


En gång i tiden var alla kameror stora, tunga och svårhanterliga. Glasplattorna de använde tog mycket plats, var bräckliga och ersattes så småningom av den betydligt mer praktiska emulsionsfilmen.
Efter ett tag fanns film i olika storlekar. Kodak använde 127-rullfilm i sina lådkameror av papp. Leitz, som senare blev Leica, valde smalare 135-film som även kallas för småbildsformat. Och den bredare 120-filmen kallades allmänt för mellanformat.
Det breda 120-formatet hade dock en nackdel. Kamerorna blev väldigt stora. Inte lika enorma som kamerorna Ansel Adams använde, med stora ark av bladfilm, för de gick att hantera för studiofoto och så småningom pressfoto.
120-filmen blev snabbt populär. Den kunde användas i olika format, från 6 x 4,5 cm till 6 x 24 cm (!), och fanns på större 220-rullar om man behövde flera exponeringar per filmrulle.
I Göteborg hade Hasselblad funnits som grosshandlarfirma, långt ifrån utveckling av film, kameror eller optik. Men ett möte med Kodaks grundare George Eastman ledde till att Hasselblad blev Sveriges första distributör av Kodak-produkter.
Efter andra världskriget hade Victor Hasselblad tagit över företaget och börjat utveckla en kamera. De första kamerorna gjordes efter beställning från det svenska flygvapnet, längre fram kom civila versioner och 1957 kom 500C som satte företaget på den fotografiska kartan.
500C var väldigt kompakt för att vara en mellanformatkamera och hade objektiv från Zeiss med centralslutare. Siffran 500 kom från kortaste slutartiden och C angav att den hade en centralslutare.
Kameran och de efterföljande versionerna i 500-, 2000- och längre fram 200-serien hade huvudsakligen filmbakstycken för kvadratiska 6 x 6 cm-bilder, som Hasselblad så småningom blev synonymt med. Det fanns bakstycken med andra format, men när man tittade ner i schaktsökaren på en 500C såg man en kvadratisk mattskiva med spegelvänt motiv.
Hasselblad blev legendariska för sin enastående kvalitet och hållbarhet, och NASA valde Hasselblad som partner när de behövde kameror som kunde följa med ut i rymden. Flera av dem lämnades kvar på månen efter Apollo-färderna för att spara vikt på återresan.
Den digitala tidsåldern hann ikapp även Hasselblad, som lanserade den analoga och digitala mellanformatkameran H1 år 2002. Den kunde använda både analoga och digitala bakstycken med 6 x 4,5-format.
H-serien var stora, komplexa studiokameror med tröga digitala bakstycken som för sin tid hade extrem upplösning, Imacon levererade ett bakstycke med 22 megapixlar vilket var en svindlande siffra på den tiden.
H-serien finns fortfarande kvar, men för knappt två år sedan kom den mycket mer lätthanterliga och bärbara X1D.
Jämfört med Hasselblad H6D är det en liten kamera, men har ändå mellanformatsensor. Nämligen den välkända 44 x 33 mm stora CMOS-sensorn med 51 megapixlar som vi sett förut i Pentax 645z och Fujifilm GFX 50S. Det är den bästa vi har testat hittills, och för alla praktiska ändamål är bildkvaliteten i de tre kamerorna helt identisk. Skillnaderna är bara akademiska. Men det kan man inte säga om de övriga egenskaperna.
De tre kamerorna är väldigt olika på andra områden. Pentax har den mest traditionella designen, och är störst av de tre. Fuji-kameran är mycket mindre och har löstagbar sökare, utfällbar pekskärm och en mängd knappar, rattar och kontroller.
Hasselblad X1D är den minsta och lättaste av de tre. Den ser ut som en måttlig stor spegellös systemkamera. Vikten är drygt 700 gram, plus objektiv – som det ännu så länge finns fyra stycken av. En 30 mm vidvinkel med ljusstyrka f3,5, en 45 mm med f3,5, en 90 mm med f3,2 och en 120 mm makro med f3,5. Brännvidderna motsvarar 24, 35, 71 respektive 95 mm i fullformat.
Typ: Mellanformatkamera med 44 x 33 mm-sensor
Optik: Hasselblad XCD
Skärm: 3-tums LCD, 920 000 punkter
Sökare: Elektronisk 2,36 Mp
Seriefoto: 2,3 bilder/s
Video: 1080/25p
Batteri: 3200 mAh
Mått/vikt: 150 x 98 x 71 mm/725 g
Egenskaper: Wifi, HDMI ut, USB 3.0, pekskärm, 2 SD-kortplatser, 1/2 000 s blixtsynk, mik in/hörlurar ut
Webb: hasselblad.se
Gatu- och resefotografer med Leica får precis vad de behöver.
Panasonics 200 mm lever upp till sitt Leica-namn, både optik- och prismässigt.
Olympus proffsobjektiv är bland de bästa vi har testat, det här är inget undantag.
På många sätt och vis är Lumix GX9 skräddarsydd för allroundfotografer, och perfekt att ha med på resor.
GoPro Hero6 Black bemästrar ljus och mörker mycket bättre än sin föregångare.
Glöm spegelreflexen, för de flesta är Canon EOS M50 ett mycket bättre val.
Sonys minsta videokamera är ett kraftpaket för videoproffs.
Med tanke på storleken är Olympus nya PEN-kamera ett litet kraftpaket.
Fujifilms lilla systemkamera är en liten värsting med dolda egenskaper som gör den till ett utmärkt alternativ till dyrare kameror.
Den här lilla 23 mm-vidvinkeln ger skarpa bilder under alla förhållanden.
Priset är svårt att svälja men uppvägs av den höga bildkvaliteten.
Makroobjektiv behöver inte ha begränsningar. Se bara på Fujifilms makro-tele.