: Fujifilm Finepix F200EXR

Fickkamerorna får allt högre bildkvalitet och fler funktioner. Men det betyder inte att alla är lika bra, vilket Fujifilm har visat med sina F-modeller. Ända sedan FinePix F30 från 2006 har de legat steget före sina konkurrenter när det gäller bildkvalitet, men på senare tid har de sakta men säkert tappat försprånget till kompaktkameror från kända märken som Nikon, Panasonic, Olympus och Canon, för att bara nämna några.

Fujifilms förra generation, FinePix F100fd, som var så bra att vi utsåg den till Årets kompaktkamera 2008, är nu lite drygt ett år gammal. Och det finns kameror från andra tillverkare som kan vara lika fina alternativ. Men Fujifilm har uppenbarligen inte vilat på sina lagrar, för efterföljaren F200EXR har ett äss i rockärmen som gör att den befinner sig i en klass för sig bland fickkameror.

På utsidan är den på pricken lik F100fd och har samma 5x zoom, från 28 mm vidvinkel till 140 mm tele, och en bildsensor med 12 megapixlar. Men sensorn är helt ny och snudd på revolutionerande bra, vilket gör att F200EXR ännu en gång tar täten bland fickkamerorna. Kamerornas bildsensorer fångar upp ljuset från objektiven och kompaktmodellernas små sensorer innebär konsekvent att bilderna får ett begränsat dynamikomfång. I praktiken betyder det att bildsensorerna inte lyckas fånga vare sig det allra mörkaste eller det allra ljusaste i motivet. Då kan himlens blåfärg kännas urtvättad och detaljer drunkna i skuggorna.

Bättre dynamik
Den nya EXR-sensorn – därav beteckningen F200EXR – ska lösa problemet med kompaktkamerornas brist på dynamik. Och när vi tittar på bilderna så är det uppenbart att Fujifilm vet vad de håller på med. Det finns substans bakom skrytet.

Väljer man att ta alla bilder med vanlig automatisk inställning syns det knappt någon skillnad om man jämför med föregångaren F100fd, som också har en 12-megapixlars bildsensor fast av äldre HR-typ. När kamerans inställningsratt vrids till EXR händer det däremot saker och ting. Men först lite praktiska detaljer.

Användning
Inget uppseendeväckande att rapportera på detta område. Kameran är relativt kompakt och formen gör att den ligger fint i handen, fast efter ett litet slag blir man lätt lite svettig om händerna. Särskilt om man är på semesterresa till varmare trakter, då hade ett litet gummigrepp på höger sida givit ett bättre grepp.

Skärmen är 3 tum stor, pyttelite större än föregångarens. Tyvärr är navigeringsratten väldigt liten så man måste vara stadig på handen när man ställer in blixt, självutlösare och makro.

Och vad menar Fujifilm egentligen med 230 bilders batteritid i en kamera som kostar nästan ­5 000 kronor? Man får hoppas att kommande modeller blir bättre, för om man tar många bilder på en dag och granskar dem på skärmen så töms batteriet fort. I synnerhet i EXR-läge där kameran arbetar med ändringar av inställningar, bildstabilisator och fokus för att ta skarpare bilder. Hela tiden.

När det gäller funktioner saknas det inte mycket. I skymning har kameran ett speciellt läge, med eller utan blixt. Väljer man med tar kameran två bilder i serie, en med blixt och en utan. Utöver helautomatik finns slutarautomatik där man bara kan välja TVÅ bländare samt ett särskilt porträttläge som avbildar linjer i ansikten mjukare och dämpar hudtoner.

Bildkvalitet
Fujifilms senaste bildsensorer har orsakat få störningar på hög ljuskänslighet. Men EXR-sensorn klår dem allihop. Väljer man att fyra av alla sina foton med 12 megapixlar är mängden brus och detaljer fullt i klass med den bästa kameran på detta område, Fujifilms egen F100fd, men inte bättre än så. Väljer man däremot EXR-inställningen tappar man lite – men inte särskilt väl synlig – upplösning, men får en uppseendeväckande fin bilddynamik och få orenheter. Då lyckas kameran också hämta fram fler detaljer från skuggornas dal, utan att himlen och andra ljusa områden bränner ut och blir vita. I praktiken får man en tydligare återgivning av detaljer i ljusa områden av motivet, och i skymning slipper man brus.

Även om det är möjligt att skymta svaga störningar redan vid ISO 200 och 400, kan F200EXR räcka lång näsa åt konkurrenterna på ISO 800 och 1600. Där syns störningar på skärmen men inte i samma grad på utskrifter. Som för övrigt kan göras i A3-format, till och med i 6 Mp-upplösning. Vid ISO 3200 börjar bruset bli plågsamt synligt och då börjar färgåtergivningen att bli grov och matt, och vid ISO 6400 och 12800 är mängden brus så eländig i 3 Mp att det knappt ens bör användas i nödfall.

Men detta är bättre än vad konkurrenterna kan skryta med nu för tiden. Kamerans optiska prestanda är likadana som föregångaren F100fd:s, med synlig tunnformad förvrängning på 28 mm vidvinkel, som avtar när man zoomar in. Då blir också hörnskärpan bättre. Objektivets allmänna skärpa är genomgående bra i centrum och i hela zoomområdet. En del färgbrytningar (kromatisk aberration) får man dessvärre räkna med, och det skulle ha varit intressant att se hur bra bilderna hade kunnat bli med ännu bättre optik framför den fantastiska bildsensorn.

Slutsats
Handhavandet och batteritiden kan förbättras. Och medan Fujifilm ändå håller på kan objektivet också få sig en överhalning. Men resten av kamerans prestanda kan de gott behålla. För F200EXR är helt enkelt den fickkamera som just nu – och i en överskådlig framtid – levererar högst bildkvalitet i i stort sett alla situationer. Både i starkt solljus och i skymning. Den nya bildsensorn kan vi nästan inte vänta på att få se i olika versioner i kommande Fujifilm-modeller: en billigare variant och hemskt gärna också en mer påkostad version som tar råfiler och har full fotografisk kontroll över alla parametrar. Till dess är F200EXR den allra bästa allroundkameran för vanligt folk – synd bara att priset är så högt, annars hade det vankats en stjärna till och blivit full pott i betyg.