annonse
annonse

Hemma hos Magnus

Drömbio

I det här hemma hos-reportaget möter vi en familj som vet hur man njuter av livet. Biochefen själv, Magnus, är en svensk röntgenläkare som för många år sedan träffade en vacker norsk tjej och sedan bosatte sig permanent på andra sidan gränsen. Och som tur är för oss på Ljud & Bild fick han för sig att bygga sig en hemmabio som blev så stilig att den med god marginal passerade nålsögat hos undertecknad.

När jag kontaktade Magnus för första gången sade han rakt ut att han var smickrad men egentligen inte kunde förstå varför jag ville skriva om hans bio. Den var ju inte på något sätt lika fulländad som de andra biograferna jag berättat om, åtminstone tyckte han det. Men nu förhåller det sig så att ytterst få av de hemmabiografer jag har besökt är helt fulländade, eftersom det i stort sett alltid finns ett eller annat att sätta fingret på. Det kan vara några lister som inte riktigt är hopfogade eller andra mer eller mindre obetydliga fel som ändå inte syns särskilt bra på bilderna som trycks i tidningen. Detta förklarade jag för Magnus, vilket lugnade honom. Kom när du vill, var essensen av nästa e-postmeddelande jag fick från honom.

Jag var inte nödbedd!

Familjeföretag
Magnus familj är stor och spänner över många åldrar. Fast det är inte så många hemma när jag kommer på besök en varm lördag i början av juni. Det stora huset ligger idylliskt vid vattnet i Østfold och det är Magnus som öppnar dörren när jag ringer på. Väl inne får jag träffa de familjemedlemmar som är hemma, det vill säga hustru och ett av barnen. Det visar sig att de är ungefär lika intresserade av film hela gänget, men även om barnen gärna skulle ha bott nere i bion så är det förmodligen Magnus själv som har det mest passionerade förhållandet till hobbyn. Och det skulle ju bara fattas annat, han har trots allt byggt hela härligheten själv.

20130706_1200
Hela den främre sätesraden kan styras via individuellt inställbara elektriska stolar.

Under tiden jag häller i mig första koppen kaffe berättar familjen för Magnus vad de tycker är bäst med att ha en egen hemmabio, och yngsta dottern, som för övrigt hittills har varit mest intresserad av att rita, anförtror mig att det faktiskt är hennes bio. Lyckligtvis har hon ingenting emot att jag tar med mig hennes pappa ner till undervåningen för att göra ett hemma hos-reportage.

20130706_1214
Stilen kan inte bli för välgjord. Tidsriktiga lampor behövs, även om den finns många spottar i rummet.

Stilren och välgjord
Som jag redan nämnt har Magnus hävdat att bion inte är så fin och att den inte kan mäta sig med alla andra som haft sina biobyggen på pränt. Det antagandet kan jag omedelbart tillbakavisa, å det starkaste. Rummet är stort och luftigt och har en fantastisk atmosfär. Stilen är genomgående nostalgisk och när man går in i rummet märker man att akustiken ändrar sig markant jämfört med hallen utanför. Enligt Magnus finns det inte så mycket dämpning i rummet, däremot en hel del diffuserande åtgärder bakom panelen på väggarna. Matta, soffa och andra tygklädda inredningsdetaljer dämpar dock en hel del.

20130706_1218
Brutalare bakhögtalare får man leta efter!

Rummet inger en intensiv känsla av värme och mys, och jag tänker att ett sådant här rum skulle jag inte ha någonting emot att ha själv. Det inbjuder verkligen till att användas ofta.

Magnus berättar att han aldrig velat ha ett helt mörklagt rum (en så kallad ”bat cave” på hemmabiospråk) även om det ger massor av fördelar i en hemmabio. Han var på jakt efter lite mer Disney-känsla och egendomligt nog tror jag att jag förstår vad han menar med det. Rummet inbjuder till det som man på engelska refererar till som prime time. Något heltäckande svenskt begrepp tror jag inte finns, även om man kanske skulle kunna skriva ”kvalitetstid”.

20130706_1202
Den bakre raden är klappstolar, precis som i en riktig bio. Det svarta fältet på bakre delen av sidoväggen är ett litet rum som huserar elektroniken och filmerna.

