Bildkvalitet i en klass för sig

Hasselblad ställer nästan upp i en egen klass, med en spegellös mellanformatkamera som skiljer sig från mängden.

En gång i tiden var alla kameror stora, tunga och svårhanterliga. Glasplattorna de använde tog mycket plats, var bräckliga och ersattes så småningom av den betydligt mer praktiska emulsionsfilmen.

Efter ett tag fanns film i olika storlekar. Kodak använde 127-rullfilm i sina lådkameror av papp. Leitz, som senare blev Leica, valde smalare 135-film som även kallas för småbildsformat. Och den bredare 120-filmen kallades allmänt för mellanformat.

Det breda 120-formatet hade dock en nackdel. Kamerorna blev väldigt stora. Inte lika enorma som kamerorna Ansel Adams använde, med stora ark av bladfilm, för de gick att hantera för studiofoto och så småningom pressfoto.

120-filmen blev snabbt populär. Den kunde användas i olika format, från 6 x 4,5 cm till 6 x 24 cm (!), och fanns på större 220-rullar om man behövde flera exponeringar per filmrulle.

I Göteborg hade Hasselblad funnits som grosshandlarfirma, långt ifrån utveckling av film, kameror eller optik. Men ett möte med Kodaks grundare George Eastman ledde till att Hasselblad blev Sveriges första distributör av Kodak-produkter.

Efter andra världskriget hade Victor Hasselblad tagit över företaget och börjat utveckla en kamera. De första kamerorna gjordes efter beställning från det svenska flygvapnet, längre fram kom civila versioner och 1957 kom 500C som satte företaget på den fotografiska kartan.

6 x 6

500C var väldigt kompakt för att vara en mellanformatkamera och hade objektiv från Zeiss med centralslutare. Siffran 500 kom från kortaste slutartiden och C angav att den hade en centralslutare.

Kameran och de efterföljande versionerna i 500-, 2000- och längre fram 200-serien hade huvudsakligen filmbakstycken för kvadratiska 6 x 6 cm-bilder, som Hasselblad så småningom blev synonymt med. Det fanns bakstycken med andra format, men när man tittade ner i schaktsökaren på en 500C såg man en kvadratisk mattskiva med spegelvänt motiv.

X1D

Hasselblad blev legendariska för sin enastående kvalitet och hållbarhet, och NASA valde Hasselblad som partner när de behövde kameror som kunde följa med ut i rymden. Flera av dem lämnades kvar på månen efter Apollo-färderna för att spara vikt på återresan.

Den digitala tidsåldern hann ikapp även Hasselblad, som lanserade den analoga och digitala mellanformatkameran H1 år 2002. Den kunde använda både analoga och digitala bakstycken med 6 x 4,5-format.

H-serien var stora, komplexa studiokameror med tröga digitala bakstycken som för sin tid hade extrem upplösning, Imacon levererade ett bakstycke med 22 megapixlar vilket var en svindlande siffra på den tiden.

H-serien finns fortfarande kvar, men för knappt två år sedan kom den mycket mer lätthanterliga och bärbara X1D.

Jämfört med Hasselblad H6D är det en liten kamera, men har ändå mellanformatsensor. Nämligen den välkända 44 x 33 mm stora CMOS-sensorn med 51 megapixlar som vi sett förut i Pentax 645z och Fujifilm GFX 50S. Det är den bästa vi har testat hittills, och för alla praktiska ändamål är bildkvaliteten i de tre kamerorna helt identisk. Skillnaderna är bara akademiska. Men det kan man inte säga om de övriga egenskaperna.

Kompakt, lätt och trög

De tre kamerorna är väldigt olika på andra områden. Pentax har den mest traditionella designen, och är störst av de tre. Fuji-kameran är mycket mindre och har löstagbar sökare, utfällbar pekskärm och en mängd knappar, rattar och kontroller.

Hasselblad X1D är den minsta och lättaste av de tre. Den ser ut som en måttlig stor spegellös systemkamera. Vikten är drygt 700 gram, plus objektiv – som det ännu så länge finns fyra stycken av. En 30 mm vidvinkel med ljusstyrka f3,5, en 45 mm med f3,5, en 90 mm med f3,2 och en 120 mm makro med f3,5. Brännvidderna motsvarar 24, 35, 71 respektive 95 mm i fullformat.

Läs också: