annonse
annonse
annonse

Fujifilm X-E1

Pur perfektion

Med en bildkvalitet som överträffar det mesta i klassen är X-E1 helt perfekt för kräsna fotografer. Man måste nästan gnugga sig i ögonen.

Plus
Superb bildkvalitet Mycket hög optisk kvalitet Överskådlig ergonomi Praktfull OLED-sökare
Minus
Långsam fokusspårning Illa placerad makroknapp

Om det är tårarna som pressar på eller om det är bildkvaliteten som sätter igång kliandet låter jag vara osagt, men detta är en kamera som sannerligen kan mäta sig med de allra bästa. Man får vara bra konstig, eller svagsynt, för att inte uppskatta bildfilerna.

Precis som alla andra systemkameror har X-E1 en överlägsen bildkvalitet om man jämför med en vanlig kompaktkamera. Men just här finns det något extra i bilderna som gör att Fujifilms fotografier skiljer sig från resten av konkurrenternas.

Fuji-kameran är ingen spegelreflex. Den har däremot inbyggd sökare, en elektronisk sådan av mycket hög kvalitet. De närmaste konkurrenterna är Sony NEX-7 och NEX-6, Olympus OM-D samt Panasonic Lumix GH3. Och de har alla två saker gemensamt: de vänder sig mot kunniga fotografer som har höga krav på bildkvalitet och funktionalitet, och de har struntat i optisk sökare och satsat på en ljusstark elektronisk i stället.

Är man allergisk mot elektroniska sökare kan Fujifilm X-Pro1 med optisk/elektronisk hybridsökare vare ett bra alternativ. Annars är X-E1 ett mycket bättre köp.

Om man jämför X-E1 med traditionella spegelreflexer som Nikon D7000 och Canon EOS 60D så skiljer sig egenskaperna inte särskilt mycket. Inte priserna heller. Ett D7000-kamerahus med optik som påminner om skarpa 18–55 mm/f2,8–4,0 OIS som ingår till Fuji-kameran, kostar ungefär lika mycket. Till exempel Sigma 17–70 mm/f2,8–4,0.

Fujifilms kamera är däremot mindre, lättare och tar skarpare bilder med mindre synligt brus på hög ljuskänslighet.

Annons: Artikeln fortsätter nedan

Unik bildsensor
Och det finns ett speciellt skäl till. Två stycken faktiskt, för Fujinon-zoomens optiska prestanda är väldigt fina, fast det ska vi återkomma till. Bildsensorn i kameran är samma X-Trans CMOS som sitter i X-Pro1. Med 16,3-megapixlars APS-C-format och måtten 23,6 x 15,6 mm.

Till skillnad från andra bildsensorer har inte kamerans X-Trans-sensor något lågpassfilter framför bildsensorn för att minimera moaré. Det beror på att ett sådant filter kan stjäla lite upplösning och skärpa. Fujifilms ingenjörer har undvikit moaré-problemet genom att placera röda, gröna och blå ljussensorer i ett nästan slumpartat mönster, i stället för i det strikt grupperade Bayer-mönster som alla andra bildsensorer följer. På så sätt får Fujifilm fram maximal upplösning från sin bildsensor utan att riskera artefakter.

Upplösningen och skärpan är enastående för att komma från en bildsensor på 16 megapixlar. Jämfört med bildfilerna från Nikon D7000 eller D600:s 24-megapixlars CMOS-sensor, i 24 x 36 mm fullformat, syns det ingen förlust av detaljskärpa i bildfilerna från X-E1.

Som hand i handske för kräsna fotografer
Inte nog med det, X-E1 är också ett bättre val än den dyrare X-Pro1 (om man klarar sig utan optisk sökare) eftersom den är snabbare, mindre, lättare och mer ergonomisk. Kamerahuset är visserligen större än Sony NEX-7:s, men får fortfarande betraktas som kompakt.

Fujifilms lilla systemkamera fokuserar inte lika snabbt som Olympus OM-D, och fokusspårningen är inte lika exakt, men autofokusen upplevs ändå som mer än tillräckligt snabb. Med en bildhastighet på 6 bilder i sekunden är det fullt möjligt att frysa ögonblicket i en bildserie med 18–55 mm-zoomen.

fujifilmxe1_2
Med hjälp av en adapter kan X-E1 använda många objektiv,
till exempel Leica-optik som på bilden. 

Fokuseringen känns dessutom snabbare än i X-Pro1, och jag skulle vilja hävda att X-E1 är en mer lättanvänd kamera på alla sätt och vis. Och passar till det mesta, utom snabba sporter. Även om videokvaliteten är utmärkt är detta primärt en stillbildskamera. Tack vare en snabbt växande objektivpark är kamerahuset en bra utgångspunkt för fotografer som jobbar med reportage, makro, landskap och/eller porträtt.

Användning
Kameran känns som om den är huggen i granit. Zoomobjektivet är lika gediget byggt och kvalitetskänslan är påtaglig. Den klassiska layouten på ovansidan av kamerahuset ger fotografen direkt åtkomst till slutartid och exponeringskompensation från stora rattar i lättmetall. Med markerade klickstopp. Funktionsknappen på toppen kan programmeras så att den startar en valfri funktion och på andra sidan blixtskon sitter en uppfällbar blixt. Som kan vinklas bakåt för att sprida ljuset bättre via taket och ge indirekt blixtljus.

Baksidan är överskådlig och har en inställningsratt till höger om skärmen, plus samma Q-knapp som X-Pro1. Där får man tillgång till 16 av kamerans grundfunktioner. Till exempel filmsimulering där det går att välja karaktär från Fuji-filmer som Velvia, Provia, Astia, svartvitt med färgfilter (gul, röd, grön) och sepiaton. Det finns en lång rad justeringar samt möjligheter att anpassa kameran efter fotografens behov.

X-E1 är tystgående, till och med autofokusen håller låg ljudnivå, och känns genomgående mer välgjord än X-Pro1. Handgreppet är litet, men det finns ett separat grepp (HG-XE1) som ger ett uppenbart bättre tag om kameran. Det enda som irriterade mig under hela testperioden var makroknappens placering. Den kom jag åt ofta av misstag. Den sitter överst på fyrvägsknapparna på höger sida men borde ha suttit på den vänstra knappen, där risken är liten att man kommer åt den.

Skarp OLED-sökare
När man köper en kamera som har en layout som man inte är van vid så måste man gå igenom en tillvänjningsperiod. Samma sak gäller för elektroniska sökare. Till en början kan man ogilla sådana sökare starkt, men när de är så upplösta och snabba som den här så är det svårt att misstro dem. Fujifilms elektroniska sökare är lika skarp och nästan lika stor som NEX-7:s, men har mer naturtrogna färger. En OLED-sökare är dessutom mycket skarpare och har bättre färgåtergivning och kontrast än en LCD-sökare.

Sökaren visar exponeringsdata, kompensation, ISO, fokusram, rutnät, levande histogram och horisontellt vattenpass. Bland annat. Men också avstånd om man fokuserar manuellt. Väljer man manuell fokus på knappen vid sidan av objektivet så kan man trycka in inställningsratten och förstora sökarbilden två gånger, och eftersom den elektroniska manuella fokusen är progressiv så är den föredömligt snabb att använda.

Det går också att trigga autofokusen även om man har ställt in manuell fokus. Då trycker man helt enkelt på AE-/AF-L-knappen på höger sida.

Fulländad bildkvalitet
Tack vare den unika bildsensorn lyckas X-E1 hämta fram detaljer som man annars måste gå till kameror med betydligt högre upplösning än 16 Mp för att få. Bildkvaliteten är identisk med X-Pro, som har samma sensor, ljusmätning och bildprocessor. I praktiken betyder det att man får en enastående upplösning och skärpa. X-E1 testades med den nya 18–55 mm-zoomen, men också med Fujis vackra XF 35 mm/f1,4 – samma som vi testade X-Pro1 med.

Brus syns knappt förrän vid ISO 1600, där bara marginellt finkornigt brus precis går att skymta på en skarp skärm. Vid ISO 3200 och 6400 är bruset fortfarande så finmaskigt att upplösningen eller färgåtergivningen inte reduceras särskilt mycket. Först vid ISO 12800 och 25600 syns märkbart reducerad upplösning och tydliga färgstörningar. Bilder tagna vid ISO 12800 håller dock ända till A2-förstoringar. Särskilt i svartvitt där färgbruset inte påverkar bildkvaliteten negativt.

Precis som med X-Pro1 är färgåtergivningen i JPEG-filer en aning undermättad i neutralt färgläge, men råfilerna ger fotografen mycket att gå på under efterbehandlingen. JPEG-filerna är tämligen felfria och absolut bland de bästa jag har sett från någon kamera. Fuji kan sin JPEG-processning, det är ett som är säkert.

