Test av DALI Epicon 6

Oklanderlig

En högtalare helt utan förvrängning. Det låter som en omöjlighet. Alla har försökt men ingen har lyckats. DALI har givit sig katten på att de ska bli först!

Plus

Extrem dynamik
Timing
Upplösning

Minus

Endast den bästa elektroniken är bra nog

Vad är det då som kännetecknar en högtalare utan – eller åtminstone med osedvanlig låg – förvrängning? I fallet Epicon 6, en hel del. Eller väldigt lite, beroende på hur man ser på saken. Jag hade kunnat säga att det betyder en vanvettig dynamisk kontrast, och att högtalarna startar och stoppar blixtsnabbt i takt med musiksignalen. Att övertonerna skildras superluftigt och ljudbilden dras ut på både höjden och bredden. Att baselementen är med på varje anslag och skildrar bastonerna med en oerhört komplex klangstruktur, och dessutom är helt i fas med mellanregistret och båda diskantelementen.

Själv väljer jag att se på saken på ett annat sätt. Det enkla sättet. Nämligen att högtalaren slutar vara en komponent överhuvudtaget. Den försvinner. Fullständigt. I stället sitter jag och lyssnar på musiken. Musiken med sina oändligt många klangstrukturer. Musiken med sina starka och svaga passager. Musiken, vårt universella språk.

Förvrängning – ett gissel
Förvrängning är den stora stygga vargen när det handlar om ljudåtergivning. För mycket sådant leder till en ogenomtränglig barriär mellan dig och musiken. I en hifi-anläggning är högtalarna definitivt den komponent som orsakar mest förvrängning. När elektriciteten från förstärkaren ska omvandlas till rörelseenergi i form av ljudvågor är det mycket som kan gå snett – och mycket som gör det.

Chefsingenjör Lars Worre och hans team har jobbat hårt och länge med att få bukt med förvrängningen i sin nya toppserie, och de har lyckats utveckla helt speciella högtalarelement. Hemligheten ligger först och främst i magneterna. I mitten av dem har DALI använt sig av ett material de kallar SMC (Soft Magnetic Compound) som påminner om keramik. Materialet mals först ned till ett fint pulver, sedan bakas det i ugn där det stelnar och får magnetiska egenskaper utan att det nästan inte leder någon ström överhuvudtaget. Andra element har en kärna av järn i mitten, ett material som är starkt magnetiskt men som också leder ström. Beskrivningen låter lite tekniskt invecklad, men järn har den nackdelen att det leder olika mycket ström vid olika frekvenser, så att talspolens induktion ökar och minskar, ojämnt i förhållande till musiken, och orsakar mycket av vad vi kallar modulationsförvrängning.

Reducerar förvrängning
Det nya materialet i kombination med aluminiumringar runt den magnetiska polen minskar och stabiliserar spolens induktans, alltså fenomenet att elektrisk ström genom den skapar ett magnetfält runt den. Och det sker oberoende av slaglängden. Kort sagt ger detta en optimal konvertering av spänningen från förstärkaren till strömmen som går genom talspolen.

Eller för att säga det på ett enkelt sätt: högtalarelementen får nästan eliminerad 3:e och 4:e ordningens harmoniska förvrängning, som annars förstör ljudkvaliteten. Även den mindre viktiga, men inte oväsentliga, 2:a ordningens är låg. På högtalarlanseringen i januari var Lars Worre oerhört entusiastisk över att äntligen kunna skryta med att ha gjort något riktigt innovativt på teknikfronten. DALI kallar tekniken Linear Drive Motor System.

Banddiskant utan delningsfilter
DALI har gjort mer i Epicon-serien för att optimera konstruktionen. Längst upp sitter två diskanter, en dome som spelar frekvenser upp till ungefär 15 kHz och en banddiskant som sträcker sig upp till 30 kHz. I normala fall skulle man ha ett delningsfilter på banddiskanten som filtrerar bort frekvenser under 15 kHz. Det orsakar dock ett liten glapp i övergången, som oftast bär skulden för att somliga tycker att högtalare med banddiskanter låter ”för mycket diskant”. DALI har i stället filtrerat bort banddiskantens lägsta register rent akustiskt med en lins, vilket förhindrar glappet i övergången.