Rummet, som mäter 5,9 gånger 3,8 meter, är fullproppat av uppfinningsrika lösningar och tung utrustning. Vid rummets främre hörn, på vänster sida, finns en lönndörr som jag inte såg alls förrän Magnus öppnade den. Bakom den finns en 60 cm smal gång som leder både till baksidan av elektroniken och högtalarna som står längst fram i bion. Det finns hela 15 stycken högtalare på olika ställen i rummet, och i rummets vänstra, bakre hörn finns en öppning som huserar elektroniken samt en rad lådor för filmer och musik. Nu spelas det visserligen inte så mycket musik i det här rummet, men desto mer filmer och framför allt TV-serier. Just nu är det serierna True Blood och Dexter det handlar om för Magnus och hans fru.

20130706_1212
Stjärnhimmel är snyggt och skapar en helt speciell stämning i rummet. Att montera den är dock något som kräver både tid och tålamod!

Magnus ägnade nästan exakt ett år åt att bygga färdigt bion och han hade planen klar för sig när han började. Innan det tillbringade han mycket tid på amerikanska nätforum för att få inspiration. Han tillhör den typen som gillar att planera in i minsta detalj och kan berätta att för varenda arbetsuppgift gjorde han en lista över vilka verktyg han behövde så att han slapp irra runt som en blind höna för att leta efter vad han behövde. Sådana tidstjuvar kunde han gott klara sig utan. Det enda han haft hjälp med är en ordentlig kalibrering av anläggningen, grabbarna på ”Kringlyd” har varit där och rattat ljudet på plats.

I övrigt har han satt upp dubbla gipsväggar och biosäten som vilar på gummi. Han har gjort ett podium längst fram som alla högtalare vilar på och som är fyllt av sand. Podiets vikt kan räknas i ton och konstruktionen är fullständigt död. Klimatet är också kontrollerat och även om det finns golvvärme används den aldrig. Temperaturen är stabil och behaglig utan extra värme och ventilationen ser till att byta ut luften jämnt och stadigt.

20130706_1203
Alla paneler är hemmagjorda. De innehåller diffusorer och dessutom är den nedre delen av panelerna vinklad för att förbättra akustiken.

Russinet i kakan för min personliga del är det hemmagjorda maskeringssystem som Magnus har konstruerat runt den akustiskt transparenta filmduken. Inte färre än fyra markismotorer används för att kunna maskera bilden i alla upptänkliga format. En enda knapptryckning ser till att filmduken maskeras till 4:3, 16:9 eller 2,35:1 – plus att bilden flyttas uppåt eller nedåt beroende på hur många som har köpt biljett till föreställningen. Dessutom kan bilden bli lite väl stor när barnen tittar på film, eftersom de gärna sitter så nära som möjligt, så det finns egna bildstorlekar för dem. Jag följer med fascinerat när Magnus flyttar ramarna hit och dit med fjärrkontrollen och tänker på dem som gladeligen betalar 50 000 eller ännu mer för att få en liknande lösning från någon av de stora filmduksleverantörerna. Magnus arrangemang är utstuderat och fungerar utsökt!

Prime time/kvalitetstid!
Magnus har alltid varit intresserad av film och tycker att det måste vara en stor bild och mycket ljud för att upplevelsen ska bli optimal.

– Vad jag upplever när jag tittar på film, säger Magnus samtidigt som börjar värma upp bion för att ge mig en demonstration av hela härligheten, är en form av verklighetsflykt till något som jag annars inte skulle få vara med om. Jag kan resa till otillgängliga ställen, möta spännande människor, uppleva drömmar och njuta av storslagna filmatiseringar i otroliga miljöer. Det är detta som gör film till något helt eget. Men först ska jag spela lite musik för dig!

Magnus har berättat att han spelar bas själv och att han har varit med i ett band. Han spelar en del otroligt bra musik för mig och jag inser att han är väldigt förtjust i genrerna funk, jazz-rock och fusion. Det är musikstilar som ligger en bit bortom vad jag brukar lyssna på, och jag får ett par nya och synnerligen trevliga bekantskaper i form av Liquid Soul, Steve Marcus, Lars Johansson Trio och Thomas Arnesen. I det här rummet känns alla de musikerna helt rätt, och när Magnus sedan avslutar musikseansen med Dire Straits ”Telegraph Road” känner jag mig redan som en del av inventarierna. Skulle jag någon gång få för mig att börja bära manchesterbyxor och röka pipa så skulle just nu vara en perfekt tidpunkt. De elektriskt styrda sätena längst fram har redan hissat ner mig i en ställning som känns omöjlig att komma upp från, fast jag har ändå inga planer på att flytta på mig riktigt än.