Bilddynamiken är, som förväntat, fenomenal. Bilderna har ett oerhört brett dynamikomfång med tjusiga kontrastgraderingar från svart till vitt, där färgtonerna ger väldigt naturliga hudtoner – nästan Leica-aktiga, om du frågar mig. Råfilerna från X-Trans-sensorn är förresten en utmaning. Vilket vi också lade märke till med bildfilerna från X-Pro1. Adobe Lightroom 4 och Photoshop CS6 har inte alltid lyckats med råfilskonverteringen, vilket varit en utmaning att få ut max ur under efterbehandlingen av råfilerna. En lösning ska vara under utveckling, och detsamma gäller Aperture. Ännu så länge får man bita ihop och klara sig med råfilskonverteringen i den underutvecklade Silkypix-programvaran.

Bättre än det mesta
De enda småsakerna jag kan komma på att klaga på är inte av tillräckligt stor betydelse för att det ska bli avdrag i betygen. Snabbare autofokus i dåligt ljus och i bildserier, möjligheten att själv bestämma kortaste slutartid i Auto ISO-läget, samt en bättre placering av makroknappen, är vad som står på önskelistan. Bortsett från sådana detaljer är X-E1 en dröm att arbeta med. OLED-sökaren, ergonomin och kvaliteten har verkligen klass, och bildkvaliteten är inte sämre än någon annan. Sedan X100 lanserades 2010 har Fujifilm visat att de menar allvar. Och X-seriens utökning med systemkameror och utbytbar optik har övertygat oss om att Fujifilm är ett märke att räkna med i premiumklassen. X-E1 är måhända inte den mest kompletta av alla kompakta systemkameror, men den bästa hittills om bildkvaliteten väger tyngst.

