: Sony a7 II

Kameraförsäljningen har nästan varit i fritt fall det senaste året. Allra värst är det för de traditionella spegelreflexerna, som har fått hård konkurrens av de spegellösa systemkamerorna. Inte så konstigt, när en spegellös kamera kan vara bättre, billigare, mindre och lättare.

Som Sonys nya a7 II. En anmärkningsvärt liten kamera, med tanke på att den har en fullformatsensor med 24 megapixlar. En sådan bildsensor har nämligen större yta än vad som är vanlig för systemkameror, som har 15 x 23 mm bildyta – även kallat APS-C-format – medan Sony-kameran har 24 x 36 mm. Precis lika stort som de gamla spegelreflexerna med 135-film.

När man placerar ett lika högt antal pixlar på en större yta får man plats med större fotosensorer. Då blir ytan mer ljuskänslig, vilket ger bättre färg- och brusegenskaper. En annan fördel är att man kan få ett ännu grundare skärpedjup när man använder optik med extra bra ljusstyrka. Till exempel bländaröppning f2,0 eller större.

Nackdelen är att objektiven blir större än till kameror som har APS-C eller ännu mindre format. Men ställer man en Sony a7 II med 24–70 mm-zoom bredvid en Nikon D750 med 24–70 mm så ser Sony-kameran nästan ut som en leksak. Så liten är den.

Enligt Sony är a-serien med fullformatsensorer en hejdundrande succé. Nätet svämmar över av konvertiter och glödande inlägg som hyllar de små fullformatkamerornas bildkvalitet och hanterbarhet. Personligen har jag inte varit odelat positiv. Bildkvaliteten är det inget fel på, en a7 är lika bra som motsvarande kameror från Nikon och Canon, men ergonomin är inte alltid speciellt lyckad. Ingen fotograf jag känner är något vidare förtjust i greppet på en Sony a7.

Det är därför glädjande att kunna konstatera att Sony har lyssnat på kritiken i sin uppdaterade modell som heter a7 II.

Betydligt förbättrad ergonomi med större grepp och en mer praktisk placering av utlösare och funktionsknappar.

Integrerad bildstabilisator
Sony har inte gjort några ändringar av bildsensorn, som kommer direkt från föregångaren a7. Det behövdes inte heller eftersom den har en extrem bilddynamik, bra brusegenskaper och råfiler som tål att redigeras under efterbehandlingen.

Ingenjörerna har koncentrerat sig på att göra kameran snabbare, men inte själva bildhastigheten som är måttliga 5 bilder/s utan fokuseringen. Som är avgörande för att man över huvud taget ska få skarpa bilder. Sony hävdar att den nya autofokusalgoritmen har gjort fokuseringen 30 procent snabbare och att fokusspårningen är 50 procent mer exakt än förut.

Fokussensorerna är samma 117 faskänsliga sensorer i kombination med 25 kontrastkänsliga. Fördelen med ett sådant hybridsystem är att kameran kombinerar snabb fokusspårning med bra känslighet i dåligt ljus.

Dessutom har kameran fått en ny integrerad bildstabilisator som tar hänsyn till rörelser i fem axlar – i praktiken alla vinklar man kan hålla en kamera i – och som ska ge upp till 4,5 exponeringssteg bildstabilisering. Alltså 4,5 gånger så lång exponeringstid och potentiellt skarpare bilder även när man håller kameran i handen.

I praktiken är det beroende av optikens brännvidd, tele är svårare att hålla stadigt än vidvinkel och det finns naturligtvis gränser för hur lång slutartid man kan ha och ända få bra skärpa. Med lite övning är det i stort sett OK att lyckas med slutartider ned mot 1/15 sekund så länge motivet är stilla.

Integrerad bildstabilisator innebär att man kan utnyttja fördelen av att ha den i kameran eftersom den går att använda med alla objektiv.

Skärmen är vridbar, men ingen pekskärm.

