ConfidenceC4Signatureoppslag

Test av Dynaudio Focus 340

Musiken i fokus

Flera av våra favorithögtalare kommer från Dynaudio. Lever den nya Focus-serien upp till våra höga förväntningar?

Plus

Tonalt korrekt.
Hög upplösning.
Oerhört bra bas.

Minus

Kräver bra elektronik.
Trist med svag förstärkare.

2010 var Dynaudio Focus 220 II vår favorithögtalare i den lägre High End-klassen. Det var en högtalare som bemästrade elegans, upplösning och dynamik på ett övertygande sätt, till ett pris som var inom räckhåll för många entusiaster. 30 000 kronor kostade den, och med rätt förstärkare förmedlade den klassiskt, jazz och rock på ett sätt som bara dyra och välbalanserade högtalare kan. I synnerhet sångröster framträdde med briljant precision och baskontrollen var suverän så länge förstärkaren hade tillräckligt med kraft.

Ny Focus
Dynaudio har släppt en ny Focus-serie. Vi älskade den förra och man kan ju alltid befara att konstruktörerna har försökt fixa något som egentligen inte var trasigt. Men medan vissa konkurrenter brukar lansera nya modeller som bara låter en smula annorlunda – inte nödvändigtvis bättre – än sina föregångare, så är inte Dynaudio kända för att förhasta sig. De nya högtalarna är utrustade med helt nya element och delningsfilter, och ur den synvinkeln är de helt nya. Enligt Dynaudio själva är resultatet att den nya Focus-serien låter öppnare, mer genomskinligt, detaljerat, dynamiskt och precist än någonsin.

Utseendet har smalnat av och numera går det att välja svart eller vit pianolack utöver de vanliga träfärgerna. Men det är ingen tvekan om att Focus 340 är en Dynaudio-högtalare. Rent designmässigt har det danska märket alltid varit konservativt och inte heller denna gång har pluggarna som håller tygfronterna på plats ersatts av mer moderna magneter. Det gör att högtalarna har ett ganska så trist och omodernt utseende om man tar av fronterna.

Mellanmodell
Focus 340 lägger sig mellan Focus 260 (efterträdaren till Focus 220 II) och Focus 380 (som tar över efter Focus 360). Trevägshögtalaren är bestyckad med två basar och ett dedikerat mellanregister under silkesdiskanten på toppen. Det gör det lättare att återge det kritiska mellanregistret från varje instrument med bra dynamik, oberoende av hur mycket baselementen pumpar på med krävande djupbas.

Elementen
Dynaudio har forskat i hur man bäst kan utnyttja det faktum att ett konkavt membran strålar högre frekvenser från mitten medan energin från låga frekvenser återges från hela membranet, ända ut till basarnas upphängning. Dynaudio har arbetat med att fullända storleken på domen i mitten av membranet, så att bara denna är aktiv vid de högre frekvenserna och jobbar så mycket som möjligt i takt med elementet ovanför, som ska ta över stafettpinnen från just detta frekvensregister och ovanför. Därför är storleken på diskantdomen inte mycket mindre än domen i mitten av mellanregistret. På samma sätt är domen längst in på vart och ett av de två 7 tum stora baselementen nästan lika stor som hela mellanregistret. Allt för att fasövergången ska bli så optimal den bara kan. Viktigt för både timingen och stereoperspektivet.

Bortsett från silkesdiskanten är membranen i sann Dynaudio-anda gjorda av magnesium­silikatpolymer (MSP). Alltså ett plastaktigt material som består av magnesium och silikat. Typiskt för Dynaudio är också de enorma talspolarna som sitter bakom elementen, för bästa möjliga kontroll.

Ljudkvalitet
Trots att Focus 340 är en tämligen hög högtalare tycker jag inte att det är något problem med att sitta ganska så nära och lyssna. Med andra ord är inte det långa avståndet mellan diskantelementen överst och det nedersta baselementet en nackdel. Det finns inga hörbara fasproblem mellan elementen och ljudbilden målas upp både sömlöst och stort. Det är med Dynaudio-högtalare som med de flesta andra, att de bör vinklas inåt en aning för att få optimalt fokus i mitten av ljudbilden. Den lysande fasresponsen bekräftas av Telling What Is Told – Shakespeare Songs, utgiven på Simax 2006. Låt två, ”Shall I Compare Thee to a Summer’s Day”, har en stor kör, med klangen från en kyrka, som breder ut sig i lyssningsrummet och förvandlar det till en musikalisk storhet med lager på lager av klanger. Och klockspelet på nästa spår, ”Fancies”, är fylligt men har glimrande markeringar av varje klockslag.