Om det är tårarna som pressar på eller om det är bildkvaliteten som sätter igång kliandet låter jag vara osagt, men detta är en kamera som sannerligen kan mäta sig med de allra bästa. Man får vara bra konstig, eller svagsynt, för att inte uppskatta bildfilerna. Precis som alla andra systemkameror har X-E1 en överlägsen bildkvalitet om man jämför med en vanlig kompaktkamera. Men just här finns det något extra i bilderna som gör att Fujifilms fotografier skiljer sig från resten av konkurrenternas. Fuji-kameran är ingen spegelreflex. Den har däremot inbyggd sökare, en elektronisk sådan av mycket hög kvalitet. De närmaste konkurrenterna är Sony NEX-7 och NEX-6, Olympus OM-D samt Panasonic Lumix GH3. Och de har alla två saker gemensamt: de vänder sig mot kunniga fotografer som har höga krav på bildkvalitet och funktionalitet, och de har struntat i optisk sökare och satsat på en ljusstark elektronisk i stället. Är man allergisk mot elektroniska sökare kan Fujifilm X-Pro1 med optisk/elektronisk hybridsökare vare ett bra alternativ. Annars är X-E1 ett mycket bättre köp. Om man jämför X-E1 med traditionella spegelreflexer som Nikon D7000 och Canon EOS 60D så skiljer sig egenskaperna inte särskilt mycket. Inte priserna heller. Ett D7000-kamerahus med optik som påminner om skarpa 18–55 mm/f2,8–4,0 OIS som ingår till Fuji-kameran, kostar ungefär lika mycket. Till exempel Sigma 17–70 mm/f2,8–4,0. Fujifilms kamera är däremot mindre, lättare och tar skarpare bilder med mindre synligt brus på hög ljuskänslighet. Unik bildsensor Och det finns ett speciellt skäl till. Två stycken faktiskt, för Fujinon-zoomens optiska prestanda är väldigt fina, fast det ska vi återkomma till. Bildsensorn i kameran är samma X-Trans CMOS som sitter i X-Pro1. Med 16,3-megapixlars APS-C-format och måtten 23,6 x 15,6 mm. Till skillnad från andra bildsensorer har inte kamerans X-Trans-sensor något lågpassfilter framför bildsensorn för att minimera moaré. Det beror på att ett sådant filter kan stjäla lite upplösning och skärpa. Fujifilms ingenjörer har undvikit moaré-problemet genom att placera röda, gröna och blå ljussensorer i ett nästan slumpartat mönster, i stället för i det strikt grupperade Bayer-mönster som alla andra bildsensorer följer. På så sätt får Fujifilm fram maximal upplösning från sin bildsensor utan att riskera artefakter. Upplösningen och skärpan är enastående för att komma från en bildsensor på 16 megapixlar. Jämfört med bildfilerna från Nikon D7000 eller D600:s 24-megapixlars CMOS-sensor, i 24 x 36 mm fullformat, syns det ingen förlust av detaljskärpa i bildfilerna från X-E1. Som hand i handske för kräsna fotografer Inte nog med det, X-E1 är också ett bättre val än den dyrare X-Pro1 (om man klarar sig utan optisk sökare) eftersom den är snabbare, mindre, lättare och mer ergonomisk. Kamerahuset är visserligen större än Sony NEX-7:s, men får fortfarande betraktas som kompakt. Fujifilms lilla systemkamera fokuserar inte lika snabbt som Olympus OM-D, och fokusspårningen är inte lika exakt, men autofokusen upplevs ändå som mer än tillräckligt snabb. Med en bildhastighet på 6 bilder i sekunden är det fullt möjligt att frysa ögonblicket i en bildserie med 18–55 mm-zoomen. fujifilmxe1_2 Med hjälp av en adapter kan X-E1 använda många objektiv, till exempel Leica-optik som på bilden.  Fokuseringen känns dessutom snabbare än i X-Pro1, och jag skulle vilja hävda att X-E1 är en mer lättanvänd kamera på alla sätt och vis. Och passar till det mesta, utom snabba sporter. Även om videokvaliteten är utmärkt är detta primärt en stillbildskamera. Tack vare en snabbt växande objektivpark är kamerahuset en bra utgångspunkt för fotografer som jobbar med reportage, makro, landskap och/eller porträtt. Användning Kameran känns som om den är huggen i granit. Zoomobjektivet är lika gediget byggt och kvalitetskänslan är påtaglig. Den klassiska layouten på ovansidan av kamerahuset ger fotografen direkt åtkomst till slutartid och exponeringskompensation från stora rattar i lättmetall. Med markerade klickstopp. Funktionsknappen på toppen kan programmeras så att den startar en valfri funktion och på andra sidan blixtskon sitter en uppfällbar blixt. Som kan vinklas bakåt för att sprida ljuset bättre via taket och ge indirekt blixtljus. Baksidan är överskådlig och har en inställningsratt till höger om skärmen, plus samma Q-knapp som X-Pro1. Där får man tillgång till 16 av kamerans grundfunktioner. Till exempel filmsimulering där det går att välja karaktär från Fuji-filmer som Velvia, Provia, Astia, svartvitt med färgfilter (gul, röd, grön) och sepiaton. Det finns en lång rad justeringar samt möjligheter att anpassa kameran efter fotografens behov. X-E1 är tystgående, till och med autofokusen håller låg ljudnivå, och känns genomgående mer välgjord än X-Pro1. Handgreppet är litet, men