Kabinett
Mycket möda har också lagts på att kabinettet inte ska ha för mycket kriskrams invändigt. Det inbegriper sparsamhet med dämpmaterial, som skulle ha lett till att luften rört sig mindre obehindrat. Dessutom har DALI sett till att basportarna sitter rakt bakom varje baselement för att luften ska ha så kort väg ur högtalarna som möjligt. Allt detta har med timing och fas att göra. Det gäller att tonerna från basregistret träffar örat exakt samtidigt som mellan- och diskantregistret om ljudbilden ska bli helt sömlös, med bra tyngd.

Ljudet
Åter till det väsentliga, nämligen ljudet. I vårt testrum är första intrycket detsamma som när högtalarna demonstrerades på Hi-Fi Klubben i januari. Här finns ingen imponatoreffekt, bara ett otroligt rent ljud. Den gången spelade Epicon 6 med elektronik från Classé. I testrummet står det en billigare anläggning, med Electrocompaniets multispelare EMP-2 (26 000 kr) inkopplad digitalt till Hegels nya integrerade H300 (37 000 kr). En mycket välljudande kombo, och plenty av förstärkarkraft.

Funk
Hör bara på George Bensons funkiga tolkning av Donny Hathaways ”The Ghetto”, med livlig och dynamisk perkussion och rena, djupa toner från basgitarren. DALI-högtalarna försvinner i ljudbilden. Ljudet från varje instrument är oerhört frigjort, och tack vare en extrem holografi placeras de mycket precist i ljudbilden. Som är stor! Rösten är planterad i mitten och har en stor och luftig klang. Och även om jag måste medge att jag tycker att vissa DALI-högtalare har en lite soft basåtergivning, även i Helicon-serien, så är Epicon-basen stram som bara den! Trummorna  smäller till, med undertoner lika snabba som övertonerna. Basgången låter verkligen som en funky basist står mitt i rummet och groovar.

Klassikt
På Trondheimssolisternas nya platta ”Souvenir”, utgiven av 2L, separeras fiolerna från cellorna lätt som en plätt, och kyrkans vackra rumsklang förflyttas till vårt annars tämligen ljuddöda rum. Tack vare ett otroligt fint samspel mellan alla högtalarelement, en extrem fasrespons och mycket låg förvrängning, låter allting väldigt levande och äkta. Högtalarna påminner oss också om att klassiskt kan låta brutalt, med krävande fortissimopassager fulla av tryck, och att stråkar verkligen kan bitas i örat. Det ska helt enkelt låta så.

Lätta att driva
Det slår mig också att högtalarna har exakt samma ljudbild oavsett om man spelar högt eller lågt. En klar styrka. Vidare behöver de inte mycket kraft för att komma upp på en ganska så hög volymnivå, och tack vare en jämn impedanskurva (vi har inte mätt själva utan får lita på DALIs egen uppgift) spelar de fint med en enkel förstärkare. Hegel H300 är kraftfull och upplöst, och högtalarna får fram dess bästa egenskaper. Men de svarar med ännu bättre ljud om man går upp ännu ett snäpp.

Min egen integrerade Chapter 250S kostar dubbelt så mycket som H300 men är värd det. Ännu bättre upplösning och vansinnig djupbaskontroll gör att den är reda drömmen för högtalarna.

Ännu mer kraft
Och vi kan inte stanna här. Högtalarna måste få smaka på något ännu grymmare. Ett snabbt telefonsamtal, och in rullar Hegel P30 och monoförstärkarna H30. Dessa ska naturligtvis bryggkopplas till 1100 watt vardera! Kombinationen kostar en kvartsmiljon jämnt och är raffinerad galenskap.

Efter att ha kopplat in allting sätter kollegan Audun på Kari Bremnes ”Månens kraft” från samlingsplattan ”30 Years of Fidelity”. Jag sitter och pillar med någon annan elektronik alldeles framför högtalarna och är inte beredd på vad som ska hända. Låten börjar nämligen med mycket försiktig perkussion. Vad jag inte vet, och inte hör ännu, är att Audun har vridit upp volymen galet högt. Plötsligt smäller ett trumslag till, jag hoppar till och får nästan en hjärtattack! Audun skrattar nästan ihjäl sig … allt medan jag sitter och förbannar hela hans släkt. Den skitstöveln!

Vad högtalarna anbelangar så växer de absolut med uppgiften. Ljudbilden är ännu större, mer upplöst, och med en kolossal kontroll på slagverken! Basen återges med otroligt många klangfärger, och den prydliga ljudbilden är mycket större än vad vi från början trodde högtalarna kunde klara av. Karis röst återges med klanglager på klanglager, samtidigt som den verkligen skiner ut ur högtalarna, med gott om tryck.