Stråkar
Vi hör klockrena och välfokuserade violiner, altfioler och cellor på öppningsspåret ”Allegro” av Marianne Thorsen och Trondheimssolisternas ”Mozart – Violin Concertos”, utgiven 2006 av 2L. Violin och altfiol är bra att lyssna på för att avslöja svagheter i delningsfrekvensen mellan diskant- och mellanregister, eftersom de har mycket energi i just detta område. Särskilt violinen, som har grundtoner ända upp till över 3 kHz, medan violan sträcker sig upp till 1174 Hz men ger ifrån sig övertoner långt över det. Finns det ett fasglapp i detta område kommer dessa instrument att låta tunna och fattiga på energi på en del toner, medan de blir skarpa på andra. Men Focus 340 har inga sådana problem. Det betyder också att förvrängningen är marginell i övertonerna. Dynamiken finns också på plats, så att stränginstrumentens attack sitter som den ska.

Djup bas
Även basregistret återges djupt och med pondus. Det är dock inte problemfritt eftersom högtalarna behöver stå en bit ut från väggen. För nära väggen kan basen blir för överdimensionerad och olinjär. Drar man ut dem för långt kan basen uppfattas som lite tunn igen, men hellre det. Personligen tycker jag att optimal placering är runt en meter från bakväggen, stadigt planterad med spikes. Samma avstånd även till sidoväggarna orsakar färre reflektioner och därmed ett renare ljud från mellanregistret och uppåt. Bli inte avskräckt om du har ett mindre vardagsrum, se bara till att du provar högtalarna hemma innan du köper.

Svensk jazz
2005-utgivningen av Jan Johansson ”Jazz på svenska” (ursprungligen från 1964) är väldigt bra, mixad och digitalt remastrad av Jans söner Anders och Jens Johansson. Det är Jans piano som är i fokus, men för egen del tycker jag att kontrabasen är minst lika trivsam att lyssna på. Fyllig och bra, med trevliga raspningar på strängarna. Dynaudio-högtalarna återger hela dess register i den lugna första låten, ”Visa från Utanmyra”, på ett linjärt, fylligt och orubbligt sätt. Samtidigt som pianot klingar klart som dagen i mellanregistret och bandsuset ligger som en stilla dis över inspelningen.

Jag är oerhört fängslad av högtalarens tonala egenskaper. Det är svårt att dela upp bas, mellanregister och diskant, ingen del sticker ut. Men om jag måste försöka så skulle jag säga att det är mellanregistret som verkligen fängslar. Så mycket att jag vill ta fram Cæcilie Norbys senaste CD, ”Arabesque”. Lekfull jazz med elektroniska element (bland annat med Bugge Wesseltoft) och bitvis udda rytmer. Men det är framför allt Cæcilies röst som är i centrum. Hon leker mycket med skillnader i styrka när hon sjunger, vilket sätter dynamiken på prov på mikronivå. Och ljudbildens många byggstenar är komplexa, med percussion, djup kontrabas, orgel, gitarr, trumpet, klarinett, flöjt och cello. Högtalarna klarar allt utan problem.

Krävande
Allt kräver förstås att resten av anläggningen håller måttet. För i likhet med de flesta andra Dynaudio-högtalare ställer Focus 340 höga krav på förstärkare och ljudkälla. Det märkte jag när jag använde den till testet av hemmabioförstärkare i 20 000-kronorsklassen i förra numret. När förstärkaren inte riktigt orkar längre så svarar högtalarna med att ge ifrån sig hårda övertoner och platt bas. Och en ljudbild som inte är särskilt spännande…

Med vår trofasta integrerade förstärkare Hegel H200 blir det helt andra bullar. När den matas av CDP4 mk2 via D/A-omvandlaren HD20 kontrolleras elementen fint. Ändå är detta minimum av vad jag skulle vilja rekommendera. För även om H200 gör att man kan spela högt med god kontroll så har högtalarna mer kvalitet att bjuda på i mellanregistret och i övertonerna än vad förstärkaren levererar. Och det betyder inte alls att förstärkaren är dålig på det området, tvärtom är den synnerligen prisvärd i sin prisklass (25 000 kr). Men med Chapter Précis 250S, som kostar tre gånger så mycket, öppnar sig högtalarna ännu mer. Fler lager skalas av från musiken så att man kommer ännu närmare dess kärna. Och basen blir ännu luftigare.

