Nu är sommaren definitivt slut och det är dags att sortera alla sommarbilder. De kommer från alla håll: Den stora systemkameran, den lilla fickkameran och mobilen. Mobildelen ökar pinsamt mycket, och summan likaså.
Självklart ska många bilder kastas, en del ska bearbetas och de som är kvar ska förstås sorteras. Annars hittar man ju dem aldrig, och det måste man ju för att komma ihåg vad man gjorde den varma sommaren 2014.
Men sorterandet tar en faslig tid. I bästa fall är det klart till nästa sommar. Men pinsamt nog skvalpar osorterade bilder från flera år tillbaka på min hårddisk.
– Men inte på min! sa Effehjulter, överlägset stolt.
– Inte? Trodde inte att du var en ordningsmänniska precis, var jag då tvungen att påpeka.
– Ordningsmänniska, vad är det? Nä, jag är smart, och det är mycket bättre.
– Man kan nog vara både smart och ordningsam. Annars är man nog varken det ena eller det andra. Hur sorterar du alla dina bilder? För jag har nog sett att du fotar en hel del med din smartfåne.
Nu drog Effehjulter ett djupt andetag. Det kändes som om det skulle komma en lång föreläsning ur honom, och jag insåg mitt misstag för sent. Själv har jag ju fotograferat digitalt sedan nästan innan det fanns digitalkameror, men sorterandet började egentligen tidigare, i den analoga tidsåldern. Sedan dess har det utvecklats så att min lilla bildsamling är ganska lätt att hitta i på många sätt.
– Ja, jag fotar en hel del. Men du är nog värre. Din lilla bildsamling? Vaddå lilla? frågade den tankeläsande Effehjulter.
Att han alltid ser vad jag tänker. Hur går det till? Men när det gäller ordning och reda borde jag ändå kunna övermanna honom.
– Jo, jag har några tiotusentals bilder. Jag har inte tagit alla själv. En del är gamla arvbilder från fotograferande anfäder, men dom bilderna är inte så många, för dom hade inga digitalkameror. Men ska man kunna hitta bland så många bilder så måste det finnas något slags struktur. Har du det va?
– Mycket bättre struktur än du. Missar aldrig en bild. Och lägger ändå inte ner lika mycket tid! Det är det som är poängen. Annars blir det att välja mellan att strukturera bilder eller att få tid att leva. Eller ta bilder, till exempel.
– Men Effehjulter! Du fotar ju en hel del har jag sett. Hur tar du hand om bilderna?
– Det gör jag på mitt eget sätt. Mitt unika, geniala sätt!
– Som du inte tänker berätta om?
– Kan jag väl, men risken är att du inte fattar.
Nä, den risken är stor, ska medges. Effehjulters lösningar brukar dra iväg åt lika oväntade som olämpliga håll. Dessutom brukar det ta alldeles för lång tid för honom att förklara dem och han blir alldeles för nöjd när han får göra det. Men jag kan inte förneka att jag blir lite nyfiken.
– Så hur gör du?
– Det är jätteenkelt. Jag tar ju en massa bilder, men för att jag inte ska behöva sortera och trixa med dom så har jag inget minneskort i mobilen!
– Men då tar du ju inga bilder, pappskalle.
– Gör jag ju. Ser ju bilderna på skärmen. Behöver bara inte spara dom.
– Men hallå! Då har du ju inga bilder att titta på sen!
– Just! Du fattar grejen! Inga bilder att titta på eller sortera. Och ändå har jag hängt med, viftat med kameran, tryckt på knappen och tittat på skärmen precis som alla andra. Bara att jag slipper hålla på med dom där bilderna hela tiden efteråt också!
– Men du, som vanligt. Du har ju missat hela poängen. Man vill ju titta på semesterbilderna och minnas dom efteråt!
– Va? Vem vill det? Sitta och titta på bilder där man sitter på en plaststol med en paraplyleksak på Mallis? Tittar du på sånt? Va?