Jag pratar om kontrastfärgerna orange och blå. De finns överallt och ingenstans mer än i Hollywood. Framför allt filmaffischerna är fulla av överdrivna mängder orange och blått, men även själva filmerna. Ju mer spektakulär filmen försöker vara, desto mer förekommer färgerna.
Kontrastfärger
Anledningen är väldigt enkel: varje färg har en komplementfärg, en motsats. Om en färg och dess komplementfärg läggs bredvid varandra så framträder de tydligare än i kombination med andra färger. Och eftersom filmer brukar innehålla människor så dyker hudfärg upp titt som tätt. Hudfärger sträcker sig från blekrosa till mörkbrun, vilket alla har det gemensamt att de innehåller olika mängder orange. Det är alltså bara naturligt att färgen förekommer i de allra flesta filmer.
Om man tittar på ett färghjul så ser man att färgen mittemot orange är blå. Därför proträtteras ofta människor mot blå bakgrund på filmaffischer för att ge en större intensitet i bilden.
Komplementfärgen till orange är blå.
Det verkar som om orange och blått finns på nästan alla filmaffischer. Som den här.
Motsatser
De två kontrastfärgerna väcker känslor hos tittaren i högre grad än ändra motsatsfärger. Till skillnad från andra par med komplementfärger associeras nämligen kall blåfärg och brännande orange med motsatta företeelser. Eld och is, land och vatten, dag och natt, jordklot och sol. Varm medmänsklighet och cynisk likgiltighet.
Goethe
Kontrastfärgernas egenskaper, där orange och blått ingår, har varit kända ända sedan Goethes färgteori från 1810. Den tyska författaren satte kontrastfärgerna på kartan en gång för alla när han visade att när man riktar ett färgat ljus mot ett föremål så tolkas skuggan som ljusets kontrastfärg av hjärnan – även om skuggan i själva verket är grå.
Med andra ord ser vi kontrasfärger varenda dag till vardags, även när de egentligen inte finns där. Så vad är problemet?
Författaren Johann Wolfgang von Goethe upptäckte att när det orange ljuset från soluppgången träffar ett föremål, skapar hjärnan en illusion av att skuggorna på marken är blåaktiga, även om de är grå i verkligheten.
Överdrift
Problemet är att filmskaparna inte har hört talas om måttfullhet. De två stimulerande kontrastfärgerna har på senare tid ökat i intensitet från Hollywood, i en nästan löjligt stegrande takt. Genom att överdriva orange och blått i film trängs andra färger ut och allt som är kvar är ett hav av orange och blått. Detta gäller speciellt äventyrs- och actionfilmer, där färgerna är extremt övermättade, och det verkar dessutom som om det blir allt vanligare att hudfärger dras mot orange under efterproduktionen för att ansikten ska synas tydligare mot en knallblå bakgrund som himmel eller hav.
Ett bra exempel är filmen ”Battleship” från 2012, där det uppenbarligen inte räcker med alla eldslågor och explosioner som väller ut mot blå bakgrund. Skådespelarna Rihanna, Taylor Kitsch och Tadanobu Asano har alla olika hudfärg från början, men i den här filmen tycks allihop ha drabbats av gulsot.
Äventyrsfilmen ”Oz the Great and Powerful” är ett annat exempel på extrem färgmättnad, där ser ljuset ut att alltid komma från en soluppgång eller solnedgång och orange syns mot blått i nästan varenda scen.
Warner Bros. tvekar inte att dränka sin logga i orange och blått.
Tröttsamt
Visst ser det spektakulärt ut, och det är ju därför det ser ut som det gör. Och ibland går det inte att undvika. Det hade ju till exempel knappast gått att göra filmer som den norska storsatsningen ”Kon-Tiki” i andra färger. Lycka till med att filma solbrända män i bar överkropp på en flotte av ljusbrunt balsaträ mitt ute på Stilla Havet, utan att använda orange och blått.
Problemet är bara att det görs gång på gång, i film efter film. De två kontrastfärgerna dominerar alldeles för mycket och gör att bilden tappar nyanser. Vart har resten av färgpaletten tagit vägen? Den dominanta duon gör att nästan alla Hollywood-filmer ser likadana ut. Nu för tiden är det nästan bara smala indiefilmer som inte målar filmduken bå och orange.
De som filmade ”Kon-Tiki” kan vara glada för att den knappast hade gått att göra med andra färger.
Filmens ”ljudnivåkrig”
Läget är nästan lite som musikens ljudnivåkrig, där alla ljud låter lika högt. När man gör samma sak med färger får man samma effekt, ungefär som när man försöker läsa en hel roman DÄR ALLA ORD ÄR SKRIVNA MED STORA BOKSTÄVER. Det blir för mycket.
Men till skillnad från ljudnivåkriget, där det görs ansträngningar för att få tillbaka den dynamiska räckvidden, verkar inte Hollywood ha några planer på att tona ner färgerna. Så förbered dig på en värld i blått och orange. Orange is the new blue!
Oz the Great and Powerful badar i orange och blått.