Till skillnad från många andra håller Dynaudio fast vid enkla terminaler i stället för dubbla.

Högtalarna är inte alls ensamma om att låta bättre med god elektronik. Detta gäller alla högtalare. Focus 340 säger däremot ifrån mer bestämt när de inte trivs än många andra.

Svagheter?
Dynaudio Focus 340 är helt klart bra. Så bra att de allra flesta inte behöver något dyrare. Så länge elektroniken håller måttet. Men observera att du inte får något gratis här. Och när jag sätter på pop och rock är det något som säger mig att det inte är bästa sättet att få fram högtalarnas kvaliteter. Vissa skivor är på gränsen till att låta tråkiga. Det finns ingen riktig imponatorfaktor. Och med en strömsvag förstärkare framträder inte mellanregistret bra nog.

Jag var nyss på lanseringen av DALIs nya High End-högtalare Epicon 6, som skalade bort ännu ett lager från musiken. Den hade en ännu kortare responstid i mellanregistret och en ännu mer upplöst diskant. Fast så ska den kosta nästan dubbelt så mycket också. Men jag nämner Epicon 6 eftersom det annars är så svårt att beskriva Dynaudioernas svagheter. Allt låter så balanserat och så rätt att det är svårt att lokalisera några direkta brister. Men de finns där. Det närmaste jag kommer är att säga att högtalarna har lite svårt att släppa loss.

Rivaler
I förra numret testade vi Naim Ovator S-400 för 35 000 kronor och Linn Majik Isobarik för       40 000. Naim-högtalarna hade en rapp, spänstig och bestämd spelstil med ett enastående mellanregister, men utan den djupaste basen. Linn hade däremot en tyngre och saftigare bas, med fler nyanser i övertonerna. De fyllde rummet med en stor ljudbild och härlig bas, även när man spelade lågt, men hade ett aningen tunnare mellanregister och lite mindre dynamik.

I detta hänseende är Dynaudio Focus 340 ett mellanting mellan de två. Basen är djup, mellanregistret stort och fokuserat, och upplösningen i diskanten går det inte att klaga på. Men med fel elektronik får till och med Dynaudio en lite tam spelstil.

Om vi ska jämföra dem med undertecknades egna Gallo Reference 3.5 (63 000 kr) är det fortfarande en bit kvar när det gäller transparens och upplösning i övertonerna, och Gallo-högtalarna har en ännu mer sömlös övergång mellan bas- och mellanregister. Men så skiljer det ju en liten slant i pris också, som kan användas som budget till en tyngre förstärkare.

Slutsats
Focus 340 fyller ett efterlängtat glapp i Dynaudios nya Focus-serie. Priset är högt men om familjen bestämmer sig för att hoppa över semesterresan i år så är det kanske inte omöjligt.

För pengarna får du en högtalare som gör ”allt” rätt. De tonala kvaliteterna är mycket goda, så att all musik får detaljer och upplösning som bara High End-högtalare kan få fram. Basen är häftig, rapp och tonalt korrekt. Oavsett om det är kvinno- eller mansröster, stråkar eller gitarrer som spelas så återger högtalarna musiken med superb precision. Hur underhållande det låter beror däremot mycket på elektroniken.

Har du en medioker ljudkälla och dito förstärkare så kommer det att kännas som att köra bil med handbromsen åtdragen. Du kan spela högt, men musiken släpps aldrig riktigt loss. Ju bättre elektronik, desto mer väcks högtalarna till liv. De är så krävande att jag aldrig skulle koppla in en förstärkare för mindre än 20 000 kronor. Samtidigt är de bra nog för att motivera en förstärkare på 70 000 eller   80 000 kronor. Även signalkällan måste vara av hög kvalitet.


Kommentarer (1)
  1. Fel högtalare på bilden i headern. Önskade det var en Focus 340 men icke.