4K och UHD. Du ser loggorna överallt. De betyder samma sak, nämligen fyra gånger högre pixelupplösning än vanliga HD-TV-skärmar och är det som TV-tillverkarna säljer som högre bildkvalitet nu för tiden. Och på stora TV-apparater ser den nya Ultra HD-upplösningen fantastisk ut! Problemet för alla som var tidigt ute med att skaffa sig en dyr och tjusig UHD-TV är att de aldrig får uppleva skärmens riktiga potential.
De senaste åren har branschen skrikit – och vi har skrivit – så mycket om 4K Ultra HD-upplösning att man lätt får intrycket att det har blivit den nya standarden för länge sedan. Sanningen är att det har rått stor förvirring om formatet och det är först nu som det håller på att komma en standard.
Vad är 4K Ultra HD?
4K är ursprungligen en bildupplösning som används i de bästa digitala biograferna, där 4K är en förkortning för den horisontella bildupplösningen 4096 pixlar (4096 x 2160). År 2010 började man så smått diskutera om 4K kunde vara på väg in på konsumentmarknaden och 2011 stod det klart att de första TV-apparaterna med 4K-paneler var på ingång. Då med 3840 pixlar på bredden i stället för 4096, så att man enkelt kunde dubblera Full HD-upplösningen (1920 x 1080) på bredden och höjden. Den nya konsumentupplösningen kallades också för Ultra HD, eller kort och gott UHD.
Brist på källor
När de första TV-apparaterna med Ultra HD kom var stillbilder i princip det enda bildmaterialet som fanns. Allt videomaterial hade lägre upplösning och var tvunget att sträckas ut av TV:n för att hela skärmen skulle fyllas. Ganska så kort efteråt kom konsumentkamerorna med superupplösning, så att man kunde titta på hemgjorda filmer med knivskarp bild. Fast med maximalt 30 bildrutor i sekunden eftersom HDMI 2.0-överföring behövdes för att ge tillräckligt bandbredd för högre bildfrekvenser. Den nya HDMI-standarden var på väg men hade inte hunnit komma ännu. Visserligen har filmerna så som vi känner igen dem aldrig haft högre bildfrekvens ändå. Men vart tog Hollywood-filmerna och -serierna med superupplösning vägen?
Kopieringsskydd blir bekymmer
Inte förrän 2014 fick vi de första kommersiella titlarna i 4K Ultra HD, tack vare Netflix. Fast det gick bara att titta på TV-apparater som hade en inbyggd Netflix-app med 4K-stöd, vilket var långtifrån alla. Bara TV-apparater från sommaren 2014 och framåt klarar detta.
Ultra HD-skärmar som är äldre än 2014 kommer faktiskt aldrig att få stöd för kommersiellt material i full 4K-upplösning. Bortsett från med eller utan HDMI 2.0 så finns det nämligen något ännu viktigare: TV:n måste klara det nya kopieringsskyddet HDCP 2.2. Bland annat är min egen Sony-TV (X900A) för gammal och kommer aldrig att kunna visa kommersiellt Ultra HD-material (om man inte pirat-laddar ner det). Och det är synd, för bildkvaliteten i övrigt är extremt bra, även jämfört med dagens bästa TV-apparater. Att uteslutande titta på uppskalat HD-material känns ungefär lika bra som att spela MP3-musik på världens dyraste stereo.
4K-Blu-ray
Nu när 4K Blu-ray-formatet äntligen är på väg så kommer det i hög grad att avgöra vad framtida TV-apparater måste klara av. Det är uppenbart att HDMI 2.0 och HDCP 2.2 måste finnas på plats, vilket gäller i princip alla Ultra HD-skärmar som säljs i dag. Dessutom kommer vi att få se mer och mer så kallat HDR – High Dynamic Range. Något förenklat går detta ut på att TV:n stöder utökad gråtonskala – alltså svartare svart och vitare vitt, och fler nyanser mellan ytterligheterna. Detta påverkar också en del andra saker vad gäller färgåtergivning och bandbredd, men det ska vi återkomma till i en separat artikel om HDR. I motsats till HDCP 2.2 är man dock inte beroende av att TV:n stöder alla specifikationerna för att kunna visa filmernas innehåll. Bilden blir bara bättre om TV:n gör det.
Vi kan alltså äntligen köpa en ny 4K-TV eller 4K-projektor och vara säkra på att vi kan se kommande Hollywood-filmer i Ultra HD-upplösning.
Branschen började i fel ände
Gillar vi hur utvecklingen har gått? Inte det minsta. Den här gången började branschen i fel ände och pratade om slutresultatet innan man kommit överens om hur man skulle göra för att komma dit. Det är enkelt att bygga en TV-panel med tillräckligt många pixlar. Men de första Ultra-HD-TV-apparaterna var dyra, närmare 50 000 kronor eller ännu mer. Som kund känner man sig lurad när det sedan visar sig att TV:n inte går att använda för att titta på Ultra HD-material när bildmaterialet väl kommer.
Detta gäller inte bara TV-apparaterna Samma sak kan sägas om HDMI-switchar och hemmabioförstärkare som sedan 2011 har skrutit med att ha stöd för 4K-videosignaler. Det är en sak att bandbredden finns, en helt annan med det förbaskade protokollet för kopieringsskydd.
Förmodligen trodde inte branschen att det skulle ta så här lång tid – fem år – innan Blu-ray-formatet i superupplösning skulle bli klart. Men det är en klen tröst för alla oss som var för tidigt ute med att köpa en Ultra HD-TV.