det finns ett separat grepp (HG-XE1) som ger ett uppenbart bättre tag om kameran. Det enda som irriterade mig under hela testperioden var makroknappens placering. Den kom jag åt ofta av misstag. Den sitter överst på fyrvägsknapparna på höger sida men borde ha suttit på den vänstra knappen, där risken är liten att man kommer åt den. Skarp OLED-sökare När man köper en kamera som har en layout som man inte är van vid så måste man gå igenom en tillvänjningsperiod. Samma sak gäller för elektroniska sökare. Till en början kan man ogilla sådana sökare starkt, men när de är så upplösta och snabba som den här så är det svårt att misstro dem. Fujifilms elektroniska sökare är lika skarp och nästan lika stor som NEX-7:s, men har mer naturtrogna färger. En OLED-sökare är dessutom mycket skarpare och har bättre färgåtergivning och kontrast än en LCD-sökare. Sökaren visar exponeringsdata, kompensation, ISO, fokusram, rutnät, levande histogram och horisontellt vattenpass. Bland annat. Men också avstånd om man fokuserar manuellt. Väljer man manuell fokus på knappen vid sidan av objektivet så kan man trycka in inställningsratten och förstora sökarbilden två gånger, och eftersom den elektroniska manuella fokusen är progressiv så är den föredömligt snabb att använda. Det går också att trigga autofokusen även om man har ställt in manuell fokus. Då trycker man helt enkelt på AE-/AF-L-knappen på höger sida. Fulländad bildkvalitet Tack vare den unika bildsensorn lyckas X-E1 hämta fram detaljer som man annars måste gå till kameror med betydligt högre upplösning än 16 Mp för att få. Bildkvaliteten är identisk med X-Pro, som har samma sensor, ljusmätning och bildprocessor. I praktiken betyder det att man får en enastående upplösning och skärpa. X-E1 testades med den nya 18–55 mm-zoomen, men också med Fujis vackra XF 35 mm/f1,4 – samma som vi testade X-Pro1 med. Brus syns knappt förrän vid ISO 1600, där bara marginellt finkornigt brus precis går att skymta på en skarp skärm. Vid ISO 3200 och 6400 är bruset fortfarande så finmaskigt att upplösningen eller färgåtergivningen inte reduceras särskilt mycket. Först vid ISO 12800 och 25600 syns märkbart reducerad upplösning och tydliga färgstörningar. Bilder tagna vid ISO 12800 håller dock ända till A2-förstoringar. Särskilt i svartvitt där färgbruset inte påverkar bildkvaliteten negativt. Precis som med X-Pro1 är färgåtergivningen i JPEG-filer en aning undermättad i neutralt färgläge, men råfilerna ger fotografen mycket att gå på under efterbehandlingen. JPEG-filerna är tämligen felfria och absolut bland de bästa jag har sett från någon kamera. Fuji kan sin JPEG-processning, det är ett som är säkert. Bilddynamiken är, som förväntat, fenomenal. Bilderna har ett oerhört brett dynamikomfång med tjusiga kontrastgraderingar från svart till vitt, där färgtonerna ger väldigt naturliga hudtoner – nästan Leica-aktiga, om du frågar mig. Råfilerna från X-Trans-sensorn är förresten en utmaning. Vilket vi också lade märke till med bildfilerna från X-Pro1. Adobe Lightroom 4 och Photoshop CS6 har inte alltid lyckats med råfilskonverteringen, vilket varit en utmaning att få ut max ur under efterbehandlingen av råfilerna. En lösning ska vara under utveckling, och detsamma gäller Aperture. Ännu så länge får man bita ihop och klara sig med råfilskonverteringen i den underutvecklade Silkypix-programvaran. Bättre än det mesta De enda småsakerna jag kan komma på att klaga på är inte av tillräckligt stor betydelse för att det ska bli avdrag i betygen. Snabbare autofokus i dåligt ljus och i bildserier, möjligheten att själv bestämma kortaste slutartid i Auto ISO-läget, samt en bättre placering av makroknappen, är vad som står på önskelistan. Bortsett från sådana detaljer är X-E1 en dröm att arbeta med. OLED-sökaren, ergonomin och kvaliteten har verkligen klass, och bildkvaliteten är inte sämre än någon annan. Sedan X100 lanserades 2010 har Fujifilm visat att de menar allvar. Och X-seriens utökning med systemkameror och utbytbar optik har övertygat oss om att Fujifilm är ett märke att räkna med i premiumklassen. X-E1 är måhända inte den mest kompletta av alla kompakta systemkameror, men den bästa hittills om bildkvaliteten väger tyngst.
Läs hela artikeln och över 450 nya tester i året med prenumeration på Ljud & Bild.
är du redan prenumerant? Logga inn.
Provaprenumeration
0:-
Fri tillgång till ljudochbild.se
Bronsprenumeration
349:-/halvår
1/2 år (6 nr) Digitalutgåva varje månad Fri tillgång till ljudochbild.se
Silverprenumeration
580:-/år
1 år (11 nr) Välkomstgåva Fri tillgång till ljudochbild.se Digitalutgåva varje månad
Guldprenumeration
999:-/år
1 år (11 nr) Ny digital film varje månad Välkomstgåva Fri tillgång till ljudochbild.se Digitalutgåva varje månad
Prenumerationen kommer automatiskt att förnyas till vanligt pris: Månad 49:-