20130706_1206
Vänstra sidoväggen har en lönndörr och leder till fronthögtalarna som sitter bakom en akustisk transparent duk.

Magnus har börjat rota i lådorna efter passande filmer och jag blir faktiskt lite förvånad över att ”Ben Hur” inte står på programmet. Robert Surtees fotomagi skulle passa perfekt i den här miljön. ”War of the Worlds” har lagts i spelaren och scenen där rymdskeppen kommer upp ur marken brukar vara ypperlig för att visa i stort sett samtliga av en hemmabios kvaliteter, åtminste när det gäller ljudet. Jag blir inte besviken. Ljudet från Klipsch-anläggningen är helt enkelt brutalt, allt från den direkta och oförvrängda diskanten till det våldsamma bastrycket längst ned i skalan. Mellanregistret är – vilket alla som gillar Klipsch-ljudet nickar instämmande till – i en klass för sig. Dynamiken från det, tillsammans med trycket och den sömlösa övergången till övre basregistret, är av den sorten att man på ren svenska får på käften när det trycker till i scener med mycket aktivitet. Surround-effekterna är också härliga eftersom de flesta av högtalarna har likadan bestyckning och allting hänger ihop otroligt bra.

Magnus har en hemmabioförstärkare som, trots sin ålder, kan mäta sig med i stort sett allt annat på marknaden även i dag. Yamaha DSP-Z11 är min stora favorit när det handlar om att processa bioljud, och med rätt inställda närvarohögtalare blir ljudet runt mig precis så som jag förväntar mig att få det serverat. Subtilt och raka motsatsen, övertydligt, på samma gång.

Det är svårt att förklara vad man upplever när man är hemma hos folk och lyssnar på deras anläggningar eftersom man har begränsat med tid, de flyktiga intrycken har lätta att försvinna fort, men om man använder andra sinnesintryck samtidigt kan man hitta saker att hänga upp dem på så att man kommer ihåg dem.

Magnus kör på med flera klipp från diverse filmer och vi avslutar med en otroligt bra snowboard-dokumentär: ”Art of Flight”. Jag blir inte besviken nu heller, snarare tvärtom. Den här filmen har jag sett många gånger och jag tror att jag kan den tillräckligt bra för att kunna utvärdera de flesta biografer enbart utifrån den här filmen. Bilden formligen gnistrar och ljudet ser till att jag får permanenta intryck.

20130706_1207
Med hjälp av fyra markismotorer har Magnus byggt ett maskeringssystem som klarar absolut alla format som finns. Dessutom kan bilden bli enormt stor.

Tyvärr har alla bra saker en trist förmåga att inte vara för evigt, och min alltför korta visit i Magnus biograf närmar sig sitt slut. Jag tackar för mig så vackert jag kan och vänder skutan hemåt. Med mig i bagaget har jag massor av intryck från en fin familj och en dito bio. En sak är i alla fall säker: Om jag någonsin vinner på Lotto ska jag köpa mig ett fint hus på landet och hyra in Magnus som konsult för bion jag ska bygga.

Sammanfattning
Magnus och hans familj har ett rum i källaren som de med rätta kan vara stolta över. I egenskap av mångårig hemma hos-skribent har jag fått många intryck och känslor av de olika rum jag har besökt och de anläggningar jag har haft den stora äran av att få uppleva. Några har så läckra anläggningar att man nästan får lust att slicka på dem, medan andra har byggt rum som gör att man nästan kör av vägen på väg hem eftersom man bara sitter och funderar på hur man skulle kunna bygga något liknande själv.

Men för första gången har jag tänkt tanken att det där med att röka pipa kanske inte är en så dum idé ändå? Och såg jag inte en massa Chesterfield-möbler på Blocket?

Nej, allvarligt talat: den här bion är en av de mest välbyggda jag har besökt, och den röda tråden som löper genom hela projektet hittar man i snudd på alla detaljer.

Snyggt jobbat, Magnus!

Alltid uppdaterad!

Fri tillgång till Ljud & Bild i en månad

0:-