Bättre ergonomi
När Sony introducerade a7 gillade vi möjligheten att få en fullformatkamera som inte hade fullformat rent fysiskt. Den är fortfarande den minsta fullformatkameran med inbyggd elektronisk sökare, och nu har den integrerad bildstabilisator också.

Vi var inte lika förtjusta i ergonomin. Kantiga, små knappar och framför allt ett litet grepp gav utrymme för förbättring.

Kamerahuset är fortfarande kantigt, men ett betydligt generösare grepp och större knappar har gjort a7 II mer lätthanterlig. Utlösarknappen är flyttad dit den hör hemma naturligt, vinklad på toppen av det gummerade greppet, och fler programmerbara funktionsknappar har blivit lättare att nå. Fast Sony hade med fördel kunnat flytta den märkligt placerade inspelningsknappen på baksidan av tumgreppet.

Skärmen med 1,23 Mp-upplösning är vinklingsbar men fortfarande inte pekkänslig. I stället har Sony gjort så att man trycker på Fn-knappen på baksidan och aktiverar funktionerna på skärmen. I och för sig snabbt och enkelt, men man får alltså inte pekskärmens fördelar med direktinställning av fokus, ljusmätning och exponering med bara en beröring.

Integrerad bildstabilisator och dammrensning.

Felfri bildkvalitet
Man får inte 4K-video heller. Det är reserverat för Sony a7s, som dock behöver en extern inspelare för att lagra 4K-filerna. Värmeutveckling och fysiska begränsningar för effektiv avkylning i det lilla huset påstås vara skälet till att det ännu så länge inte finns någon a7-kamera som har 4K.

Men man får Full-HD med 1920 x 1080-punkters upplösning, upp till 50 Mbit/s och XAVC-S-videoformat som ger mycket högre filkvalitet än normal 1080-video med lägre bithastighet och kraftigare komprimering.

Komprimering är inte direkt det första man kommer att tänka på när man ser bildkvaliteten.

Kameran tar felfria bilder upp till ISO 1600–3200. Ytterst jämn tongradering och balanserad färgmättnad håller samma klass som Canon EOS 6D och Nikon D610. Sony-kameran hämtar ut lite mer upplösning och detaljskärpa men ligger ungefär ett steg efter Nikon-kameran när det gäller brus. Jämför man så ser man att Nikon D610 (och D750) har samma mängd brus som a7 II vid ISO 3200, när Nikon-kamerans filer är tagna vid ISO 6400.

Upplösningen och färgåtergivningen håller sig upp till ISO 3200 och sjunker från ISO 6400 varpå bruset ökar markant. Färgbruset också. Detaljerna blir gradvis mattare i takt med att kameran använder hård brusreducering vid ISO 12800 och 25600.

Håller man sig mellan ISO 100 och 3200 finns det inte mycket dåligt att säga om bildkvaliteten, som ligger på samma nivå som de allra bästa fullformatkamerorna under ISO 3200. Behöver man en kamera som är strålande på hög ljuskänslighet så är det ändå Sony a7s man ska ha. Den klår alla fullformatkameror vi har testat vid höga ISO, fast då måste man göra avkall på en del av a7 II:s upplösning.

Den nya autofokusalgoritmen håller vad den lovar. Ett test med fokusspårning med Sonys massiva 70–400 mm-zoom gav en mycket hög träffprocent så länge det fanns gott om ljus. Kameran lyckades följa rörelser mot kameran fint också, även om motivet inte gav mycket kontrast mot den vita snön. Men det betyder inte att a7 är någon actionkamera.

Vår åsikt
Ska man ha en actionkamera är Sony a77 II ett bättre alternativ, men när upplösning, detaljer, färger och fullformat står överst på önskelistan så är a7 II ett bra val. Kameran är rena drömmen att använda, befriande liten och lätt, och har prestanda och bildkvalitet som inte ligger efter någon fullformatkamera. Bortsett från vid de allra högsta ISO-värdena. Tack vare ett större urval objektiv och tillbehör kan Sonys a7-serie på allvar utmana de två stora tillverkarna om marknadsandelar. Det är i alla fall inget fel på kvaliteten man får från kameror som a7 II.