Med prenumeration på Ljud och Bild får du:

Fri tillgång till ljudochbild.se Digitalutgåva (iPad/Android) varje månad Rejäl rabattt Välj själv hur länge du vill prenumerera - och med eller utan film Fin välkomstpremie
Bästa pris på Fujifilm X-E1
Pricerunner.se är en kommersiell partner till ljudochbild.se. De levererar uppdaterade priser, prisjämförelser och produktinformation.
  • Systemkamera med 16,3 Mp X-Trans-bildsensor
  • Optik: 18–55 mm/f2,8–4,0 OIS (27–82 mm motsv. 35 mm-format)
  • 3-tums LCD-skärm med 460 000 bildpunkter
  • Höjdpunkt: 2,36 Mp OLED-sökare, filmsimulering, 1080/24-video
  • Pris: 12 000 kr
Pris: 12000,-

Har du något att tillägga?

Välkommen till Ljud & Bilds diskussionsforum. Vi vill gärna veta vad du tycker. Håll dig till ämnet och var saklig så slipper vi ta bort eller moderera inlägg. Övriga frågor och synpunkter hänvisas till redaktion@ljudochbild.se.
test
Nokia 8.1
Räcker ett ”Nokia”? Tja …

Nokia 8.1 är en prisvärd mellanklassmobil. Men har den något speciellt att komma med? Förutom namnet?

Flaggskeppet Galaxy S10 är här Vi har känt på Samsungs nya monstermobil som har alla finesser man kan tänka sig.
test
Datacolor SpyderX Pro
Så får du korrekta färger

Fotografer måste kalibrera skärmen om färgerna ska bli rätt.

test
SteelSeries Stratus Duo
Gör datorn till en konsol

SteelSeries trådlösa spelkontroll är perfekt för springa-och-hoppa-spel på PC:n och mobilen.

test
Sonos Amp
Sonos dubblar

Äntligen en Sonos-förstärkare som är tillräckligt stark för att driva ordentliga högtalare med övertygelse. Naturligtvis med full multiroom-funktion.

Dyk med drönare Glöm flygande drönare, en undervattensdrönare är roligare!
Resekameror med superzoom Panasonic-kameror för fotografer på resande fot.
test
Nikon Z6
Fullträff med fullformat

Billigast är bäst i Nikons nya Z-serie med systemkameror.

High End Mässan 2019 Årets mässa bjöd på det mesta av det bästa inom ljud för kräsna öron.
2019 års Panasonic-TV får Dolby Vision och HDR10+ Det är bara den allra billigaste TV-modellen som inte får vara med när Panasonic rullar ut bättre HDR-format. Och Dolby Atmos.
grupptest
Seks 55-tums 4K med HDR-videokvalitet
En bra andra-TV

På jakt efter en billig extra-TV? Nu när butikerna tömmer sina lager på förra årets modeller kan du göra riktiga klipp!

Recension
Pacific Rim 2 – Uprising
Skitfilm! Uppföljaren till ”jätterobotar slår ihjäl jättemonster” är en stor besvikelse.
Trådlös McIntosh-soundbar Här är en soundbar-högtalare som tror att den är en hel anläggning.
annonse
Sluten toppmodell och förstärkare från Focal Den fantastiska hörluren Utopia har fått ett slutet alternativ i form av Stellia. Och så släpper Focal hörlursförstärkaren Arche.
Recension
The Predator (2018)
Skugga från det förflutna Inte en remake, utan en misslyckad fortsättning och en trist hyllning till originalet från 1987.
Recension
The Truth Matters
Mörkläggningen om kriget i Irak Bush-administrationen ljög medvetet om orsakerna till andra Irak-kriget – och pressen lät bli att ställa dem till svars.
Recension
Peppermint
Fullständigt ointressant Blodtörstig Jennifer Garner i blodfattig actionklyscha.
Recension
BlacKkKlansman
En politisk ­knytnäve! Spike Lee levererar en av sina bästa filmer – om rashat förr och nu.
Släpp lös musiken Genom att jorda högtalarna har Audiovector lyckats förbättra ljudet.
16x-zoom från Olympus Kompakt 12–200 mm-objektiv.
test
Nokia 5.1 Plus
Billig Nokia ­överraskar en smula

På flera områden är Nokia 5.1 Plus bättre än man kan förvänta sig för pengarna. Fast ett par kompromisser kommer man inte undan.

test
Audeze Mobius
Utanför huvudet-upplevelse

Audezes lyx-headset bryter mot en av de grundläggande reglerna för hörlurar. Och låter bra!

Bättre skärmkalibrering Datacolor har förbättrad Spyder-kalibreringen.
Tre nya specialobjektiv från Leica Så här ser de alltså ut, de tre specialobjektiven som Leica lanserat till M-systemet.
Recension
Velvet Buzzsaw
Konstnärligt mord! En ganska så misslyckad genreblandning av ironisk satir och slasher-rysare.
grupptest
6 trådlösa hörlurar
Trådlöst ljud ­ på allvar

Hörlurar för dig som tar ljudkvaliteten seriöst men inte vill bli helt ruinerad på kuppen.