med en spak på höger framsida. Den analoga sökarbilden har ramar som markerar objektivets utsnitt, men är tyvärr missvisande. Oberoende av objektiv visas ett mindre utsnitt än i verkligheten, vilket är otroligt irriterande eftersom skillnaden är stor. Jag skulle gissa att differensen är ungefär 10–15 procent av bildytan. Bildkvalitet Därför använda jag faktiskt LCD-sökaren oftare än den optiska. Vilken sökare man än föredrar så får man dock en enastående bildkvalitet. Orsaken är den unika X-Trans CMOS-bildsensorn, plus oerhört höga optiska prestanda. De allra flesta bildsensorer – de må vara av CCD- eller CMOS-typ – har ett lågpassfilter framför bildsensorn för att minimera moaré. Detta filter kan rent praktiskt stjäla lite upplösning och skärpa, men i X-pro1 finns inget sådant filter. Fujifilm undviker moaré-problemet genom att placera röda, gröna och blå ljussensorer i ett nästan slumpartat mönster, i stället för i det strikt grupperade Bayer-mönster som alla andra bildsensorer följer. På så sätt får Fujifilm fram maximal upplösning från sin bildsensor utan att riskera moaré-artefakter. Det märks. Upplösningen och skärpan är enastående. Till och med jämfört med Canon EOS 5D III:s fenomenala CMOS-sensor med 22 megapixlar i 24 x 26 mm-fullformat. [caption id="attachment_28820" align="alignnone" width="460" caption="Sökarbilden i normalläge, med linjer som markerar objektivets utsnitt."][/caption] För det första är det ingen idé att snacka om brus. Bara pixelnördar är intresserade av sådant. Alla vi andra kan se fram emot praktiskt taget helt brusfria bilder upp till ISO 800, med bara marginellt finkorniga störningar från ISO 1600. Till och med ISO 3200 och 6400 ger upplösning nog för att man ska kunna göra stora papperskopior. ISO 12800 och 25600 orsakar däremot både en reducerad upplösning och ett markerat färgbrus, men även 12800 ger fullt användbar bildkvalitet som duger till A2-förstoringar. I neutralt färgläge är färgåtergivningen lite undermättad, fast bildfilerna ger fotografen mycket att gå på under efterbehandlingen. JPEG-filerna kan dessutom användas tillsammans med Velvia-, Provia- och Astia-liknande färg- och kontrastparametrar som påminner om resultatet från Fujifilms enastående diabildsfilmer. Bilddynamiken är helt enkelt sagolik. Om man tar bilder i färg eller svartvitt spelar ingen roll, man får ett oerhört brett dynamikomfång med fina kontrastgraderingar från svart till vitt. Bara undantagsvis bränner en ljus himmel ut och då beror det på att kameran har en tendens att överexponera med från ett halvt till ett tredjedels steg. Höga optiska prestanda Den fina optiken håller hög kvalitet, vilket objektiv man än väljer. XF 18 mm/f2,0 har bra upplösning och skärpa från f2,8 till f11, med bara måttlig förvrängning. Bitvis har det en synlig kromatisk aberration och är i stort behov av ett solskydd för att hålla ute ströljus. Solskydd behöver XF 35 mm/f1,4 också, men det har kontroll på färgbrytningarna, förvrängning och vinjettering är praktiskt taget frånvarande och upplösning och skärpa tillhör toppklassen från f2,8 till f16. [caption id="attachment_28821" align="alignnone" width="276" caption="Fujifilms unika T-Trans CMOS-bildsensor med 16 megapixlar ser till att bildkvaliteten håller högsta klass."][/caption] Makro-objektivet XF 50 mm/f2,4 är faktiskt ännu bättre. Det har upplösning och skärpa av referensklass och obefintlig förvrängning och vinjettering. Slutsats X-Pro1 är inte en kamera för vem som helst. Den kräver en hel del av fotografen, fast har en flackare inlärningskurva än Leica M9. Som trots ett mycket högre pris på många sätt och vis är jämförbar med Fujifilm-kameran. M9 har fördelen av ett enormt, men kostsamt, urval av objektiv. Fujifilm kommer dock att släppa fler objektiv till X-Pro1 och det är bra, för detta är en av de mest spännande kamerorna på länge om man ser till bildkvaliteten, egenskaperna, den fysiska storleken och ergonomin. Med X-Pro1 och de tre objektiven har ambitiösa fotografer ett lätt och kompakt kamerasystem för seriös fotografering. Som levererar en bildkvalitet som kan mäta sig med alla fullformatkameror i proffsklassen.
Läs hela artikeln och över 450 nya tester i året med prenumeration på Ljud & Bild.
är du redan prenumerant? Logga inn.
Provaprenumeration
0:-
Fri tillgång till ljudochbild.se
Bronsprenumeration
349:-/halvår
1/2 år (6 nr) Digitalutgåva varje månad Fri tillgång till ljudochbild.se
Silverprenumeration
580:-/år
1 år (11 nr) Välkomstgåva Fri tillgång till ljudochbild.se Digitalutgåva varje månad
Guldprenumeration
999:-/år
1 år (11 nr) Ny digital film varje månad Välkomstgåva Fri tillgång till ljudochbild.se Digitalutgåva varje månad
Prenumerationen kommer automatiskt att förnyas till vanligt pris: Månad 39:-

Med prenumeration på Ljud och Bild får du:

Fri tillgång till ljudochbild.se Digitalutgåva (iPad/Android) varje månad Rejäl rabattt Välj själv hur länge du vill prenumerera - och med eller utan film Fin välkomstpremie
  • Systemkamera med HD-video (1080p)
  • CMOS-sensor med 16,3 Mp
  • Minneskort: SDHC/SDXC
  • 3-tums LCD-skärm med 1 230 000 bildpunkter
  • Bildformat RAW, JPEG, MOV
  • Känslighet ISO 100–25600
  • Seriefoto 3/6 per sekund
  • Video 1920 x 1080, 24/s
  • Slutartider 30–1/4000 s
  • Bildstabilisator Nej
  • Sökare Optisk hybrid, LCD (1,44 Mp)
  • Blixt TTL-blixtsko
  • Batteri Litiumjon, 300 bilder
  • Mått (B x H x D) 140 x 82 x 43 mm
  • Vikt 450 gram med batteri och minneskort
Pris: 16900,-

Alltid uppdaterad!

Fri tillgång till Ljud & Bild i en månad

0:-