Även om DALI Epicon 6 faktiskt är ganska så lättdrivna, och en vansinnigt stor och exklusiv förstärkare inte behövs, kan det vara värt att veta att de verkligen ger valuta för pengarna när de får gotta sig med exklusiv elektronik.

Platt pop
Jag vill dock komma med en varning. För med så ärliga högtalare som de här kan man gå på en nit med dåliga, kontrastfattiga inspelningar. Rihannas ”Where Have You Been” är ett perfekt exempel. Medelmåttiga högtalare kan ge ett intryck av att inspelningar som denna har bra tyngd, men i själva verket är basen synnerligen tunn, och perkussion och synthar låter vasst för att försöka ge intryck av klara övertoner från ljudkällor som inte kan återge dem ordentligt. Dessutom finns det knappt någon dynamik alls, allting låter lika högt hela tiden. Resultatet är att musiken är erbarmligt trist att lyssna på. Till skillnad från med ett lite tuffare högtalarpar, som från exempelvis JBL, som fettar till mellanbasen och mellanregistret en smula så att blir mer underhållande att lyssna på sådana inspelningar.

Men det betyder inte att popmusik inte kan låta tufft. Sätt på Eminems ”My Name Is” från 1999 eller Dr Dres ”Still D.R.E.” från 2001 så finns det desto mer fart och fläkt. Dessa skivor har en mer förnuftig komprimering – musiken är alltså fortfarande komprimerad, i popens namn, men det finns mycket mer information i ljudbilden än i de flesta moderna utgåvor. Och då svarar Epicon 6 med att skicka vår händer i vädret och ”wave them like we just don’t care”!

Brister?
Att högtalarna inte färgar ljudet alls (och därmed till en början kan ge ett intryck av att ha ett lite tunt mellanregister) får inte betraktas som en svaghet, men det låter verkligen ovant och Epicon 6 kan snabbt förstöra vissa inspelningar som man trodde lät bra. När det gäller riktiga brister finns det bara två stycken. Och de är inte stora. Den första är att basregistret rullar av vid 35 Hz, vilket är djupt men ändå inte äkta djupbas (en större Epicon-golvare är dock på gång). Den andra är att även om högtalarna har en vansinnig dynamisk kontrast så finns det andra som kan spela högre och slå hårdare. Om sådant är viktigt för dig. Vi kan till exempel nämna JBL 4429 (50 000 kr). Eller vad sägs om när vi hade besök av Wilson Audio Sasha, en högtalare som spelade otroligt högt och gick avgrundsdjupt i basen. Och hade högre känslighet än DALI Epicon 6. Fast också ett löjligt mycket högre pris, 300 000 kronor för att vara exakt. Poängen är att det finns mer extrema saker där ute. Epicon 6 är inte direkt någon partyhögtalare, även om jag starkt vill avråda från att spela med fullt ös om du bor i lägenhet.

Är du däremot ute efter en högtalare som tar väsentligt mycket mindre plats i vardagsrummet, funkar i fler rum (35 Hz går i de flesta vardagsrum) och som faktiskt har bättre övertoner än Wilson-högtalarna (Sasha var lite överdrivna i toppen), så måste du lova mig att du inte köper någonting förrän du har provlyssnat på DALI Epicon 6!

Slutsats
DALI har implementerat nydanande teknik för att få ned förvrängningen i Epicon 6 till ett absolut minimum. Och det hörs. De är så förbaskat befriade från förvrängning att man kommer mycket närmare musiken. Den dynamiska kontrasten är extrem, upplösningen är särklassig och ljudbilden är stor och precis.

Allt detta gör också att man blir mer uppmärksam på inspelningens ljudkvalitet. Högtalarna avslöjar även elektroniken, så det kan gott hända att du upptäcker att sitter med en förstärkare som du trodde var fantastiskt men som plötsligt visar sig låta grovt. Fast det är inte högtalarnas fel.

Epicon 6 favoriserar ingen särskilt musikstil, så länge inspelningen är bra och dynamisk låter allt bra. Då fyller de rummet med en verkligt stor och vacker ljudbild! Observera att det inte finns någon imponatoreffekt eller ”underhållningsfaktor”. Vill du ha sådant kan det fixas med rätt elektronik.


Kommentarer